Nordin om Hedenius

Det finns många som anser att Ingemar Hedenius är en starkt överskattad filosof och kulturpersonlighet. Nära denna åsikt står paradoxalt nog de som anser att han är totalt överspelad och bortglömd, vilket senare ju utesluter att han skulle vara överskattad. Svante Nordin intar inte någon av dessa extrema ståndpunkter. Snarare är hans Hedeniusbiografi, trots lovvärd strävan efter historisk distans, en ganska varmhjärtad hyllning till en tankens frihetskämpe. Recensenten står i detta och i mycket annat på levnadstecknarens sida.

Nordin följer sin huvudperson från vaggan till graven. Han kan åtminstone för den vuxne Hedenius stödja sig på ett rikt både tryckt och handskriftligt material, resultatet inte minst av hustrun Astrid Hedenius oavlåtliga möda. Från barndomen är det knappt något annat än självbiografin Varför blev jag den jag är? (postumt utgiven 1992) som står till buds, ett sorgligt förhållande i dubbel bemärkelse. Dels förstås eftersom mycket saknas, men, dels därför att Hedenius tecknar sin egen uppväxt i oerhört dystra färger. Han konstaterar att han var en odräglig snorvalp, elak och lat, i en odräglig högreståndsmiljö, där han ändå inte anklagar någon enskild människa för grymhet eller likgiltighet som orsak till sakernas bedrövliga tillstånd. Det går från denna barndom ett mörkt stråk genom filosofens liv, och man kan inte frånkänna honom tarvliga egenskaper som aggressivitet och människoförakt, parade med en häpnadsväckande lättstötthet. Nordin väjer aldrig för dessa sidor men visar också hur de står egendomligt kontrasterande mot en långtgående humanitet och storslagen värme.

Även om man värderar Hedenius högt som intellektuell, kommer man inte ifrån att hans stora roll i svensk kulturdebatt och i vårt lands andliga utveckling spelades under några korta år. Som filosof påverkade han väl omvärlden starkast med skriften Om rätt och moral (1941), som innehöll högst självständiga och mycket klargörande idéer om rättsliga utsagor och deras egentliga innebörd, även om den inte direkt var fackfilosofisk till formen. Det var sannolikt denna tidigt i hans karriär tillkomna skrift som långt senare ledde till hans juridiska hedersdoktorat. Men det verkliga uppseendet väckte han förstås med sitt hårda angrepp på de svenska teologerna i skriften Tro och vetande (1949), som fick den vältalige H. S. Nyberg att formulera sentensen ”Det finns ingen Gud och Hedenius är hans profet”. Man kan känna en viss saknad i denna biografi, skriven av en erkänd filosofihistoriker, för att den så föga går in på den filosofiska kärnan i Hedenius argument, de tre postulaten, och deras följdsatser, och hur de möttes och vilka svar de ledde till från Hedenius sida. Det står klart för läsaren redan på detta tidiga stadium i biografin att den inte är någon filosofihistorisk studie i egentlig mening, utan en redovisning med fokusering på huvudpersonen av stämningar och grupperingar i svensk kulturdebatt under Hedenius tid. Men det är vackert så. En betydande litteratur av annat slag har redan börjat ta hand om argumentanalysen. Och de flesta ur den publik som följer kulturdebatten kanske tar den till sig mer attityd- och stämningsmässigt än med teoretiskt kvalificerad eftertanke. Det är en tidsanda som speglas på dessa välskrivna sidor.

Tro och vetande vållade ett för svenska förhållanden oerhört rabalder i alla vakna led, kristna såväl som ateistiska. Boken hälsades av entusiasterna som en frisk fläkt och ett drastiskt reningsmedel mot slentrian och tankeslapphet, medan meningsmotståndarna lika ofta retade sig på de ibland vulgära skällsorden och den allmänt aggressiva tonen. Nordin menar, sannolikt med rätta, att även meningsmotståndarna bland teologerna fick sig en nyttig tankeställare och skärpte sin vetenskapliga moral. För anmälaren, som grön gymnasist och student ur en intellektuellt fattig miljö, var debatten en stor upplevelse och en glädjekälla, varom jag tidigare skrivit i detta organ (Signum 3/2003).

Under åren efter denna kontrovers sällade sig Hedenius till skribenterna i Dagens Nyheter, som under Herbert Tingstens ledning blev nästan totalt dominerande som sättare av ton och formulerare av problem i sociala, politiska och kulturella frågor. Man kan förundra sig över denna dominans. Tingsten framställs nästan alltid som ett slags diktator, som förkvävde alla röster med ett annat tonfall än hans eget. Vad berodde detta på? Att han var ett slags blandning av inspiratör och förtryckare i sitt eget blad är väl kanske inte så egendomligt med en karaktär som hans, tillmakad av lika delar briljans, lättänd ilska och auktoritära later. Men vad var det som hindrade andra, förhoppningsvis lika briljanta, skribenter att göra honom rangen stridig i organ som Stockholmstidningen, Svenska Dagbladet och kvällspressen? Över dem hade han ingen reell makt. Kanske var det så att ingen kunde mäta sig med hans intellektuella kapacitet, i varje fall ingen med den rätta formen av ärelystnad och exhibitionism. Med Tingsten levde Hedenius i ett ofta hjärtligt men lika ofta problematiskt förhållande, varom Nordin har åtskilligt att säga. Att Hedenius efter Tingstens död ägnade honom en biografi som starkt närmar sig helgonlegenden i devot beundran, visar sig dölja lika mycket om deras verkliga inbördes relationer som det avslöjar. Under dessa år, då Hedenius sympatier för Israel, för Atlantpakten och antipatier mot den tredje ståndpunktens toleranta syn på öststatskommunismen kom till fullt uttryck, var väl hans inlägg respekterade av många, men kunde nog mer synas som ett ackompanjemang till Tingstens kampanjer än som en ledande stämma i kören. Nu kom också så småningom ett nytt angrepp på teologerna i ett ambitiöst påhopp på helvetesläran (1972), framanalyserat under fördjupade teologiska studier och med en ganska välunderbyggd bibeltolkning. Det tycks ha väckt hans stora förvåning och besvikelse att just ingen, vare sig meningsfrände eller motståndare, iddes ta upp hans kastade handske. Kanske var det en följd av en ny, redan etablerad tidsanda, den som förkroppsligades av 68-vänstern.

Ty med nymarxismens inbrott och utbredning i akademiska kretsar på 1970-talet dalade Hedenius aktier i de tongivande kulturkretsarna ordentligt. Det var nära att han trängdes undan på sin egen institution. När han gick tidsandan till mötes och ordnade seminarier om Marx tänkande fick han se och höra sig motsagd, en dubbelt bitter upplevelse, eftersom han själv hade läst Marx betydligt mer ingående än de unga rebellerna. Hans röst var nu en bland alla andra, och han hade skaffat sig meningsmotståndare åt både höger och vänster. Med sin pacifism och sitt sociala engagemang hade han för övrigt redan tidigare avvikit från många av de borgerliga debattörer som delat hans israelvänlighet och rationalistiska trosbekännelse.

Hans kanske bittraste stund inträffade ändå så tidigt som 1963, när kritikerna sågade hans enda diktsamling, Nog finns en dag, där han verkligen satsat sitt hjärteblod. Men han var nog också rent litterärt sett större som prosaförfattare än som poet. Han hade ett brett register, från elden och saltet i de polemiska utbrotten till det klara källvattnet i betraktelsesamlingar som Tröstens villkor.

Hedenius visade med sin person på ett akademiskt ideal som inte står särskilt högt i de kretsar som nu dominerar den högre utbildningen i vårt land. Han integrerade den estetiska kulturen och den moraliska medvetenheten med sin respekt för vetenskapen. Allt detta representerar former av högre kunskap, låt vara att de alla inte erövras med samma medel. För en vilsen student för ett halvsekel sedan var det denna aspekt på studierna som gjorde Uppsala till en närmast paradisisk uppehållsort. Nu tycks det vara alltmer sällan som man kan uppfatta våra universitet som platser med låga murar, där kunskapens träd vajar sin lövrika krona, dignande av frestande frukter.