av ELISABETH ALDÉN OSB
Den 3 oktober 2020 vigdes trappistmunken Erik Varden till biskop i Trondheims katolska stift, Norge. Att hans bok The Shattering of Loneliness – On Christian Remembrance (2018) nu ges ut på svenska är glädjande och ger en svensk läsekrets möjlighet att lära känna den nye biskopen i vårt grannland.
Född 1974 i Norge, har han levt större delen av sitt liv i England, där han 2002 inträdde i Mount St Bernard Abbey, Leicestershire. När han efter studier och undervisningsuppdrag i Rom återvände till klostret, blev han snart vald till abbot och ledde gemenskapen fram till biskopsutnämningen.
I denna teologiska essä skriver Erik Varden om minnets betydelse för människan i allmänhet och den kristne i synnerhet. I ljuset av tron betraktar han människans djupa längtan efter Gud, hennes vilsenhet och väg tillbaka till sin Skapare. Vart och ett av de sex kapitlen tar sin utgångspunkt i ett bibelord som lyfter fram en aspekt av varför minnet är livsviktigt för oss, med början vid människans ursprung: Kom ihåg att du är stoft (jfr 1 Mos 3:19). ”Vi minns det vi har varit, det som har gjort oss till dem vi är. Samtidigt blir vi det vi minns.” Försoningsprocessen leder till att ”jag väljer att vara den jag faktiskt är, samtidigt som jag uttrycker min längtan efter att bli något mer”. Liksom Mose gång på gång påminde Israels folk om att Herren hade befriat dem ur slaveriet, så får vi hålla i minne att också vi har befriats. ”Minnet ska fungera som ett löfte, […] om att befrielsen är verklig.”
I tredje kapitlet i Vardens bok möter vi hustrun till Lot, Abrahams brorson. Hon står som ett varningens tecken för alla som tvekar i efterföljelsen. Men varför tvekar hon? Varden visar på flera tolkningstraditioner och på komplexiteten i en människas handlande. Att minnet är något som binder oss samman kommer fram i flera kapitel. Varje gång kyrkan samlas till eukaristi uppfyller hon Jesu bud: Gör detta till min åminnelse. Här handlar det om mer än att minnas. Här stiger vi tillsammans in i Guds eviga nu. Mänskligheten har ett gemensamt minne som vi under historiens lopp får upptäcka. Vi behöver inte klara det på egen hand utan Anden ”vägleder oss till sanningen genom att dra oss ut ur våra individuella celler och in i ett gemensamt minnesvårdande. […] I denna process är häpnadsväckande nog framtiden lika indragen som det förflutna.”
I de olika kapitlen belyser och kommenterar Varden temat genom texter, konst och musik. Spännvidden är stor när trådar spänns både historiskt och geografiskt: Sokrates, Maria av Egypten, Bernard av Clairvaux, Serafim av Sarov till 1900-talsgestalter som Maïti Girtanner och Anna Achmatova. För de svenska bidragen står Stig Dagerman och Dag Hammarskjöld. En del av dessa personer nämns helt kort, om andra berättas mycket och detaljerat.
Flera dikter och böner är tryckta på originalspråk (jag räknar till åtta olika språk!) med efterföljande översättning. Det ger en vink om Erik Vardens stora språkkunskaper, men är också en möjlighet för den som kan att själv göra sin tolkning. Generöst delar han med sig av det som blivit viktigt för honom. Han är personlig, utan att bli självutlämnande. Det är inte nödvändigt att läsa de böcker han läst eller se de målningar han beskriver eftersom allt sätts i sitt sammanhang, men nog blir jag inspirerad att leta upp dem för att själv läsa och se det Varden har upptäckt! I förordet skriver han: ”Att minnas, att verkligen minnas, är att släppa alla våra förtöjningar och segla ut på öppna havet […] Jag lämnar över den [boken] som en vänskaplig inbjudan att ge sig ut.”
Att verkligen söka Gud är grundkriteriet för att bli munk enligt den helige Benedikt (Regeln 58.7). Detta Gudssökande präglar hela boken. I allt (litteratur, musik och konst) kan vi upptäcka spår av Guds handlande, av människors tro och strävanden och så djupare finna oss själva. Erik Varden har ett öppet sinne, en nyfikenhet på den andre och förmåga till äkta vänskap. Så kan han upptäcka en broder eller syster också i den som i det yttre har en helt annan livshistoria. Han väjer inte för det mörka, för avgrunderna i det mänskliga livet, utan vet att också där kan vi finna Gud.
På senare tid kan man märka ett ökat intresse för den benediktinska spiritualiteten också bland dem som inte lever i kloster. Då är Erik Vardens bok ett viktigt bidrag. För oss som lever ett monastiskt liv är lectio divina en viktig del av varje dag. Efter många år med denna bedjande läsning blir det han skriver långt mer än spekulativa tankar. Här är insikter som mognat ur begrundan av Guds Ord, ur bönen och den egna erfarenheten.
Den som har mött Erik Varden kommer känna igen honom i boken. Alva Dahl har i sin översättning lyckats fånga de klara, distinkta och välavvägda ordval som är typiska för honom.
Jag hoppas att de som tar denna bok i sin hand inte nöjer sig med att låta sig serveras spännande reflektioner utan svarar på den inbjudan till dialog som är Vardens förhoppning. ”När andra seglar om mig och fortsätter på egen hand kommer jag att glädjas över att se deras vita segel mot horisonten.” Alla behöver inte hissa storseglet och ge sig ut på öppna havet, men att ge sig själv tid att reflektera kring den egna livshistorien och upptäcka att den är sammanvävd med och en del av något mycket större, är att ge ett bidrag till samtalet.
Elisabeth Aldén är benediktinsyster i Heliga Hjärtas kloster, Omberg.
Ur Signum nr 7/2020, s. 47–48.