av DENIS SEARBY
Engelskans companion utvecklade tidigt vissa nyanser som svenskans kompanjon aldrig fick. En av de mest överraskande är ordets betydelse av vademecum eller översiktlig handbok i ett givet ämne. I den bemärkelsen har companion levt en diskret tillvaro i engelska boktitlar allt sedan 1600-talet. Diskret, det vill säga, fram till någon gång i början av 1990-talet, då det plötsligt blev sista skriket inom den akademiska världen att publicera Companions om ditt och datt, vilket nog var en konsekvens av den kända forskningsmetoden som går under beteckningen ”publish or perish”. Companions av olika slag kommer numera ut i rasande fart. Man kan hitta Oxford eller Cambridge eller Blackwell companions till alla tänkbara ämnesområden eller personer alltifrån italiensk mat till The Beatles. Förlaget Brill har en hel serie Companions to the Christian Tradition med hittills över 90 utkomna titlar, däribland den föreliggande volymen.
När en companion till ett givet ämne förr i tiden (alltså före explosionen på 1990-talet) kom ut, väntade man sig en omfattande behandling med uppdaterade forskningsöversikter från olika fält. Ett exempel är A Companion to Homer, som var något av en händelse inom den klassiska filologin när den utkom 1962. Det var inte förrän 1997 som A New Companion to Homer gavs ut men sedan dess har det kommit ut flera, alltmer specialiserade, till exempel Brill’s Companion to the Reception of Homer from Byzantium to the Enlightenment (2017). Companion har närmast blivit en synonym för antologi. Antologier, det vill säga, samlingar av olika forskningsartiklar inom en avgränsad fråga – konferensvolymer, festskrifter med mera – har i sin tur blivit en av de allra vanligaste forskningsprodukterna på den humanistiska marknaden. Även den föreliggande volymen kan betraktas mer som en samling specialiststudier än ett omfattande referensverk. Om du inte förväntar dig en companion av gammalt systematiskt slag utan en av ett nyare och mindre regelbundet slag kommer du inte att bli besviken över eventuella luckor i denna bok utan snarare glad över intressanta infallsvinklar och en rik och uppdaterad bibliografi.
Av de tio författarna till boken är sex verksamma i Sverige eller Norge eller både och. Forskaren Maria H. Oen har axlat en särskilt stor del av arbetsbördan och står som både redaktör till hela boken och författare till två av dess elva kapitel. Det är viktigt att lägga märke till bokens undertitel som förklarar att ämnet inte bara är Birgitta utan också arvet efter henne i den senare medeltiden. Efter det inledande kapitlet med en allmän introduktion till Birgittas liv och till Birgittas uppenbarelser berör endast tre kapitel Birgitta på ett direkt sätt medan sju handlar om antingen Birgittinorden eller receptionen av Uppenbarelserna.
F. Thomas Luongo behandlar den invecklade frågan om hur Birgitta som författare ska betraktas. Å ena sidan förmedlade Birgitta innehållet i sina syner till olika biktfäder som nedtecknade dem på latin. Dessa texter redigerades senare av biskop Alfons av Jaén. Både denne och magister Mathias författade texter som sedermera ingick som delar av Uppenbarelserna. Därmed har vi att göra med flera personer som kan betraktas som författare i olika utsträckning. Å andra sidan ser inte Birgitta sig själv som författare utan som språkrör för Guds ord som hon på profetiskt vis har tagit emot. Frågan om författarskap är komplex och Luongos diskussion är balanserad och utgör en bra utgångspunkt för vidare studier.
Anders Piltz berör delvis några av samma punkter i sitt kapitel om Birgitta och Bibeln. Han bevisar den starkt bibliska karaktären hos Birgittas uppenbarelser samt deras nära förhållande till den latinska vulgatan, till den skolastiska teologin och till den apokalyptiska litteraturen. Detta utvecklar sig till en diskussion om biblisk profetia och om Birgitta som profet samt i vilken utsträckning hennes uppenbarelser ansågs eller kan anses vara inspirerade.
Unn Falkeids kapitel om Birgittas politiska diskurs är det sista kapitlet i boken som direkt behandlar Birgitta och uppenbarelserna. Utgångspunkten är så klart Birgittas relationer med kungar och furstar samt hennes råd till dessa och hennes uppfattning om ”idealkungen” i Uppenbarelserna.
Därefter kommer Anna Fredrikssons utförliga undersökning om förmenta kontroverser kring Birgittas Uppenbarelser vid koncilierna i Konstanz och Basel. Med solid källkritik och oantastlig filologisk kompetens klargör Fredriksson att diskussionen kring Uppenbarelserna inte innebar ett ifrågasättande eller ännu mindre ett förkastande utan måste förstås mot bakgrunden av kyrkans försök att utveckla sin lära om privata uppenbarelser.
Det var glädjande att hitta ett bidrag från Birgitta Fritz (översatt till engelska av Bridget Morris) angående Vadstena klosters historia och spiritualitet. Fritz har i många år varit en framstående forskare kring Birgitta och Vadstena. Roger Andersson undersöker hur bröderna i Vadstena använde Uppenbarelserna i sina predikningar. Två kapitel berör ikonografi: Maria Oen fokuserar illuminerade handskrifter av Uppenbarelserna och Nirit Ben-Aryeh Debby utreder Birgittas bild i toskansk konst såväl som i toskanska predikningar. Båda kapitel är som sig bör försedda med vackra färgbilder. Boken avslutas med två kapitel om Birgittas långa arm utanför Sverige och Italien. Pavlína Rychterová undersöker Uppenbarelsernas inflytande i det tysk-romerska riket medan Ann M. Hutchison skriver om Birgitta och den senmedeltida spiritualiteten i England där birgittinklostret Syon Abbey åtnjöt ett stort inflytande.
Enligt Oens inledning vill boken ge svar på frågan om hur en lekkvinna från Europas norra utkant fick ett sådant stort inflytande i så många sammanhang i den senare delen av medeltiden. Boken har enligt min mening inte gett ett systematiskt svar på den frågan, men den har däremot gett många inblickar i de olika vägar som Birgittas Uppenbarelser har tagit i sin spridning över Europa. A Companion to Birgitta är en bok som jag skulle rekommendera till specialister i vissa områden eller till studenter som är intresserade av den heliga Birgitta på riktigt och som behöver en bra utgångspunkt för vidare fördjupning.
Denis Searby är professor i antik grekiska vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 7/2020, s. 57–59.