Moral massmedier människosyn

Den 15 januari publicerade Troskongregationen en deklaration om vissa frågor med avseende på sexualetiken. Den 16 januari ägnades denna deklaration en tvåspaltig artikel i Dagens Nyheter. Det första stycket i denna artikel innehåller tämligen korrekt information. Skrivelsen är uppenbarligen riktad mot vissa ”progressiva” grupper inom kyrkan, och den gör, som sägs i artikeln, skillnad mellan olika slag av homosexualitet och rekommenderar förståelse och stöd.

Detta avsnitt med information är emellertid mindre än en tiondel av hela artikeln. Resten är missvisande eller helt ovidkommande. Dessvärre är rubriken ett helt felaktigt översatt ”citat” ur deklarationen, och just denna mening har sedan valsat runt i den svenska pressen. Huvuddelen av artikeln består av en intervju med en svensk luthersk teolog, som tidningen fått att på grundval av felöversatta och lösryckta citat uttala sig om troskongregationens deklaration. Vilket rimligt informationssyfte man därmed uppnår, undandrar sig vårt bedömande.

Emellertid är den felöversatta satsen i rubriken fel på ett intressant sätt. ”Onani i grunden en sjuk handling.” Givetvis fäller troskongregationen inga dylika medicinska omdömen. I något olika form förekommer två satser som sannolikt är ursprunget till den svenska satsen. I avsnitt 9 omnämns i början kyrkans traditionella lära, enligt vilken ”masturbatio gravem in re morali deordinationem constituit”. Alltså masturbation skulle utgöra en ”allvarlig oordning på det moraliska området”. Och något senare står att kyrkans läroämbete utan tvivel fasthåller ”masturbationem esse actum intrinsece graviterque inordinatum”.

Denna mening är sannerligen inte lätt att återge på lättflytande svenska, men intrinsece betyder ”i sig”, ”som sådan”, graviter ”allvarligt” och inordinatum syftar på det som inte är i ordning, alltså på det ovannämnda moraliska området. Det finns inget ord som betyder ”i grunden” och ingenting som kan översättas ”sjuklig”. De två satserna ur deklarationen avger ett omdöme om onani som sådan vilken förklaras vara i strid med ordningen i moralen. ”Sjuklig” är däremot ett omdöme som måste inbegripa också personer, vilket inte är fallet med formuleringarna i deklarationen.

Givetvis är det klent att inte kontrollera översättningen av en mening som man låter tjäna som rubrik, men felöversättningen avspeglar troligen också en genuin svårighet att tillägna sig resonemanget i deklarationen.

Deklarationens syfte och adressater

Inledningsvis konstaterar troskongregationen att sexualiteten i våra dagar uppfattas som en grundläggande faktor i individens liv. Därför är sex i dag ett tema som ofta och öppet behandlas i böcker, tidningar och andra massmedier. Detta förhållande kritiseras i och för sig inte, men fortsättningsvis sägs att det omåttliga framhävandet av sex är ett av de allvarligaste tecknen på tidens sedefördärv. Härvid har även en del lärare framfört åsikter och livshållningar som är motsatta människans sanna moraliska ”postulat”, ja går så långt, att de banar vägen för en otyglad hedonism.

Som en följd har normer och livshållningar som hittills troget observerats, under de senaste åren satts i fråga även bland kristna. Många människor frågar sig inför dessa så vitt spridda åsikter i strid med vad de fått från kyrkan, vad ”de ännu bör hålla för sanning”. Det är inte rätt av kyrkan att negligera en sådan förvirring i åsikter och moral. Biskoparna upplever dagligen den ökande svårigheten för de troende att få sund moralisk undervisning, särskilt i sexualmoraliska frågor. I denna situation publicerar kongregationen sin deklaration.

Det är uppenbart att bakgrunden mera är osäkerhet och oklarhet bland biskopar, präster och moralteologer i dagens situation, än så att säga sedefördärvet i och för sig. I fortsättningen förekommer polemik mot ”progressiva” tendenser i modern katolsk moralteologi, men inget fördömande av identifierbara enskilda teologer. Möjligen kan man också underförstå en viss förebråelse mot biskopar som legat alltför lågt och inte tillräckligt kraftigt stått upp för kyrkans moraluppfattning.

Moralens natur och grundval

Därefter konstaterar man att samtidens människor alltmer blir övertygade om att den mänskliga personens värdighet och kallelse kräver, att de genom sitt eget förnuft skall upptäcka de i personligheten nedlagda värdena, och att de skall utveckla dessa värden och förverkliga dem i sina liv för ytterligare framsteg.

Till detta säger deklarationen att omdömen i moraliska frågor inte kan ske efter personligt godtycke, eftersom Guds lag är skriven i människans hjärtan. Och därutöver har Gud i sin uppenbarelse gjort sin frälsningsplan känd för människorna. Givetvis har människornas villkor och behov förändrats och kommer att förändras, men all moralutveckling och livssätt måste hållas inom gränser satta av orubbliga principer. Dessa är varje människas ”konstitutiva element och essentiella relationer”, vilka transcenderar historiskt betingade förhållanden.

Dessa grundvalar som kan fattas av det mänskliga förnuftet är innehållna i den gudomliga lagen, evig, objektiv och universell. Därför har de människor fel, som idag förnekar att man vare sig i den mänskliga naturen eller i den uppenbarade lagen kan finna någon absolut och oföränderlig norm annan än den som uttrycks genom den allmänna lagen utifrån kärleken och respekten för den mänskliga värdigheten. De anför som bevis för sin mening att den så kallade naturliga lagen eller den Heliga skrifts bud endast kan betraktas som uttryck för en särskild kultur eller vissa historiska skeden. Men kyrkan är instiftad som sanningens pelare och bålverk, och kan med den Helige andes hjälp tolka inte endast den uppenbarade lagen utan också de principer för den moraliska ordningen som har sitt ursprung i den mänskliga naturen själv. Kyrkan har beständigt vidhållit att vissa föreskrifter i den naturliga lagen har en absolut och oföränderlig giltighet.

Därefter tillämpar deklarationen detta resonemang på sexualmoralen, där man hänvisar till att dess normer måste respektera dess yttersta syften som är ömsesidig hängivelse och mänsklig fortplantning. De sexuella handlingar som strider mot dessa den mänskliga sexualitetens syften står därför i strid med den moraliska ordningen. Därför ”får bruket av den sexuella förmågan inte sin sanna betydelse och sitt moraliska berättigande annat än i ett rätt äktenskap”.

Denna första del av deklarationen är den tyngst vägande. Troskongregationen hävdar kyrkans traditionella uppfattning om den naturliga lagen, som innehåller normer av överhistorisk och överkulturell natur, som kyrkan genom sitt läroämbete har i uppgift att tolka och förkunna. Det är sannolikt att åtskilliga moralteologer finner detta fasthållande av ”naturrättens” perspektiv alltför stelt och beroende av en specifik skolastisk filosofisk tradition. Men detta perspektiv gör det å andra sidan möjligt att skilja mellan en handlings moraliska status i sig och bedömningen av den människa som utför den.

Det är ett sätt att betrakta etiska problem som är tämligen främmande också för den svenska teologiska debatten. Å andra sidan erinrar det om vanligt juridiskt betraktelsesätt, där den straffbara handlingen är en sak, gärningsmannens skuld och eventuella straffrihet en annan.

Samliv och äktenskap

Deklarationen exemplifierar sin moralteologiska ståndpunkt med tre företeelser, utomäktenskapligt sexualumgänge, homosexualitet och onani. Troskongregationen förklarar att föräktenskapligt umgänge är stridande mot kristen lära, även i de fall där parterna avser att ingå äktenskap. Endast äktenskapet kan garantera att deras kärlek utvecklas till faderlig och moderlig kärlek. I argumenten för äktenskapet finns sexualitetens finalitet i barnalstring, omtanken om barnets bästa och den ömsesidiga kärleken och troheten.

Därför måste viljan att förenas i äktenskap utåt manifesteras i en form som gör det giltigt inför samhället. Och för de troende, (här katolikerna) är det tillbörligt att deras äktenskapliga konsensus uttrycks i enlighet med kyrkans lagar, som verkar, att äktenskapet blir ett Kristi sakrament.

Framställningen av äktenskapet är tämligen kortfattad, och inrymmer ingen närmare diskussion om vad som konstituerar ett rätt äktenskap. Det kan också noteras att frågan om befruktningskontroll inte direkt berörs, endast att ett av den mänskliga sexualitetens syften är fortplantning och kärlekens utveckling till föräldrakärlek, och att detta är ett tillräckligt skäl för att avvisa utomäktenskapliga förbindelser.

Att sexuallivet skall utvecklas under respekt för dess finalitet i fortplantning innebär inte som ofta tanklöst påstås, att endast barnalstring berättigar könsumgänge. Kyrkan har aldrig kommit på iden att förklara sterilitet, havandeskap eller menopaus vara hinder för äktenskapligt samliv.

Homosexualitet och onani

Deklarationen gör som referatet i DN säger en distinktion mellan olika slag av homosexuella. Dels sådana vars böjelse beror på felaktig uppfostran eller ofullständig sexuell mognad, vana eller dåligt exempel och som är övergående eller åtminstone inte obotlig. Dels (och här har dessvärre DN endast haft en ganska dålig engelsk översättning i vilken man dessutom läst ”of” där det står ”or”) ”sådana som är det för livet, på grund av något slags medfödd drift eller vanställd (vitiata) läggning, vilka anses inte kunna botas”. Några som ”drivs av en inneboende instinkt av patologisk natur” (DN) talas det faktiskt inte om.

Dessa senare måste i själavården behandlas med förståelse och mildhet för att uppmuntra dem i hoppet att övervinna sina svårigheter och sitt sociala främlingskap. Deras eventuella skuld (culpabilitas) skall bedömas omtänksamt (prudenter).

Men förhållandet att homosexuella handlingar förefaller att vara i överensstämmelse med sådana människors läggning, ger ingen pastoral väg eller metod som kan moraliskt urskulda dem (handlingarna). Ty enligt den objektiva ordningen på det moraliska området är homosexuella förbindelser akter som saknar en nödvändig och essentiell inriktning (ordinatio).

I Skriften tadlas de som allvarliga förvillelser eller än värre som den sorgliga följden av ett förkastande av Gud. Men detta Skriftens omdöme tillåter oss inte att dra slutsatsen att alla, som ansätts av denna anomali (deformatio), av denna orsak även personligen bär skulden (in personali culpa esse). Icke desto mindre vittnar det om att homosexualitetens handlingar genom sin egen inre natur (suapte intrinseca natura) strider mot ordningen (inordinatos), och på intet sätt kan gillas.

Vi har citerat den snåriga latinska texten relativt utförligt, då deklarationens sätt att argumentera här är tydligast. Alltså homosexuella handlingar kan som sådana aldrig gillas eller försvaras, men därav följer inte att homosexuella personer måste personligen bära skuld. De avslutande formuleringarna är som synes endast variationer av dem om onani, som vi inledningsvis berörde.

Argumentationen mot onani har vi delvis berört och den är i mycket densamma som i fråga om homosexualitet.

Troskongregationen medger att sociologiska undersökningar visar hur vanlig företeelsen är. ”Men fakta levererar inte en måttstock som kan bedöma värdigheten hos människors handlingar.” Onanins vanlighet beror utom på arvsyndens svaghet på lastens kommersialisering och tygellösheten i så många spektakel och skrifter, liksom på ”glömska av anständigheten, kyskhetens beskyddare”.

Modern psykologi lämnar många och värdefulla bidrag till en bättre bedömning av den moraliska ansvarigheten och för orienteringen av det pastorala handlandet. Omogenhet, psykologisk obalans eller ådragen vana kan påverka människans handlingssätt, då de minskar handlingarnas överlagdhet (deliberatio), så att subjektivt de inte alltid medför allvarlig skuld. Å andra sidan får man inte generellt anta avsaknaden av ansvarighet; det vore att moraliskt frånkänna människors moraliska handlingsförmåga.

Allvarlig synd och grundläggande val

Ett avsnitt ägnas en diskussion om en aktuell fråga inom katolsk moralteologi. Sexualmoralen sätts i fara, särskilt bland ljummare kristna med den nutida benägenheten att så långt som möjligt förneka eller förminska realiteten av allvarlig synd, åtminstone i människors konkreta liv. Man polemiserar mot uppfattningen att dödssynd endast finns där människan har gjort ett grundläggande val (optio fundamentalis) genom direkt ringaktning av Gud och nästan, med vett och vilja.

Så kallade ”perifera” handlingar, som i allmänhet inte innebär ett medvetet val, förändrar inte denna optio fundamentalis, särskilt som de ofta kommer av vanan. Sexuella handlingar skulle enligt dessa auktorer, mera sällan förändra det grundläggande valet, då försyndelser mot den moraliska ordningen där sällan sker på ett helt medvetet och ansvarigt sätt, under inflytande av passion etc … Troskongregationen anför mot detta resonemang att det just är det grundläggande valet som definierar en persons böjelse. ”Men hursomhelst är det knappast riktigt att hävda att enskilda handlingar inte är tillfyllest, för att dödssynd skall begås.”

Det följer en tämligen utförlig argumentation mot den ovannämnda synen på dödssynd och optio fundamentalis. Troskongregationen medger dock, att synder på det sexuella området, beroende på deras orsak och slag, oftare sker utan att fritt samtycke helt förefinns. Därför påbjudes aktsamhet och försiktighet i att avkunna domar om människans ansvarighet. Men åter inskärps att av försiktighet i bedömningen av det allvarliga i en särskild handling, inte följer att man kan hysa åsikten att dödssynder inte kan begås inom den sexuella sfären.

Vad man än tycker om sättet att argumentera och halten i skälen: Troskongregationen är inte ute för att hävda att synder på det sexuella området är särskilt besvärande, utan för att polemisera mot dem som anser dem särskilt lindriga eller helt försumbara.

Kyskheten som ett mänskligt värde

I det följande avsnittet framställer troskongregationen kyskheten, både i betydelsen av jungfrulighet och i form av äktenskaplig trohet och hängivenhet som ett centralt kristet värde. Det gäller alltså inte endast att undvika synd och last, utan att positivt bejaka den hållning, som ligger bakom Pauli upprepade maningar till de första kristna att utrota otuktssynder i sina församlingar. Det var ju uppenbarligen så, att sexualmoralen var ett av de områden där den kristna förkunnelsen mest avvek från de värderingar och beteenden som rådde i dess hellenistiska omvärld.

Kyrkans auktoritet och människornas frihet

Slutavsnittet innehåller en uppmaning till biskoparna att undervisa de troende i kyrkans sexualetik, vilka svårigheter detta än erbjuder inför de ideer och livshållningar som dominerari dag. Men den måste också framställas på ett sätt som verkligen kan upplysa samvetena hos människorna i vår tid. Den traditionella läran bör berikas med de element som kan bidra till att förstå den mänskliga sexualitetens betydelse och mening.

Särskilt gäller det att få de troende att förstå att de principer som kyrkan fasthåller inte är några gamla vidskepelser, eller som ofta påstås en manikeisk fördom, utan att de står i överensstämmelse med den gudomliga skapelseordningen och därför också med den mänskliga värdigheten.

Slutligen kommer ett citat ur ett av Andra Vatikankonciliets dokument: ”Den heliga synoden förklarar att barn och ungdomar har rätten att stimuleras till att bedöma moraliska värden med ett upprätt samvete och att omfatta dem med ett personligt val för att fullkomligare känna och älska Gud. Därför begär den allvarligt av alla som antingen utövar styrelse över folken eller förestår undervisningen, att se till att ungdomen aldrig berövas denna heliga rätt. ”

Många kommer att mena att troskongregationens förklaring övervägande har en defensiv karaktär, att bekräfta kyrkans traditionella sexualetik i en tid, då den också inom kyrkan sätts i fråga. Men några omständigheter är värda uppmärksamhet. Det finns relativt litet av allmänna beklaganden över sedefördärvet, och det saknas egentligen helt direkta uppmaningar till världsliga regeringar eller andra myndigheter att gripa in mot lasten. Maningen till regeringar och myndigheter gäller samvetsfriheten. Inriktningen ligger helt på råd och riktlinjer till kyrkliga instanser och de troende i en tid, då den kristna moralen inte längre har offentlighetens stöd och samtycke.

Deklarationens naturrättsliga argument kommer att väcka invändningar, men det är just detta som tillåter de klara distinktionerna mellan bedömningen av olika handlingar i sig, och av den subjektiva skulden hos dem som begår dem. Med andra ord ställer presentationen i svenska tidningar innebörden i deklarationen helt på huvudet. Även om man inte delar framförda uppfattningar, är det en dygd att försöka förstå och korrekt återge den.

Hänvisningen i deklarationens slut till den oförytterliga friheten och skyldigheten att själv genom ett personligt val tillägna sig moraliska värden, vittnar om att kyrkan betraktar samvetsfriheten som ett lika stort värde som sexualmoralen.