av MÅRTEN BJÖRK
I juli 2020 rapporterade UNHCR att 79 miljoner människor är på flykt från krig och förföljelse – det högsta antalet sedan organisationen instiftades för 70 år sedan. Men i Europa stänger nationer gränserna. Allt fler människor är på flykt, men allt färre stater tycks vara gästfria. Denna dystra verklighet utgör fonden till den finländske teologen Björn Vikströms senaste bok En gästfri Gud, en gästfri kyrka; en angelägen teologisk intervention i en tid då kristendomen politiserats till ett vapen i ett kulturkrig, där begrepp som arv, nation och kultur skymmer, som Vikström skriver, att ”[g]ästfrihet borde … höra till kyrkans väsen.”
En gästfri Gud, en gästfri kyrka består av sex kapitel där det första beskriver gästfrihetens grundläggande roll i de bibliska texterna; det andra tecknar en specifik gudsbild där gästfriheten tolkas i förhållande till inkarnationen, korsdöden och uppståndelsen; det tredje lägger grunderna för en gästfri dogmatik; det fjärde söker en gästfrihetens etik; det femte diskuterar gästfriheten i kyrkans liv och det sjätte kapitlet beskriver gästfrihetens eskatologiska funktion.
Vad är då gästfrihet? En av flera tentativa definitioner finner Vikström i den nytestamentliga dygden philoxenia, kärlek till främlingen, som praktiseras av helgonen enligt Paulus och förvandlas till något liknande ett kategoriskt imperativ i Hebreerbrevet: ”Glöm inte att visa gästfrihet (philoxenias), ty genom gästfrihet har somliga fått änglar till gästar utan att veta om det.” Philoxenia ”inbegrep skydd åt främlingar, resenärer och fattiga” skriver Vikström och var ett krav för biskopar och en allmän vägledning för den kristna livsformen.
Gästfriheten innebär rörelse och än mer gränsöverskridande. Men gästfriheten förutsätter människor redo att agera som värdar och möta den okände med kärlek. Vikström spårar därför i sin exeges av det Gamla och Nya testamentet ”en kontinuerlig spänning mellan gränsöverskridande och gränssättande” genom att peka på hur människan å ena sidan uppmanas att bryta upp och gå över gränser; Abram, kaldén från Ur, överger sin hemstad och samlar andra villiga att överge sina hem i den rövarkultur som fick namnet hebréerna; Jesus får män och kvinnor att överge familj, arbete och ursprung för att leva för en kommande ordning som sägs inte vara av denna värld; Paulus bryter upp och varje kristen bör, om hon vill vara trogen den skrift som kallas Bibeln, inse att hon inte har ett hem i detta tidevarv. Å andra sidan cementeras och institutionaliseras detta gränsupplösande i nya identiteter med inte sällan tydliga gränser, såsom de olika förbunden i Gamla testamentet, och, för de kristna, i det nya förbundet i vilket det inte ska finnas jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Här är det dock viktigt att inskärpa att redan den hebreiska termen ivri, som just brukar översättas med hebré, även kan betyda passera, förflyttas, korsa, och vittnar om en konversion, en rörelse mot något nytt. Och det är någonstans här, skulle jag säga, som Vikström finner en definition av gästfrihetens väsen – han söker gemenskaper som utmärks av en ovilja att enbart leva för det egna, ett slags identitet som konstitueras av en sann motvilja mot varje typ av identitetspolitik, även den som springer ur talet om kristna värden. Man skulle därför kunna säga att den gränsdragning Vikström söker är en gränsdragning mot alla gränsdragningar, en sorts dåraktig, närmast icke-ekonomisk existens, som tränas i att inte ta betalt och inte fråga vad ett skydd eller ett hem kostar för den som knackar på dörren. Bibeln, betonar Vikström, påminner också Israel, och sålunda det nya förbundet, om ”att deras förfäder har varit kringvandrande nomader, flyktingar och främlingar. De har varit helt beroende av Guds ledning och omsorg, men de har också varit beroende av att andra folkgrupper har visat dem gästfrihet.” Utifrån ett bibliskt perspektiv är människan aldrig vad den brittiske journalisten David Goodhart kallat en Somewhere, en människa djupt rotad i plats, kultur och nation, utan alltid en Anywhere, en varelse som vet att hon är på väg bortåt, in i en annan värld. Om det är något som saknas i Vikströms annars viktiga bok är det kanske en tydligare kritisk udd mot den samtid som är alltmer främmande för främlingskärleken trots att vi alla, i slutänden, är gäster i denna värld. Jag hade gärna sett att han understrukit än mer hur inte bara Bibeln utan kyrkans historia är en historia av sönderfall som visar hur flykt, folkvandringar och staters sammanbrott verkar providentiellt genom att göra kulturer allmänna och delade och därmed förenar vår art genom att alienera oss från de troner, herravälden och krafter som vill få oss att tro att vi är något annat än tillfälliga gäster, och djupast sett främlingar, i denna döende värld. Vikström är nämligen som bäst när han antyder hur vår tid på denna planet är lånad. Här visar sig hur realistisk den fordrande väsensbestämningen av kyrkan som en gästfri plats är då världen, som vi vet, är en farlig plats som gör det mer rationellt att hjälpa den på flykt än desperat hålla på det egna, därför att inget kan stoppa artens närmast missionerande vandringar över jordskorpan. Gästfriheten är i slutänden inte ett moraliskt krav utan en eskatologisk bestämning av vad det innebär att vara människa i en värld där allt fler kommer göra allt vad de kan för att korsa gränser och klättra över murar. Bibeln skildrar fortfarande vår värld; en värld där riken går under och människor trotsar nationsgränser för att överleva, och den påminner att gudsriket bryter in då människor öppnar sig för de flyende och därmed för änglarna.
Mårten Björk är doktor i systematisk teologi vid Göteborgs universitet.
Ur Signum nr 7/2020, s. 53–55.