av KATRIN ÅMELL
Med sin nya biografi har journalisten och författaren Ulrika Knutson gjort en djupdykning i en av 1900-talets mest uppmärksammade kvinnors liv och verk, det rör sig om Elin Wägner (1882–1949). Författarens tidigare bok om Fogelstadgruppen, Kvinnor på gränsen till genombrott – grupporträtt av Tidevarvets kvinnor (2004) har gjort henne väl skickad att fördjupa studiet kring en av dessa kvinnor. Hon är ingalunda ensam. Först ut var Barbro Alving (Bang), för vilken Wägner betydde mycket, först som mentor och sedan som nära vän. När Elin Wägner dog 1949 sörjde Bang henne som en nära anhörig och hon påbörjade ett stort forskningsprojekt kring en biografi över sin vän. I början av 1950-talet gjorde Bang en mängd intervjuer med personer som stått Wägner nära. Men på grund av sitt ordinarie arbete och andra åtaganden fick hon svårt att hinna med uppgiften – hennes ständigt dåliga samvete. Till sist tvingades hon 1967 av hälsoskäl att överlämna det omfattande material hon samlat till Ulla Isaksson och Erik Hjalmar Linder (se artikel i Signum 1/1994), som senare sammanställde biografin i två band, Amason med två bröst och Dotter av moder jord (1977–1980). Ulrika Knutson har givetvis använt sig av denna tidigare forskning. I bokens personregister finns ett 30-tal sidhänvisningar under Bangs namn. Det nya i Knutsons bok är inte så mycket faktauppgifterna, utan att hon åstadkommit en personligt hållen populärvetenskaplig biografi för vår tids människor över en person som är ständigt behövd. Isakssons och Linders biografi är drygt 40 år gammal och mycket har hänt sedan dess vad gäller kvinnohistoria, feminism och metoo. Det som ansågs olämpligt eller för känsligt att orda om då kan nu tas upp.
Elin Wägner hade många strängar på sin lyra. Som feminist var hon pionjär i Sverige: journalist på bland annat Idun, Dagens Nyheter och Tidevarvet, författare till ett 30-tal böcker – varav Norrtullsligan, Pennskaftet och Väckarklocka fortsätter att komma ut i nya upplagor – rösträttskvinna, fredsivrare och radikalpacifist, filosof, aktivist och debattör, pionjär och profet kring de i dag så akuta frågorna om miljö och hållbarhet samt ledamot av Svenska Akademien (1944). Det är här omöjligt att ge en rättvisande bild över Wägners breda kompetens. Här rekommenderas läsning av boken! För en kortversion hänvisas till Bibi Jonssons artikel i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (Elin Mathilda Elisabeth Wägner, www.skbl.se/sv/artikel/ElinWagner, Svenskt kvinnobiografiskt lexikon).
Antagandet att Wägners engagemang bottnade i hennes förtrogenhet med kristen livssyn är inte alltför långsökt. När hon var tre år dog modern och hon vistades därefter långa perioder i prästgårdar hos släktingar. Hon tänkte att hon nog själv skulle ha blivit präst enligt familjetraditionen, om hon varit pojke. Som radikal kristen var hon dock starkt kritisk mot hur vissa präster förfalskade tron. Senare i livet anslöt hon sig till Kväkarsamfundet, möjligen inspirerad av Emilia Fogelklou.
Via Wägners liv får läsaren följa samhällsutvecklingen under första hälften av 1900-talet – demokratins framväxt och kampen för kvinnlig rösträtt, övergången från bondesamhälle till industrialism, förödelsen under två världskrig, fredsarbetet, engagemanget för flyktingar och uppbyggnadsarbetet, moderniteten och folkhemmet med mera. I sitt skrivande, där hon ofta uttryckte mycket bestämda uppfattningar, engagerade sig Wägner ivrigt i utvecklingen och dess följder för kvinnorna. Hon hade många internationella kontakter och deltog till exempel i fredsmöten för kvinnor utomlands och i Rädda Barnens hjälparbete i Wien efter första världskrigets fasor. I artiklar och romaner förmedlade hon sedan erfarenheterna i Sverige.
Kring Wägner fanns en vid krets av vänner och kolleger – de flesta kvinnor – som drevs av ett likartat engagemang. Biografin rymmer därför ett omfattande persongalleri, så stort att man ofta får använda sig av personregistret för att placera namnen i rätt sammanhang. Till de nära vännerna hör, förutom Fogelstadkvinnorna och Bang, också många andra som Elsa Björkman-Goldschmidt, Emilia Fogelklou, Flory Gate, och inte att förglömma, Linnéa Johansson, Wägners piga och trofasta vän i mer än 40 år. Även för den som är någorlunda bevandrad i 1900-talshistoria tillför således biografin mycken ny kunskap baserad på kvinnornas konkreta insatser.
Ulrika Knutson har valt Den besvärliga Elin Wägner som titel på boken, något oväntat kan man tycka. Vari består det besvärliga? Säkert bör det ha varit besvärligt för författaren att handskas med det stora materialet, men bortsett från detta var Wägner besvärlig själv på många vis. Å ena sidan var hon envis och orubblig i sina åsikter. Så var fallet med hennes radikalpacifism, som hon höll fast vid även under andra världskriget. Fastän både Danmark och Norge ockuperades, ansåg hon att Sverige inte skulle försvara sig militärt mot Hitler. Å andra sidan framstår hon ibland som inkonsekvent och motsägelsefull. Under några år kämpade hon energiskt för rösträtten, men när den väl var genomförd, betvivlade hon att den hade någon större betydelse för kvinnorna. Trots sin kamp för jämställdhet hade hon problem med att anamma moderniteten och kvinnors arbete utanför hemmet. Hennes feminism bestod inte enbart i att påtala kvinnors rättigheter utan lika mycket deras skyldighet att engagera sig aktivt utifrån sina erfarenheter som kvinnor.
Till biografins förtjänster hör att författaren inte bara uppehåller sig vid den duktiga Elin Wägner utan också avslöjar de mörkare sidorna. Wägner var en ”sammansatt” person. Trots sin intellektuella begåvning, produktivitet och framgång led hon av ett bildningskomplex. Hon saknade nämligen akademisk utbildning, eftersom hennes far (rektorn) förhindrat det. Under vissa perioder drabbades hon av svår ångest och djupa depressioner. Hennes radikala uppfattningar, som hon kallade ”ytterlighetstrånad”, vållade henne besvär, därför att hon saknade förmåga till kompromisser och diplomati. Konflikter uppstod då till exempel inom Fogelstadgruppen, som bestod av idel färgstarka personligheter. Hon kunde vara dömande och hård mot andra, likaså mot sig själv. Dessa mindre sympatiska sidor vägs i boken upp av Wägners humor, som kommer fram i citaten ur brev till vänner, där hon fritt uttryckte sitt hjärtas mening, fyndigt och roligt.
Delar av boken rör Wägners kärleksrelationer. Äktenskapet med John Landquist, som ingicks 1910, slutade med skilsmässa efter tolv år. Wägner blev lätt förälskad i både män och kvinnor. Hon hade även några relationer med gifta män. Men förhållandena blev varken lyckliga eller varaktiga. Den enda beständiga, lyckliga relationen livet igenom var nog till skrivmaskinen. I boken finns en talande bild där Wägner sitter och formulerar sig vid reseskrivmaskinen (av märket Corona). Inget tyder på att hon, i motsats till Bang, skulle ha varit drabbad av skrivkramp.
Ulrika Knutson är en välrenommerad skribent, vars personliga, lätt kåserande stil gör läsningen tillgänglig och underhållande. Meningarna är korta och kärnfulla. De många adjektiven ofta oväntade och humoristiska. På ett sätt som inte är vanligt i biografier tar sig Knutson ibland friheten att flika in små kommentarer till Wägners förehavanden, vilket ger ytterligare liv åt texten.
Det enda jag saknar i boken är en förkortningslista. Wägner var under årens lopp engagerad i många freds- eller kvinnoorganisationer, som nu upphört att existera. Första gången en organisation nämns skrivs hela namnet ut men därefter bara förkortningen, vars uttydning man glömt. Men för helhetssammanhanget har detta dock mindre betydelse.
Ulrika Knutson har återigen givit sitt bidrag till kvinnohistorien genom att göra den ständigt aktuella Elin Wägner tillgänglig för vår tids läsare. Boken rekommenderas varmt.
Katrin Åmell är dominikansyster, teol. dr i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.
Ur Signum nr 7/2020, s. 49–51.