När dog Gud?

Dödsattest

”Gud är död” kungjorde en grupp teologer på 60-talet. Den tvetydiga formuleringen innebär åtminstone en sak: Gud betraktas inte längre som verklig av stora delar av mänskligheten. Religionen är inte längre ”jordens salt”. Gudsbilden är inte längre en inspirerande faktor. Vad som enligt fackmännen karakteriserar sekulariseringen är mindre kyrkobesökarnas sjunkande antal än det faktum att de avgörande beslut som både enskilda individer och stora grupper fattar inte längre fattas i namn av evangeliet eller motiveras med hjälp av evangeliska värderingar. Ett exempel. Den s k gyllene regeln: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem” (Matt 7:12) tillskrivs allt oftare Kant. Få personer förefaller ana att dessa ord uttalades av Jesus och återgavs av Matteus.

Världen över lever vi i en efterkristen tid. Ateismen är en vitt utbredd företeelse i så gott som varje land, vare sig detta land är nordiskt eller kontinentalt, protestantiskt eller katolskt. De kristna bildar en allt mer krympande minoritet, jämfört med den totala befolkningen på vår planet.

Ett av de många tecknen på denna avkristning finner vi i skönlitteraturen. Vi har visserligen lite varstans enstaka kristna författare: i Australien nobelpristagaren Patrick White (anglikan); i England Graham Greene (katolik); i Tyskland nobelpristagaren Heinrich Böll (katolik); i Frankrike Julien Green, Jean Sulivan, Jean-Claude Renard (katoliker). Också här uppe i Sverige har vi en handfull kristna författare, både katolska – Ingemar Leckius, Birgitta Trotzig, Eva Alexandersson – och protestantiska – Lars Ahlin, Werner Aspenström, Sten Hagliden, etc. Men de flesta författarna är antingen agnostiker (sådana som säger: ”Kanske, kanske inte; hur skulle jag kunna veta?”) eller deklarerade ateister.

Sedan flera decennier skriver dessa författare gud med litet g. Hans existens är problematisk. Han är inte längre en levande, verklig person, utan ett begrepp, en hypotes. Han försvann småningom ur bilden. Nu är han borta, ”död”.

”Gud är död; han har måst begå självmord” (anklagad för alla de brott som begåtts i världen). Med dessa utmanande ord avslutar Sivar Arner den i höstas utkomna första delen av sina memoarer: Där är han (1975). Arner är inte ensam om att begrava Gud. En av gestalterna i Sven Delblancs roman Aminne (1970) är den gamle bonden Abraham Styf – en vis och from man som förtärs av cancer. Till sist dör han. Karolina, hustrun till denne moderne Job, gör uppror:

”Jag vill inte underkasta mig och jag vill inte tåla. Och jag önskar att min röst måtte stiga ända till Tronen, så att Du hör mig när jag ropar: Jag förkastar Dig, som förelagt oss dessa livets villkor …

Abraham Styf är död.(. . .) Nu klappar det på dörren och Signe (den dödes bolsjevikiska dotter) stiger in. Hon visar ingen förvåning när hon ser sin far ligga död i kökssoffan. Hon går tungt över golvet och sätter sig på faderns sängkant. Där sitter hon länge tyst.

Så, du har fått sluta nu, säger hon äntligen. Ja, din tid var väl längesen ute, far. Din Gud var ett stort och mäktigt träd en gång. Men hans rötter i jorden var levande människor, och en av hans sista rötter var du. Du dör, men du dör inte ensam. Profeter och heliga män ska följa dig på vägen, ja, även för dom är väl tiden längesen ute … Nej, du går inte ensam i döden. Och snart får du kanske sällskap av din Gud.”

Scenen i romanen Åminne förläggs till år 1937. Vad har hänt sedan dess? När ”dog” Gud egentligen?

Dödsdatum

Först borde vi kanske fråga oss: när var han som mest levande? Vi bevarar alla i minnet bilden av en troende medeltid (en bild som hos somliga är rätt förskönad; hos andra, förfulad). Inte desto mindre anser många historiker att 1200-talet – katedralernas och de teologiska summornas tid – är en av höjdpunkterna i västerlandets religiösa historia. Sedan dess går det utför. Det har visserligen funnits undantag, ibland lysande undantag, t.ex. den spanska mystiken på 1500-talet, franska skolan på 1600-talet, eller, närmare oss missionsrörelsen. Ändå går det i det stora hela utför.

Först förfaller den klassiska, friska skolastiken och övergår i en mekanisk papegojsjuka utan förankring i verkligheten. Den traditionella teologin förytligas. Fromhetslivet urartar. Den dekadenta skolastiken och den tvivelaktiga religiositeten från 1400-talet framkallar reformationen, en i början sund reaktion. Men kristenheten sprängs itu, med de ödesdigra konsekvenser vi känner.

Parallellt med reformationen löper renässansen, som för övrigt hade börjat tidigare (det italienska Quattrocento). De tongivande tänkarna från denna rid ifrågasätter den medeltida världsbilden. Humanisternas tro är mindre religiös än estetisk. Med 1500-talet föds den moderna människan, som mer än förr bygger på vetenskaplig iakttagelse av verkligheten. Från och med då kommer människan allt mer i centrum. Hon har mindre för avsikt att erövra himmelriket än att vara effektiv på jorden och behärska naturen. – Ju längre tiden går, desto mer försvagas Gud. Om han är död nu, har han åldrats sedan länge. Han förefaller ha varit allvarligt sjuk redan på 1700talet, då Voltaire reducerade honom till att vara urmakaren till universums maskineri och religionen till att vara ett medel att hålla folkmassorna i styr. Under upplysningstiden börjar man humanisera religionen på allvar och tillerkänna människan de egenskaper – allvishet, allmakt, etc – som hittills hade tillskrivits Gud. Då uppkommer ordet ”tolerans”. Det tyder på fördjupad insikt i den mån ordet innefattar respekt för individens okränkbara integritet. Å andra sidan tyder det på försvagad tro – det är ju tvivlare, ointresserade av trons innehåll, som pläderar för toleransen. Också på 1700-talet uppkommer ordet ”optimism”, som ersätter det gamla, numera urladdade kristna ordet ”hopp”. Fortfarande på 1700-talet börjar framstegsläran ersätta den gamla judekristna messianismen och föreställningen om ett kommande hinsides paradis.

När nådde den sjunkande kurvan bottnen? När ”dog” Gud? Mycket tyder på att han så gott som ”avrättades” av tyska tänkare ungefär i mitten av 1800-talet. Först framträdde David Friedrich Strauss som i sitt verk Jesu liv (1835) tolkade evangelierna som myter, motsvarande judefolkets hemliga strävanden. Sedan kom hans vän Ludwig Andreas Feuerbach som i sitt verk Kristendomens väsen (1841) bortförklarade människans religiösa föreställningar genom att beteckna dem som projiceringar på det absoluta planet av hennes otillfredsställda önskningar. Man ansåg att människan i Gud egentligen dyrkade sig själv. Kort härefter kom Nietzsche och Marx som var på sitt sätt fullbordade Strauss och Feuerbachs radikalt destruktiva insats. Gud fick sålunda dödliga slag mellan 1830talet och 1850-talet. I fortsättningen vred han sig allt mer i dödsryckningar. Nådastöten tycks han ha fått något senare av tron, kanske övertron, på vetenskapen och den tekniska framgången.

Viktor Rydberg blev närmare känd för den litteraturläsande allmänheten först genom sin bok Den siste Atenaren, år 1859 – en uppgörelse med kyrklig ortodoxi, maktlystnad och intolernas. Polemiken mot den kyrkliga dogmatismen fortsatte han i Bibelns lära om Kristus, från år 1862 – en bok som väckte ett enormt uppseende och blev av utomordentlig vikt för de religiösa frihetssträvandena i landet. Mot slutet av sitt liv, på 70-talet, återupptog han sin ungdoms lyriska diktning. Han publicerade år 1882 en första samling Dikter, och en andra år 1891. Till den senare samlingen hör en dikt kallad Grubblaren. Man ska veta att Viktor Rydberg inte var en rabiat ateist utan ytterst ambivalent: både rationalist och mystiker, stridsman och drömmare – en rastlös sökare. Hans dubbeltydighet kommer tydligt fram just i Grubblaren. Författarens alter ego önskar tro men fruktar samtidigt att bli offer för en illusion. Han pendlar mellan en mystisk och en vetenskaplig livssyn och han genomgår ömsevis faser av tro och otro. Hans skepticism förblir öppen, frågande. När han anser sig behöva acceptera den vetenskapliga livssynen, gör han det inte utan fasa, som framgår av följande verser:

En katafalk för Gudsiden är världen.

Jag står på öde skär mitt uti havet,

vari vårt Gudshopp sjönk och vart begravet.

mot Gudberövad himmel vända alla,

när de i jämmer lyfta sig och falla.

O ve! o alla fasor i förening –

en värld förutan Gud och plan och mening!

Med sorg, med verklig sorg trodde sig Viktor Rydberg, på 80talet, kunna konstatera att Gud är död och att allt därför blir hopplöst, meningslöst. När våra moderna teologer för ett decennium sedan kungjorde ”Gud är död”, kom de sålunda med en gammal nyhet. Som vanligt är teologerna ett varv efter. De upptäcker Amerika långt efter Columbus.

Gud, som dog kollektivt under senare delen av 1800-talet, fortsätter att dö hos alltfler enskilda personer. Den religiositet som vi ser i våra dagar är bara kvarlevor av en avslutad period.

Dödskampen fortsätter. Religionen tynar alltjämt av. Många författare av i dag konstaterar att vi lever i en efterkristen tid. En del av dem berättar, kortfattat eller utförligt, om hur de förlorade tron. För somliga av dem, t.ex. Sven Delblanc, skedde det snabbt och utan komplikationer. Barnatron föll bara bort som en mjölktand, utan smärta och saknad. I sin självbiografiska bok Åsnebryggan skriver Delblanc:

Jag tror jag var sju år när jag sa upp kontraktet med Vår Herre. Varje kväll läste jag aftonbön, knäböjde med pannan i kudden och ändan i vädret. En afton greps jag av en känsla av det absurda i detta. På något dunkelt och outtalat sätt måste jag ha känt att föreställningen om en på en gång allgod och allsmäktig Gud inte gick att förena med min personliga situation. Följaktligen inställde jag aftonbönen. Följande dag väntade jag med viss oro att hemsökas av åskviggarp benbrott eller annat elände. Ingenting hände. Kontraktet var upphävt och skulle aldrig förnyas.

För somliga gick det alltså utan troskamp eller kritisk uppgörelse. För andra åter gick det långsamt och mödosamt. Mauritz Edström i Medan världen dör (1971), Karl Sunden i April, god morgon (1971) och nyligen Sivar Arner i Där är han har dramatiskt skildrat den pinsamma befrielseprocessen, full av tveksamhet och ”återfall”. Men även flertalet av de författare som inte nämner någon religiös kris är ateister.

Hur är det nu med den stora allmänheten, som mer eller mindre omedelbart påverkas av dessa författare? Enligt Religionssociologiska Institutets regelbundna undersökningar är kyrkobesökarnas antal katastrofalt lågt. Ändå fortsätter det att sjunka från det ena året till det andra. I Svenska kyrkan sjönk det från 1960 till 1973 från 3,1 % till 2,5 %. År 1960 döptes 85,5 % av de under året födda barnen; år 1973, endast 80 %. De kyrkliga vigslarna har från 1960 till 1973 gått ner från 91 % till 71 %. Om den nedgående tendensen i fråga om kyrksamhet fortsätter, var står vi vid nästa sekelskifte? – Samma gradvisa men obönhörliga avkristning märker man när man jämför svaren på så centrala frågor som till exempel Tror ni på Gud? 80% ja, år 1948; 72% år 1968; 8% nej, år 1948; 21 %år 1968. Tror ni på ett liv efter detta? 1948, 49 % ja; år 1960, 40 %; år 1968, 38 %. Vi är illa ute. I alla kyrkor.

Det hindrar inte att kristendomen sporadiskt upplever en blygsam pånyttfödelse. Men det gäller sporadiska företeelser. Kurvan, den globala kurvan, sjunker sedan länge. Schematiskt har sekulariseringen skett i tre etapper: relativt lindrigt under renässansen, allvarligare under upplysningstiden, och nu radikalt. Gud fortsätter att dö i människohjärtat. Vad är dödsorsaken?

Dödsorsak

På Viktor Rydbergs tid förlorade man tron i stort sett av två orsaker: den nya vetenskapliga livssynen och den nya bibelkritiken, som då var så gott som enbart negativ. Två namn symboliserar dessa faktorer: Darwin och Renan (Rydberg blev djupt påverkad av Ernest Renans Vie de Jesus).

I vår tid, präglad av pessimism angående teknikens möjligheter att förvandla jorden till ett paradis, är orsakerna till otron något annorlunda. Tanken på lidandet och döden, och det onda överhuvudtaget, förföljer många författare. Redan den lille gossen Sven Delblanc kunde inte få Guds godhet och hans allmakt att gå ihop. Här möter vi det främsta hindret för tron.

Förr i världen var det Gud som förde process med människan och krävde räkenskap för hennes kriminella handlingar: ”Var är du, Adam?”. I dag är rollerna utbytta. Det är människan som anklagar Gud: ”Hur skulle vi kunna tro på en Gud som inte är ful?” undrar Georges Le Clezio. Många anser att det är bättre för Gud att han inte finns; annars skulle han vara ett monstrum. Bibelns Gud anklagas för massmord, när han med syndafloden dränkte både människor och djur. Allmännare sagt – han görs ansvarig för alla de brott som människan begår, eftersom det är han som har skapat henne så svag och så ond.

I ett annat perspektiv förebrår man Gud för att han tiger. Han svarar inte på frågor; han bryr sig inte om våra böner. Ibland tolkas hans tystnad som likgiltig, ja även grym. Ibland som tecken på hans vanmakt: ”Också Gud är hjälplös.” Ibland åter tolkas hans tystnad som ett tecken på att ingen finns som kan svara. Gud existerar helt enkelt inte. På sin tid drev profeten Elia med Baals präster: ”När det då blev middag, gäckades Elia med dem och sade: ‘Ropa ännu högre, ty visserligen är han en gud, men han har väl något att begrunda, eller också har han gått avsides, eller är han på resa; kanhända sover han, men då skall han väl vakna’ ” (1 Kon 18:27). Skillnaden är bara den att denna ironi i dag inte längre riktas mot Baal, utan mot vår egen Gud. Han kan inte finnas. Det är omöjligt. Nej, som Reidar Ekner skriver i Efter flera tusen rad: ”INGEN FINNS / att vända någon vrede mot, och det är inte lönt / att söka tröst i något utomjordiskt andens land.” Sven Delblanc å sin sida talar om ”hjärtslitande skrik till ett blint och dövstumt Intet”.

Förr i världen, i antiken, nödgades de kristna hävda monoteismen inför sina hedniska åhörare. De bekämpade avgudar, idoler. Sedan, i slutet av medeltiden och efter reformationen frågade man sig: Hur ska jag vinna en nådig Gud? I dag frågar man sig radikalare och mer elementärt, man frågar efter Gud rätt och slätt: Var är du, Gud? Dagens människa lider inte längre under Guds vrede, utan under intrycket av Guds frånvaro; hon lider inte längre under sin synd, utan under sin tillvaros meningslöshet. Den moderna människan letar inte längre efter en sann och förlåtande Gud. Det är själva religionen hon förkastar. Hon längtar inte efter en Gud som försonar henne med sig själv; hon försöker i stället försona sig med livets hårda villkor.

Begravningsstämning

Vilken stämning råder nu i världen, då Gud anses vara död och begraven? Jo, en begravningsstämning.

De franska encyklopedisterna från 1700-talet hade ”hädat” glatt, bekymmerslöst. De hade befriat sig från Gudstanken utan påtaglig saknad. De unga tyska fritänkarna å sin sida, med Engels i spetsen, har talat om med vilken enorm och härlig befrielsekänsla de, år 1841, läste Feuerbachs Kristendomens väsen. Inte desto mindre reagerade andra författare annorlunda. I sin berömda Dröm – egentligen en mardröm – förfasar sig Jean-Paul (Richter), i början av 1800-talet, över tanken på Guds eventuella försvinnande. Många franska författare – bl.a. Victor Hugo, Gerard de Nerval, Alfred de Vigny – skulle reagera på samma sätt: ”Gud finns inte! Gud finns inte! O förtvivlan!” (Hugo). Även Nietzsche, som så segervisst utbasunat Guds död och människans födelse, är medveten om att en del människor grips av panik inför tanken på sin plötsliga och fruktansvärda faderlöshet. För dem är det som om tingen på en gång hade förlorat sin tyngd: ”Hur har vi kunnat tömma havet? Vem gav oss en svamp för att utplåna horisonten?” Nietzsche ser bara ett sätt att stå ut med denna svåra ensamhet: att bli en övermänniska och nästan en gud. Men vem förmår detta? Den döende Guden skulle allt oftare – från den avlägsne Nietzsche till vår Michel Foucault – anses dra människan med sig in i döden.

Det har funnits tider då skönlitteraturen var ytlig och lättsinnig – en mondän underhållning. Dagens litteratur däremot är präglad av allvar, ett tragiskt allvar. Så gott som alla författare ger uttryck åt sin desorientering, sin känsla av ensamhet och främlingskap. ”För mig finns inget annat än en ensam vandring genom slingrande labyrinter, utan Ariadnes tråd, men med döden väntande i iskall sal”, låter Rita Tornborg en av sina gestalter säga. Johannes Edfelt antecknar å sin sida: ”Kväll och lövfall mot rutan. Då hör jag den gamle säga: ‘Det enda jag har att komma med inför jord och stjärnhimmel är ett långt livs enorma saknad.’ -’Av vad? Av vem?’ -’Av Någon’.”

De skribenter som, lik Sven Delblanc, förlorade sin barnatro utan smärta och saknad blir rätt irriterade av allt billigt snack om att ”Gud är död och allt är ett helsikes elände”. Inte desto mindre upplever de flesta världen som tom, kaotisk, utan centrum. ”Det finns ingenting kvar som kan gå sönder”, antecknar Björn Håkansson. Tillvaron framträder som absurd, grym och meningslös.

De författare som skildrar sin religiösa kris, sin omvändelse baklänges – en tillbakagång från tro till otro – nämner gärna den sinnesstämning i , vilken de befinner sig efteråt. För den åldrande Viktor Rydberg var den tid oåterkalleligt ”förbi” då han hade trott på Gud, hoppats på hans frälsning och på frihet i honom. Poeten kunde bara kväljas och sucka. Han kände sig ”ständigt sviken” i sin ”längtan utan mål”. När gymnasisten Karl Sunden plötsligt upptäckte att hans tro var borta, greps han ”av en oerhörd ångest och såg in i ett gränslöst tomrum, ett väldigt, namnläst universum, utan Gud, utan mening”. Han måste konstatera: ”Utan Gud förvandlades världen omkring mig till en öken.” Lars Gustafsson å sin sida berättar någonstans i sin roman Familjefesten hur djur beter sig. Sedan tillägger han: ”De här djurens beteende ger en egendomlig, skrämmande upplevelse av tomhet: som om Gud hade dött eller verkligheten höll på att rinna ut ur universum ungefär som ur ett tvättställ där någon har dragit ur proppen.”

Även de författare som inte berättar om sitt smärtfria eller tvärt emot plågsamma religiösa ”avfall” känner sig bedragna och talar om svikna förhoppningar. Självmord är en frestelse för många. Det är upplysande att iaktta vilka bibliska författare som citeras oftast och innerligast i vår efterkristna tid. Förs kommer den illusionsfrie Predikaren med sitt: ”Fåfängligheters fågänglighet. Allt är fåfänglighet!” (Pred. 1:2). Ja, Predikaren kommer först, i sällskap med Job. Job som vågade ”häda” av hjärtans lust och högljutt ropade ut sin revolt.

Förutsättningar för en pånyttfödelse

När man en gång har nått bottnen kan man inte sjunka djupare. Det blir en paus. En paus och en avspänning. Sven Fagerberg antecknar någonstans: ”En fördel med att leva i en hednisk tid är att man på nytt kan tala om gudar.” Jordmånen har sällan varit så väl förberedd som nu för en ny sådd. – Gud anses vara död. Är han död? Hans kadaver rör på sig, meddelade nyligen en fransk essäist (Georges Suffert). Det ser ut som om ett flertal författare från 60-talet och framåt visade ett blygsamt intresse för trosfrågor. – Kan Gud återkallas till livet? Och i så fall på vilka villkor? Det räcker nämligen inte med en dödsattest. Vill vi ge honom en ny chans, vill vi skaffa förutsättningar för att han på nytt ska leva och inspirera människor, så bör vi veta vad han dog av. Ställa en diagnos, eller, om man så vill, utföra obduktion. Man kan ju anta att förutsättningarna för hans pånyttfödelse är rakt motsatta orsakerna till hans död. – Orsakerna till att Gud försvann är flera. Man kan till exempel nämna de etablerade kyrkornas otillräcklighet, många kristnas brister. Schematiskt sett kan man tala om två huvuddödsorsaker: den förmenta oförenligheten mellan tro och vetande; mångas oförmåga att finna en mening med livet.

Sedan 1800-talet anses en konflikt råda mellan tro och vetande. I själva verket rör det sig om en pseudo-konflikt. Men vi, genom vår dåliga religionsundervisning, har fått många ungdomar att tro att de måste välja mellan vad bibeln säger och vad vetenskapen å sin sida säger. Fortfarande ser vi ungdomar börja vackla i sin tro till exempel därför att de inte längre kan acceptera skapelseberättelsen i Genesis. Här måste jag erkänna att jag häpnar över vår kollektiva slöhet, vår långsamhet när det gäller att besvara angelägna frågor. Detta problem har satt myror i huvudet på folk under drygt hundra år. Jag tycker det är bra märkligt att vi ännu inte kan förklara för både ungdomar och vuxna vad bibeln respektive vetenskapen kan erbjuda på den punkten. Det tillkommer vetenskapen att för oss beskriva när och hur vår planet formades och när och hur människan uppkom. Det tillkommer bibeln att säga varför det blev så, vad som är meningen med skapelsen. Hur och varför. Det rör sig om två skilda frågor som inte kan kollidera med varandra.

Allmännare sagt skulle det inte skada om vi lärde folk vad bibelinspiration är, och till att börja vad den inte är. I våra nordiska länder läser ett visst antal människor den heliga Skrift, men de läser den ”fromt”, naivt, utan att först fråga sig vad de heliga författarna hade för avsikt att säga, med andra ord vad för slags budskap Skriften vill meddela. Sitt liv igenom var Viktor Rydberg sysselsatt med bibelkritik. Vad som frapperar mig hos mina agnostiska vänner, som ofta är genomkultiverade, är deras skrämmande okunnighet beträffande så elementära saker som beskaffenheten av de bibliska stilarterna eller Formgeschichteteorierna. Så länge de inte är informerade om sådant, måste de stupa på löjligt enkla svårigheter, begå den ena misstolkningen efter den andra och ständigt och jämt låta de bibliska författarna säga saker som de aldrig har sagt.

Den första orsaken till Guds död är vår oförmåga att läsa bibeln på rätt sätt. Vi läser den som vore den en serie fromma uttalanden som vi efter behag får plocka fram och rycka ur deras sammanhang, medan den i själva verket är en samling olika dokument av skiftande värde om ett helt folks religiösa erfarenhet, en kollektiv och progressiv erfarenhet som sträckte sig över två tusen år.

Sedan, sist, kommer den andra dödsorsaken, den allvarligaste: Gud anses tiga. Gud ”dog” därför att han upplevdes som livlös, borta. Han upplevdes och upplevs fortfarande som borta, ja inte existerande, därför att han tiger. Han tiger därför att vi troende, hans representanter på jorden, talar ett främmande språk, en besynnerlig jargong som ingen begriper. Värre än så: vi rabblar en läxa; vi talar om saker och ting som är ointressanta för åhörarna, i stället för att ta upp det som ligger dem varmt om hjärtat. Många författare ger uttryck åt sin sorgsna besvikelse över sina obesvarade frågor.

Vi kristna gör anspråk på att erbjuda världen frälsning. Vi har bildat ett slags räddningskår. Vi, på det lokala planet, hör till små räddnings- eller om man så vill sjöräddningspatruller. Nu är det så att det är de som lider sjönöd som bestämmer när vi ska rycka ut och var vi ska ingripa. Det är den drunknande som med sina nödrop anger platsen där vi ska kasta frälsarkransen. Med andra ord: det är de andra som bör leda samtalet. Det är våra åhörare som har initiativet och bestämmer vad vi ska tala om.

Emellertid är det oftast så att de andra och vi rör oss i olika sfärer. Vi kristna laborerar med nedärvda kategorier, ofta konfessionellt präglade. De har varit brännande aktuella vid en bestämd tid, ofta långt tillbaka i det förflutna. Är de fortfarande aktuella? Motsvarar de verkligen dagens problem?

Vi talar om synd och förlåtelse, under det att våra samtida talar om meningslöshet och meningsfullhet. De vill ha en förklaring, ett begripligt mönster. Vi erbjuder dem Guds försoning, medan de framför allt försöker försona sig med livet och döden och förlåta tillvaron dess djävlighet. Vi talar om tro, men de säger sig behöva ett hopp, en framtidsvision, först här på jorden och sedan eventuellt i himlen. Därför är vår Gud totalt ointressant i deras ögon. Vad de har att invända mot vår religion är inte så mycket att den inte är sann – vem vet? – utan att den är steril. Den har ingenting att erbjuda människorna här och nu.

Vill vi överbrygga den klyfta som gapar mellan dem och oss och inte bara tala samma språk som de andra utan också tala om en och samma sak, så borde vi lyssna, ödmjukt, och sedan ta upp det som verkligen är en hjärtesak för dem. Evangeliet upplevs ju som glädjebudskap först när det uppfattas som svar på en fråga. För människor som har gjort den modlöse, ja förtvivlade Predikaren till sin profet är det angeläget att förkunna hoppet. Det bästa vi kan erbjuda våra samtida är säkert ett väl genomtänkt hopp, eftersom det är det som står högst på deras önskelista. Då kan ”hoppets Gud” på nytt bli levande i deras ögon och uppfylla dem med glädje (Rom 15:13). Då kan de med oss berömma sig i hoppet om den gudomliga härligheten (Rom 5:2).