av MAGDALENA SLYK
För lite drygt ett år sedan var det världspremiär för den polska filmen Boze ciało eller Corpus Christi som filmen heter internationellt, med manus av Mateusz Pacewicz och i regi av Jan Komasa. Uppmärksamheten var stor inte bara på grund av ämnet som tas upp i filmen utan även för utmärkt skådespeleri, manus och regi samt hela genomförandet. Filmen har belönats med flera priser i Polen och utomlands. Särskilt nomineringen till Oscarspriset för bästa internationella film bidrog till stort intresse runtom i världen. I Sverige har man kunnat och kan fortfarande se filmen på utvalda biografer runtom i landet.
Filmen börjar i ett ungdomshem för sluten ungdomsvård, där huvudpersonen, Daniel, avtjänar sitt straff och ska bli villkorligt frigiven. Han ministrerar vid en mässa på ungdomshemmet, har bra kontakt med prästen och verkar vara redo för att återvända till ett liv utan missbruk och brottslighet. Han får arbete på en snickeriverkstad i en avlägsen by i sydöstra Polen. Egentligen vill han hellre bli präst, men hans kriminella förflutna är ett hinder för hans drömmar. När han anländer till byn dras han till kyrkan där han utan större ansträngningar övertygar alla att han är präst. Under en viss tid ersätter han kyrkoherden som passar på att ta itu med sitt alkoholmissbruk och att gå i terapi. Daniel börjar få allt större förtroende bland byborna och med sina okonventionella predikningar drar han allt större skaror till mässfirandet. Han får bra kontakt med både de unga i samhället och med de sörjande efter en tragedi som skakat om byn. Ju större förtroende han får, desto mer självsäker blir han i sin nya roll. En viktig del av hans uppdrag blir ett försök att försona byborna, som splittrats efter en olycka som kostade sju människoliv. Daniels agerande upprör, men det gör samtidigt att folk börjar omvärdera sina handlingar, att människor börjar se på varandra med nya ögon. Hans uttalanden är provocerande, men samtidigt är de mycket träffsäkra ögonöppnare. Under filmen ser vi hur kyrkan fylls alltmer, från nästan helt tomma bänkar i början till en fullsatt och enad kyrka i slutet.
Inspirationen till manuset hämtade Mateusz Pacewicz i verkliga händelser som skakade om nyheterna i Polen några år tidigare – en ung kille som under sitt sommarlov hade utgett sig för att vara präst och tjänstgjorde i en församling. Pacewicz blev intresserad och undersökte fenomenet om falska präster som visade sig vara inte alls så ovanligt.
Filmen Corpus Christi tar upp flera av de vanliga fördomarna om präster och den katolska kyrkan i Polen i allmänhet – missbruk, brott mot celibatet, konservatism. Dessutom är nästan hela handlingen placerad i ett område i Polen, där andelen troende katoliker är mycket hög. Men filmen tar även upp synen på prästämbetet som sådant – som en institutionaliserad tjänst eller som ett kall. Vem är prästen i kyrkan, kan alla bli präster? Vad har präster för uppgifter egentligen, vad har de för roll i kyrkan? Hela händelseförloppet i filmen utspelar sig kring Kristi kropps och blods högtid (Corpus Christi), därav titeln. Men titeln har även en annan betydelse – kyrkan som Kristi kropp. Här får sig tittaren ytterligare en tankeställare – vilka är det som utgör kyrkan? Och hur ser denna kyrka ut? En prästvigd person, en gudsfruktande församlingsmedlem, en högmodig företagare, en brottsling, en missbrukare och en ungdomlig rebell. Alla har sin roll i kyrkan och bildar en komplex enhet. Alla kan vittna om den kristna tron och förkunna Guds ord i sina ord och i sina handlingar. Den teologiska aspekten av prästämbetet i den katolska kyrkan spelar dock en viktig roll i det hela, därför att även om alla bildar en kyrka så behöver denna kropp ett skelett att vila på. Det utgörs av de prästvigda som är Kristi representanter här på jorden. På dem vilar ett stort ansvar för denna kyrka och denna kropp.
De många priser som filmen tilldelades vittnar om en stor filmvetenskaplig och konstnärlig betydelse, men de visar också att filmen tar upp ett viktigt samhällsämne, berör samtiden som vi lever i och påminner om den mångfasetterade sidan av flera fenomen. Tittar man ytligt på filmen, ser man bara de välkända fördomar som bekräftar en negativ syn på den katolska kyrkan. Men denna film är inte skapad för ytligt tittande. Den vill beröra, den vill väcka känslor och vara en ögonöppnare för alla lemmar i denna speciella kropp som kyrkan är.
Magdalena Slyk är fil. dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och universitetslektor i polska.
Ur Signum nr 7/2020, s. 45–46.