Nödrop från öster

Den uppmaning till engagemang i generalförsamlingens verksamhet som Kyrkornas världsråds ledare utsänt har också vi, medlemmar i den ryska ortodoxa kyrkan, ansett oss böra ta fasta på. De överläggningar vilkas resultat vi här meddelar är frukten av diskussioner som vi mer än en gång har haft med våra ortodoxa medbröder. Syftet med dem är att nå en bättre förståelse av den ekumeniska rörelsens väsen. Vi är övertygade om att det endast är vid korsets fot den kärlekens kraftsamling kan uppbådas som verkligen förmår övervinna den konfessionella självsäkerheten och isoleringen och förbereda de kristna för den sanna enheten.

Hjälp från andra kyrkor

Redan i februari 1918 ingrep företrädare för olika trosbekännelsers prästerskap modigt till förmån för den ryska ortodoxa kyrkan, som fått vidkännas de första slagen från den nya statsmaktens antireligiösa politik. Det var Rysslands protestantiska samfund som med ett uttalande präglat av djup medkänsla med den ryska ortodoxa kyrkans lidanden vände sig till den ryska kyrkans då inkallade kyrkomöte. Judar och muslimer samt den katolska kyrkan genom kardinal Gaspari instämde och riktade en energisk protest till den ortodoxa kyrkans förföljare.

När Ryssland 1921 drabbades av en oerhörd hungersnöd, vände sig patriarken Tichon till ledarna för de ortodoxa och andra kyrkorna med en vädjan. Rysslands kristna skall aldrig glömma hur den katolska kyrkan, den engelska kyrkan och andra kristna kyrkor gick in för att ordna hjälp till de drabbade ryska områdena.

Följande år riktade sig en internationell proteströrelse mot arresteringarna och massavrättningarna av präster och troende; det var ortodoxa, anglikaner, katoliker och medlemmar av den amerikanska episkopalkyrkan som stod bakom. Trots allt avrättades omkring 10 000 präster, munkar och nunnor.

Den över hela världen tilltagande opinionen tvingade emellertid förföljarna att efter några månader inställa våldsvågen och att till och med försätta patriarken Tichon på fri fot, vilket skulle få avgörande betydelse för den ryska ortodoxa kyrkans vidare öden. Detta verksamma uttryck för kristen kärlek till nästan omintetgjorde försöket att med ett enda slag förinta den ryska kyrkan och utgjorde ett viktigare steg mot de kristnas framtida enande än en mängd teoretiska konferenser.

Ogillande från kyrkoledningen

Ytterligare ett betydelsefullt steg på den verkliga ekumenikens väg togs 1930 då en världsomfattande förbön för den förföljda ryska kyrkan anordnades av ortodoxa, katoliker och protestanter i Europa. De ryska kristna tänker med tacksamhet på den framträdande roll som påven Pius XI spelade vid genomförandet av denna böneaktion. Det är pinsamt och genant att påminna om att 1930 års internationella förbön bemöttes med ogillande och protest av den dåvarande officiella ledningen för den ortodoxa kyrkan; man sökte förneka förföljelserna och framställa bekännarna och martyrerna som politiska brottslingar och inget annat.(1) Dessutom präglades de dåvarande kyrkoledarna av en ytterst intolerant samfundsegoistisk anda, som stod i grov motsats till patriarken Tichons inställning. Denna intolerans gjorde sig också gällande senare då Sovjetunionens sammanstötning med nazismen framtvingade återställande av den legala kyrkliga indelningen. I enlighet med Stalins nationalism hävdade Moskvapatriarkatet en moderniserad version av slagordet ”Moskva, det Tredje Rom” med fientlighet mot såväl det Första och Andra Rom som Kyrkornas världsråd till resultat.(2)

1961 anslöt sig den ryska ortodoxa kyrkan till Kyrkans världsråd. Detta år kännetecknades av en allt kraftigare våg av antireligiösa våldshandlingar och påtvingad stängning av kyrkor, kloster och teologiska läroanstalter. Förföljelserna mot de protestantiska församlingarna vid denna tid var inte mindre brutala. Att anslutningen till Kyrkornas världsråd tilläts mitt under de grymmaste religionsförföljelser får enbart ses som ett taktiskt drag av statsmakten.

Trots allt hoppades de ortodoxa troende att Kyrkornas världsråd energiskt skulle ställa sig på sin nya medlemskyrkas sida och sätta igång en världsomfattande rörelse till skydd för den förföljda ryska kristenheten. Denna förhoppning fick sin näring bl a av att Kyrkornas världsråd jämte teologisk diskussion och dialog också hade aktiv tjänst åt människorna och samhället på sitt program. Man intresserade sig för fredens bevarande, för en minskning av kapprustningen med atomvapen, och följde uppmärksamt de militära konflikternas utveckling (Vietnam, Mellanöstern, Nigeria, Cypern) och uppträdandet av explosiva situationer (Kuba, Nordirland); man befattade sig med frågor om rasistisk, etnisk, nationell diskriminering, med den sociala orättvisans problem, med relationerna mellan rika och fattiga länder, med frågan om överbefolkning och bekämpande av svält.

Bland dessa vittfamnande och viktiga problem har emellertid aldrig getts någon egentlig plats åt ämnet religionsförföljelser, trots att detta, som man tycker, borde utgöra ett av den kristna ekumenikens centrala ämnen. Förgäves fick världen vänta på att höra Kyrkornas världsråds inflytelserika röst när den ryska ortodoxa kyrkans medlemstal på ett fasansfullt sätt reducerades till hälften; inte heller ljöd denna röst när all legal kristendom likviderades i det väldiga Kina; det kom ingen upprörd protest från Kyrkornas världsråd när religionen i Albanien krossades.

Vi vet att många kristna känner djupt medlidande med sina förföljda medbröder och hyser en ivrig längtan att hjälpa dem, utan att mången gång veta hur detta bäst kan ske. Vi tar oss därför friheten att framföra några förslag till generalförsamlingens delegater. Det skulle emellertid vara oriktigt att enbart betrakta dem som förföljs för Kristi skull som föremål för kristet medlidande. Alltför ofta glömmer vi bort att bekännare och martyrer är kyrkans utsäde och berömmelse. Av den kristna gemenskapens alla medlemmar står de Herren Jesus själv närmast, dessa som mest konsekvent och direkt strävar efter att efterlikna vår gudomlige läromästare i hans Golgataoffer.

Brevskrivarnas förslag

1. De kristna i hela världen måste få veta om sina bekännare, oberoende av vilka länder förföljelserna sker i och vilket samfund de tillhör. Underrättelser om bekännarna måste regelbundet komma de troende eller åtminstone de kristna församlingarnas ledare till del.

2. Regelbundet, minst en gång i månaden, bör församlingarnas ledare anordna bönesammankomster som ägnas åt Kristi bekännare i hela världen. Högläsning ur informationsmaterial, muntliga rapporter och predikan om bekännarnas offermod bör jämte förbön och meditation ingå.

3. Inget kan emellertid ersätta personliga kontakter. Det är ytterst viktigt att de troende kommer i förbindelse med bekännarna och deras familjer genom brevväxling, hjälpförsändelser till de häktades familjer, besök i samband med turist- och affärsresor.

4. Vår tids religionsförföljare är synnerligen angelägna om sitt internationella anseende och söker på allt sätt hindra tänkbara proteströrelser. Man bör därför tänka ut bästa sättet för en internationell

proteströrelse mot religionsförföljelser.

5. De kristna bör även utsträcka sina bemödanden om stöd åt förföljda anhängare av andra religioner.

6. Tvångsintagning på mentalsjukhus av personer med avvikande åsikter och bruket av barbariska ”behandlingsmetoder” som bryter ned förnuftet och psyket bör bekämpas av de kristna. Vi uppfordrar generalförsamlingens delegater att verka för införande av obligatorisk internationell kontroll av verksamheten vid mentalsjukhusen. Här står vi nämligen inför en fara som ingalunda är mindre för mänskligheten än atombomben eller bakteriologisk krigföring.

7. Det finns i vårt land många kristna, som efter åratal av nöd och förödmjukelser, systematisk arrestering och andra våldsmetoder bragts till förtvivlans rand och med sina familjer eller församlingar önskar lämna Sovjetunionen. Vi vädjar till generalförsamlingens delegater att söka hjälpa dessa att enligt elementära mänskliga rättigheter få lämna sitt land respektive återvända dit när de önskar.

8. Det finns f n talrika bekännare som får lida för sina försök att ge ut och sprida den Heliga Skrift och annan religiös litteratur. Känner generalförsamlingens delegater till att de sovjetiska tullmyndigheterna beslagtar och förstör biblar för utländska turister när de har med sig mer än ett exemplar? Att vanliga besökare på sovjetiska bibliotek inte kan få låna den Heliga Skrift? Att det är förbjudet för interner i fängelser och läger att äga Nya testamentet? Det har visserligen på begäran av Moskvapatriarkatet och ledarna för de evangeliekristna och baptisterna tryckts några små bibelupplagor på statliga tryckerianstalter, men dessa kan man bara köpa i utlandet. Borde man inte gå in för att de internationella bibelsällskapen utvidgar sin verksamhet till vårt land?

Avslutningsvis vill vi gärna framhålla att de förslag, som vi ovan framfört inte alls måste betraktas som de enda möjliga eller riktiga. Varje församling bör själv, i den pluralism som nu råder, anstränga sig att få fram nya former för det kristna livet och för det ekumeniska samarbetet. Vad vi uppriktigt hoppas är att våra förslag inte skall bli utan gensvar, och att de skall få generalförsamlingens delegater inte bara till eftertanke utan också till handling.

Så långt Jakunins och Regelsons brev.

Vad har vi att säga frän svenskt håll?

För de elva delegaterna vid generalförsamlingen från fyra svenska trossamfund bör läsningen av denna vädjan vara en tänkvärd sysselsättning, inte minst mot bakgrunden av det alliansfria Sveriges kända roll som förespråkare för betryckta grupper. Efterbehandlingen av Nairobi har i svenska massmedia, inte minst radio, varit relativt omfattande. Men ingenstans har veterligen innehållet och de åtta konkreta förslagen tagits upp till behandling av dem de riktats till. Vi tror att dessa frågor – oberoende av eller snarare på grund av generalförsamlingens oförmåga att ta upp dem – borde utgöra en hjärtesak för alla kristna i vårt land och annorstädes.

Noter

1. Med bekännare (confessor) syftar författarna på de förföljda i fornkyrkan som fängslades och straffades för sin tro, var ståndaktiga men överlevde; med martyr (martys) åsyftas en som under samma förhållanden led döden. Signums red.

2. ”Första Rom”: Vatikanen; ”Andra Rom”: Konstantinopel. Signums red.