av OLLE BRANDT
Varför var Staffan en stalledräng? Är han inte den Stefanos som Apostlagärningarna beskriver som den förste diakonen och martyren? Att han blev ”stalledräng” beror på att hästar spelade en stor roll i de germanska folkens traditioner. Han festdag 26 december ”sammanföll med tiden för midvinterblot, då man i hednisk tid offrat hästar till gudarna. Sankt Stefanus blev tidigt hästarnas, stalldrängarnas och kuskarnas skyddshelgon”.
Det berättar Kari Lawe i sin 587 sidor tjocka bok om Påvens hästar. Hovkultur och maktsymbolik i Kyrkostaten Rom. Ämnet kan vid första anblicken förefalla marginellt, men bokens förtjänst är att visa hur överraskande nära knuten hästen har varit till religionen både i förkristna religioner, i den grekisk-romerska antiken, och i den kristna traditionen. Det är en rik framställning, som bitvis också blir en allmän kulturhistoria, och här tänkte jag bara lyfta fram några bilder som jag menar är särskilt talande. Den första är just Staffan Stalledräng, som säger något om på vilket sätt hästarna spelat en viktig roll i den europeiska religiösa historien. Bland de forntida germanska folken hade hästen en stark religiös ställning. Man offrade hästar, man åt hästkött under rituella former, man begravde framstående män och kvinnor tillsammans med hästar.
Kanske var det alltså Stefanus festdag i samband med det forntida midvinterblotet som gjorde att Stefan och hans häst förekommer i en tidig medeltida besvärjelse mot häståkommor. Hans festdag kallades i Tyskland ”Der grosse Pferdetag”, den stora hästdagen, och då ägde särskilda hästvälsignelser rum. I 1200-talets Sverige utvecklades den unika legenden att han var en av kung Herodes stalldrängar. Olaus Magnus berättar om förkristna hästkapplöpningar med tiden för midvintersolståndet, som i kristen tid helgades åt Sankt Stefanus.
Så långt har vi inte sagt något om påvarna. Under medeltiden blev påven ett värdsligt överhuvud, och fram till bilens införande delade påvehovet övriga hovs användande av hästar för ceremonier och högtidliga förflyttningar. Mycket av denna hästkultur kom från den grekisk-romerska antiken och fortlevde fram till bilens införande.
Men det fanns också en särskild kristen hästsymbolik med rötter i Uppenbarelseboken. Kanske tänker man då på de apokalyptiska ryttarna, men den viktigaste ryttaren i Uppenbarelseboken finner man i nittonde kapitlet: Guds ord. Det är den segrande Kristus som här stormar fram till häst:
”Och jag såg himlen öppen, och se: en vit häst, och han som satt på den kallas ’Trovärdig och sann’, och han dömer och strider rättfärdigt. […] Han var klädd i en mantel som doppats i blod, och hans namn är ’Guds ord’. De himmelska härarna följde honom på vita hästar, och de var klädda i skinande vitt linne.”
Denna bild av den segrande Kristus spelade en viktig roll i de tidigmedeltida påvarnas syn på häst och ridande, men utplånades av senmedeltidens bild av den lidande Kristus, som spelade en så stor roll hos 1300-talsmystikern Birgitta och i hela det senmedeltida fromhetslivet.
Ett särskilt viktigt tillfälle när man fick se påvar till häst var när de som nyvalda skulle ta sin domkyrka i besittning. Detta ”besittningstagande”, på italienska possesso, blev en högtidlig procession till häst som ofta avbildats och beskrivits, och fortlevde fram till 1800-talet.
Arvet från den grekisk-romerska hästkulturen var länge också en allmän kultur för hela den europeiska överklassen. Ridandet var en viktig beståndsdel i adelsynglingarnas uppfostran. Men i vissa lägen uppstod konflikter mellan denna allmänna kultur och strömningar av religiös förnyelse. En särskilt talande bild gäller ruinerna av Diokletianus termer i Rom och särskilt dess kallbadhus, frigidarium, som på 1500-talet förvandlades till en kyrka som i dag råkar vara kardinal Anders Arborelius titelkyrka i Rom. Innan kyrkan byggdes utgjorde termerruinerna ett ridfält där flera adelsfamiljer lät sina ynglingar träna ridsport. Men i den katolska reformationens strävan efter att återuppliva det fornkristna arvet såg man termerruinerna som en minnesplats för de kristna martyrer som enligt legenderna hade byggt badhuset för att sedan avrättas. När prästen Antonio Lo Duca på 1540-talet för första gången föreslog att inrätta en kyrka i ruinerna var påven Paulus III (1534–1549) positivt inställd. Men kampen mot adelsynglingarna, som ville fortsätta sin ridträning, fortsatte i flera årtionden. Hans efterträdare Julius III (1550–1555) lyckades inte bättre och svarade Lo Duca ”att han inte kunde hjälpa honom att avlägsna ridmästaren och ynglingarna. Ville han få bort dem fick han vända sig till Gud och de sju ärkeänglarna och be dem om hjälp”, berättar Kari Lawe. Först 1566 blev kyrkan färdig. Den långvariga striden om Diocletianus termer är en vältalig bild som säger mycket om övergången från antikhetsarnas ridning till den katolska reformationens återvändande till de fornkristna rötterna.
Påvarna fortsatte att rida och genomförde sin possesso till häst fram till början av 1800-talet, då de började att åka i kaross i stället fram till Pius IX, som 1846 lät sin possesso utgå från Quirinalpalatset, som var påvarnas residens i egenskap av värdsligt överhuvud i kyrkostaten. Efter Italiens erövring av Rom 1870 genomfördes länge ingen possesso. Det påvliga hovstallets verksamhet begränsades till att hämta och lämna olika tjänstemän vid Vatikanen. Den svenske, påvlige kammarherren och markisen Claes Lagergren berättar att vid sin första tjänstgöring 1884 hämtades han av en hovvagn från Vatikanen, dragen av två svarta hästar.
Pius XI genomförde Lateranfördraget 1929 och löste den nästan 60-åriga konflikten mellan påvestolen och Italien. Men han beslöt att ”avhästa” hovstallet, som blev ett förråd för Vatikanbiblioteket. Hans efterträdare Pius XII kunde år 1939 återigen ta sin biskopskyrka i besittning, men åkte dit i bil. Sådana officiella bilkorteger genomfördes också av hans efterträdare Johannes XXIII, Paulus VI, Johannes Paulus II och Benedictus XVI. Nuvarande påven Franciskus lät stryka också den officiella bilkortegen.
Kari Lawes bok ger en fascinerande och stimulerande bild av hur världslig och religiös kultur flätats samman utanför och innanför kristendomen och utanför och innanför kyrkan. Boken hade kunnat vara litet kortare, och den kunde ha granskats litet noggrannare vad gäller hur både klassiska och moderna språk återges. Men denne recensent, som egentligen inte alls är intresserad av hästar, tyckte att boken var en väldigt intressant läsning som kan rekommenderas alla som är intresserade av europeisk kulturhistoria.
Olle Brandt är professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.
Ur Signum nr 7/2020, s. 51–53.