av HELENA MANN SUNDSTRÖM
Hur uppstår kommunikationen mellan oss lyssnare och instrumentalmusiken och varför upplever vi människor så starkt att musiken, trots sin abstrakta karaktär, har en mening? Denna fråga är utgångspunkten i Patrik Anderssons nya bok, en sällsynt ambitiös exposé över framför allt den analytiska musikfilosofin, där en dialog förs med läsaren utifrån en mängd musikfilosofiska positioner om instrumentalmusikens värde. En viktig distinktion: boken behandlar inte vokalmusik med text, där förutsättningarna genom de meningsbärande orden är annorlunda.
Patrik Andersson är director musices och universitetslektor i orkesterdirigering vid Lunds universitet samt föreståndare för dess musikcentrum Odeum. Den föreläsningsserie om musikestetik och musikfilosofi som Odeum anordnade för ett par år sedan och som lånade sin titel Musik och tanke från Finn Benestads viktiga bok om musikestetikens historia (1978) har utmynnat i en gedigen, men inte helt lättillgänglig musikfilosofisk bok.
Andersson ger först en överblick över förhållandet mellan musik och filosofi, med hörnstenar från Platon och Augustinus via 1700-talets förnyade sätt att kategorisera musiken som del av ett system tillsammans med andra konstarter. Föregångare till dagens musikfilosofi såsom Schopenhauer (Die Welt als Wille und Vorstellung) och Hanslick (Vom Musikalisch-Schönen) leder läsaren vidare till filosofer som Peter Kivy (Introduction to a Philosophy of Music m. fl.), Stephen Davies (Analytic Philosophy and Music) och många andra.
”Den akusmatiska världen”, musik som den manifesterar sig i ljud, är ett vackert fenomenologiskt begrepp som redan i bokens andra kapitel snuddar vid musikens möjligheter till att vara en värld av eget slag. Frågor om musikens roll som bärare av representation och meningsimport och hur musik kan väcka affekter utgör stoff till den större delen av bokens innehåll. Den analytiska musikfilosofin har ingående sysslat med frågan om musikens förmåga att avbilda något utanför sig själv (meningsteorier) och dess möjlighet att gestalta eller väcka affekter. Läsaren ges en diger inblick i dessa spörsmål, men går stundom bort sig i spetsfundigheter som kanske kunde ha förmedlats på ett klarare sätt. Det framgår dock tämligen klart att musiken har mycket bristfälliga möjligheter att (utan programförklaringar) representera något utanför sig själv – härvidlag verkar Andersson vara ense med Johannes Brahms och andra förespråkare för ”absolut musik”.
I bokens senare del ställs den grundläggande frågan om musik är konst och hur den förhåller sig till andra konstarter. Möjligen är den så kallade konstmusikens ställning numera så självklar att detta avsnitt hänger lite i luften, men å andra sidan kanske man behöver påminnas om detta ”självklara”. Avslutningsvis förs en sammanfattande diskussion om hur och varför musik kan sägas ha unikt värdefulla egenskaper. Hur och varför kan vi alltså säga detta?
Precis som filosofen Malcolm Budd beskriver det i sin bok Values of Art äger musiken som enda abstrakta konstform en tidslig dimension och just i kombinationen av abstraktion, dynamik och tidslig process är den unik bland konstarterna. Här har vi kanske kvintessensen av vad Andersson vill säga oss.
Uttryckt med andra ord: Det abstrakta hos musiken består i att dess tecken saknar konventionell mening. Vi kan inte översätta en melodisk fras till ett exakt intellektuellt innehåll (inte ens i den s.k. programmusiken med dess ledmotiv för olika karaktärer). Musikens dynamik utgörs av dess kapacitet till förändring av själva ljudet – tonstyrka, tonlängd, klangfärg och mycket annat. Musikens processer eller förlopp innebär att den förändras över tid, alltmedan den strömmar fram. (Det tidsliga gäller förvisso även teaterpjäser, koreografi etc.) Att finna dessa tre möjligheter i en och samma konstart är unikt för musiken, menar Andersson. Det abstrakta uttryck som musiken äger ger också en väldig öppenhet i tilltalet. Mer poetiskt uttrycker sig estetikfilosofen Mikel Dufrenne när han skriver att ”musik avtäcker en för ögat osynlig och för intellektet onåbar värld vilken enbart kan uttryckas genom musik”.
Det är välgörande att som utövande musiker ta del av de filosofiska perspektiven på det hantverk som sysselsätter en dagligdags, denna ingång är tyvärr ovanlig bland yrkesmusiker. Ämnet vidrörs under utbildningen men fördjupas sällan under arbetslivet. Därför önskar man sig att många musiker läser Patrik Anderssons bok. Tyvärr är hans framställning för musiker som (ofta, men inte alltid) är ovana att läsa filosofiska texter tämligen svårsmält.
För egen del fann jag bokens mest berörande avsnitt vara den argumentation som Peter Kivy i Schopenhauers efterföljd gör om att musiken ”kan befria oss från livets ändlösa strävan” och just genom sin avsaknad av representation delar en befriande kraft med andra abstrakta konstarter, såsom abstrakt bildkonst eller skulptur. (Den tidsliga aspekten saknas ju dock hos bild- eller skulpturkonst.)
Andersson väver in musikexempel ur den klassiska orkesterrepertoaren i sin framställning – lyssna gärna uppmärksamt till de exempel som ges – och dessa kan hjälpa läsaren att ta till sig innehållet. Ändå infinner sig en känsla av att dessa musikexempel tillkommit i efterhand, för att konkretisera och överbrygga den uppenbara svårigheten att skriva om det klingande. De valda musikexemplen kunde alltså ha diskuterats utförligare.
Ett mycket värdefullt verktyg utgörs av den rika notapparaten och tipsen för vidare läsning som ges i slutet av varje kapitel. För den nyfikne kan boken alltså bli en bra vägledning för att tränga djupare in i musikfilosofin – därför blir också Patrik Anderssons bok en läsvärd bok av eget slag.
Helena Mann Sundström är organist och sångerska, Stockholm.
Ur Signum nr 7/2020, s. 55–57.