De kristna och Irakkriget

När USA och dess allierade invaderade Irak i början av år 2003 var reaktionerna många och blandade. Också i den amerikanska kristenheten fördes en debatt om kriget, dess motiv och dess moraliska status. Även här var debattörerna oense och olika skäl för att såväl rättfärdiga som fördöma kriget fördes fram. Beslutet att inleda krig kom att stödjas av några kristna företrädare inom delar av den så kallade evangelikala rörelsen. Inom denna gren av amerikansk kristenhet ryms delar av baptisterna, pingstvänner, mennoniter, karismatiska katoliker och delar av den reformerta rörelsen. Visserligen var sydstatsbaptisterna det enda regelrätta samfundet som uttalade sig för kriget, men en rad andra viktiga evangelikala aktörer uttalade också sitt stöd för kriget. Till dessa hör James Dobson, ledare för en organisation som kallar sig Focus on the Family med tydliga försänkningar i den evangelikala rörelsen. Även Roberta Combs, ledare för den kanske viktigaste evangelikala aktören, Christian Coalition of America, uttalade sig för kriget.

Bland de flesta kyrkliga företrädarna var dock motståndet mot kriget kompakt. National Council of Churches (NCC), som representerar 13 kristna samfund i USA, däribland Metodisterna, Lutherska kyrkan och Episkopalkyrkan, uttalade sig i samband med invasionen mot kriget. Också den katolska kyrkan i USA med sina biskopar i spetsen uttalade sig mot kriget. Sammanlagt representerar dessa kyrkliga ledare en bred majoritet av den amerikanska kristenheten.

Slutsatsen är således att synen på kriget hos den amerikanska kristenheten var delad i samband med invasionen. I denna artikel undersöker vi de teologiska skälen bakom denna kluvenhet bland de religiösa företrädarna. Är orsaken till åsiktsskillnaderna att man drar slutsatser om krigets legitimitet utifrån olika kristna doktriner om krig eller är det så att man tolkar samma doktriner på olika sätt?

Kyrkornas inställning till kriget är av stort intresse, inte bara teologiskt utan också politiskt. Vi vet att religiösa hänvisningar intar en central plats i den amerikanska samhällsdebatten. Samtidigt ges det i den kristna traditionen inget entydigt svar på frågan hur kristna bör förhålla sig till krig. Istället kan man utläsa flera olika svar på denna fråga. I denna artikel presenterar vi först kortfattat de tre mest framträdande kristna traditionerna i synen på krig: pacifism, rättfärdigt krig och heligt krig. Vi sammanfattar varje tradition med att formulera en idealtyp som vi sedan använder för att klassificera de kristna kyrkornas ställningstagande till Irakkriget och grunden för dessa ställningstaganden. Idealtyperna formuleras utifrån de innehållsliga och metodologiska aspekterna i de tre traditionerna. Den innehållsliga aspekten rör vad de kristna företrädarna motiverar sitt ställningstagande med och den metodologiska aspekten rör hur företrädarna går tillväga när de motiverar ställningstagandet.

Den första traditionen som vi behandlar är pacifismen. Enligt pacifismen präglas Kristi handlande och ord av icke-våld, och hans exempel anses vara förpliktigande för de kristna. Detta har varit och är alltjämt det grundläggande argumentet för kristen pacifism. De första kristna tog också fasta på detta exempel och tog avstånd från allt våld, också det militära försvaret.

Pacifismen utvecklades senare från ”enkla” levnadsregler till en del av en mer sammansatt doktrin. Denna doktrin kan sägas ha två huvudspår. Dels en så kallad artikulerad pacifism, i vilken t.ex. mennoniterna ingår, där gränsdragningen mellan ”världen” och kyrkan är central. Enligt den artikulerade pacifismen ska de kristna inte ”smutsa ner” sina fingrar genom att bli en del av maktsystemet. Det motsatta spåret är den deltagande pacifismen, här ingår bl.a. kväkarna. Det är det rådande statssystemet med dess grund i våldsmonopolet som har motiverat de agerande pacifisternas kritik, men ett aktivt engagemang i detta system ses som en väg till förändring. För de deltagande pacifisterna är kampen för att införa icke-våldsmetoder i konflikthanteringen i samhället det centrala. De artikulerade pacifisterna menar istället att en av förklaringarna till att de kristna började utveckla tänkandet om ett rättfärdigt krig på 300-talet var just att man började bli en del av makten.

Sammanfattar vi pacifismen i en idealtyp får vi följande postulat – det vill säga utsagor som hålls för sanna – inom den pacifistiska traditionen:

Innehållsligt: Det militära våldet ses som ett illegitimt medel för att uppnå ett aldrig så gott ändamål.

Metodologiskt: Den viktigaste källan till moralisk kunskap enligt pacifismen är Jesu liv och ord skildrade i bibelns evangelier.

Utifrån en differentierad syn på våld började det från 300-talet och framåt utvecklas kriterier inom kristenheten för när ett rättfärdigt krig kunde inledas (senare i traditionen kallade för jus ad bellum, vi fokuserar här denna del) och för hur ett rättfärdigt krig skulle föras när det väl hade inletts (jus in bellum).

Augustinus menade att fyra kriterier skulle vara uppfyllda för att ett krig skulle kunna betraktas som rättfärdigt. För det första skulle kriget ha rätt avsikt, det vill säga avsikten med kriget skulle vara av ett sådant slag att det gick att rättfärdiga utifrån det kristna tänkandet. Augustinus menade då att upprättande av freden kunde vara denna, och endast denna, rättfärdiga avsikt. Det andra kriteriet var den rättfärdiga anledningen att gå i krig. Generellt i traditionen för det rättfärdiga kriget härleds denna rättfärdiga anledning till krig till skyddet av den egna befolkningen gentemot angrepp utifrån och upprätthållandet av säkerhet och ordning inom den egna staten. För det tredje ställde Augustinus upp den sörjande sinnesstämningen som ett ytterligare kriterium. Den kristne skulle sörja över kriget och dess fasor och skulle samtidigt sörja över att behöva dräpa. För det fjärde och slutligen skulle beslut om kriget vara fattat av en legitim auktoritet. Det vara bara när soldaten agerade i statens tjänst som han hade rätt att döda.

Genom folkrätten med dess fader Hugo Grotius kom traditionen att förvaltas till modern tid. Idag kan vi räkna till sex kriterier för att bedöma när ett krig kan inledas på rättfärdiga grunder (jus ad bellum). De tre första kriterierna känner vi igen från Augustinus (rättfärdig anledning, legitim auktoritet och rättfärdig avsikt). De övriga kriterierna är för det första proportionalitet, vilket innebär att den goda (förväntade) effek-ten av anledningen till att gå i krig (kriterium 1) måste vara större än det onda vi kan förvänta oss av kriget. Vidare måste det vara sannolikt att kriget blir framgångsrikt. Inleds ett krig där man på förhand kan räkna med förlust, eller om kriget inleds på vinst eller förlust och utgången är högst oviss, så uppvägs inte de onda konsekvenserna av avsikten med kriget. Kriget måste slutligen vara den sista utvägen, det vill säga alla andra rimliga alternativ ska vara uttömda. De tre sist tillkomna kriterierna har inte minst kommit att uppmärksammas på grund av det moderna krigets fasor och det faktum att det idag finns större möjligheter att bedöma möjliga konsekvenser av vårt handlande. Sammanfattad till en idealtyp ger traditionen för det rättfärdiga kriget oss följande postulat.

Innehållsligt: Det militära våldet ses som den sista utvägen för att korrigera en väl urskild och långtgående orättvisa. Våldet måste vidare utövas i enlighet med kriterier som anses vara förankrade i den moraliska lagen.

Metodologiskt: Det moraliskt rätta kommer till uttryck både i den moraliska lagen och i de särskilda uppenbarelser av Gud givna i Bibeln. Motiveringarna till moraliska ställningstaganden görs dock utifrån den naturliga moraliska lagen.

Den tredje kristna traditionen – det heliga kriget – utvecklades ur idén om det rättfärdiga kriget. Trots det skiljer sig de båda synsätten principiellt från varandra i ett viktigt hänseende. Medan traditionen för det rättfärdiga kriget var förankrad i uppfattningen om att det finns en moralisk ordning – en naturlig lag – som var tillgänglig för alla människor genom förnuftet, kom kriget att sakraliseras i tänkandet bakom det heliga kriget, vilket innebar att de som inte omfattade den sanna läran inte heller ansågs vara lika kapabla att förstå skälen till kriget. Sakraliseringen av kriget inom tänkandet kring det heliga kriget kom tydligt till uttryck på fyra olika sätt.

För det första innebar det att skälen till krig kunde utvidgas till att också omfatta försvar av det som uppfattades som den sanna läran. Sakraliseringen av kriget innebar för det andra att deltagarna i kriget tenderade att heroiseras och att fullgörandet av skälet till kriget – till exempel försvaret av den sanna läran – kom att förknippas med religiösa belöningar. För det tredje underblåste sakraliseringen av kriget dualistiska föreställningar. Detta kom till uttryck i tydliga gränsdragningar mellan ont och gott, sant och falskt, Gud och djävul. Denna dualism påverkade också synen på motståndaren. Om skälet till kriget är att bekämpa en felaktig tro, tenderar man till att också bekämpa utövarna av denna tro. För det fjärde tenderar heliga krig – genom dess dualism och demonisering av motståndaren – att i stor utsträckning psykologiskt mobilisera nationer, vilket underblåser uppfattningar om att det är nationer som står mot varandra, och inte de kombattanter som representerar nationerna.

Utifrån denna beskrivning kan det tyckas vara enkelt att avfärda synsättet om det heliga kriget som primitivt och fanatiskt. Likväl är likhe-terna mellan moderna krig och heliga krig inte så obetydliga som det först kan verka. Det sätt på vilket grunderna för krig utvidgas i det heliga kriget till att också omfatta ett försvar av den rätta läran gör att vi kan beskriva heliga krig som ett slags ideologiska krig. Det är inte bara den konkreta orättvisan utan också tänkandet bakom orättvisan som utgör en möjlig grund för krig, vilket är en slutsats som inte omedelbart och med självklarhet kan avfärdas som primitiv och fanatisk. Formulerat till en idealtyp ger traditionen för heligt krig oss följande postulat.

Innehållsligt: Det militära våldet ses som en möjlighet att tillgripa mot det som uppfattas som ont om detta kan legitimeras genom antingen den naturliga moraliska lagen eller tolkningar av Guds vilja.

Metodologiskt: Även om man inte avfärdar den naturliga moraliska lagen som en källa till kunskap om gott och ont, är man mer benägen att motivera moraliska ställningstaganden utifrån bibeln i egenskap av Guds uppenbarelse om det moraliskt rätta, än man är i traditionen för rättfärdigt krig.

Låt oss nu rikta uppmärksamheten mot argumentationen hos företrädare för tre kristna inriktningar som tillsammans till stor del kan sägas representera det kristna landskapet i USA. Det är sydstatsbaptisterna, den episkopala kyrkan samt den katolska kyrkan. Förhållningssätten undersöks utifrån de två aspekter som idealtyperna består av: dels den innehållsliga motiveringen till ställningstagandet, dels de källor som åberopas i motiveringarna.

Sydstatsbaptisterna

Sydstatsbaptisterna var det enda kristna samfund som stödde kriget mot Irak. I ett uttalande den 20 mars konstaterar Jack Graham, ordförande för sydstatsbaptisterna: ”Removing Saddam Hussein from power is a just and necessary action after 12 years of lies and deception.” Skälet till detta ställningstagande är att kriget, enligt Graham, syftar till befrielse för irakierna; ”this war is ’just’ because its cause is liberation, not occupation, protection not aggression, peace not appeasement.”

Det faktum att skälet till kriget uppges syfta till befrielse, skydd och fred, innebär således enligt Jack Graham att det är rättfärdigt (just). I uttalandet kopplar man också ihop kriget mot Irak med attacken mot World Trade Center den 11 september 2001. Kriget ses som en fortsatt kamp mot den ondska som ansågs ligga till grund för terrorattacken: ”America will continue to respond to threats of evil with courageous resolve. Southern Baptists will embrace and engage this global challenge with faith and renewed commitment to evangelism and mission.” Sydstatsbaptisterna gör således ett ställningstagande för kriget med motiveringen att det förs mot ondskefulla hot och av rättfärdiga skäl i det att kriget anses syfta till befrielse, skydd och fred.

Om vi då relaterar sydstatsbaptisternas ställningstagande till de ide-altyper som vi tidigare konstruerade och som baserades på de tre traditionerna, kan man dra slutsatsen att innehållet i motiveringen för sydstatsbaptisternas ställningstagande för kriget främst uppvisar likheter med tänkandet bakom heligt krig. Visserligen hänvisar man till att kriget är föranlett av rättvisa skäl – befrielse, skydd och frihet – men enligt traditionen för rättfärdigt krig, är inte dessa skäl tillräckliga för att legitimera militärt våld. Därtill måste flera andra aspekter beaktas. Till exempel att kriget förs av en legitim auktoritet, att det är sista utvägen och att det militära våldet är proportionellt. Inga av dessa skäl beaktas i ställningstagandet. Inte heller urskiljs förekomsten av en specifik orättvisa som grund för det militära våldet utan istället anförs Saddams lögner och svek, USA:s ansvar för frihet och fred samt förpliktelsen att bemöta de ”ondskefulla hot” som kopplas samman med 11 september som skäl för kriget. Att legitimera kriget genom att hänvisa till USA:s ansvar för frihet och fred indikerar att kriget är ideologiskt betingat, vilket också tyder på att man inspireras av traditionen för heligt krig. Dessutom betecknas motståndarna som ”ondskefulla hot” (threats of evil), en dualistisk terminologi som kännetecknar tänkandet bakom heligt krig.

Innehållet i motiveringen uppvisar således störst likheter med traditionen för heligt krig. Hur är det då med den metodologiska aspekten? Vilka källor använder man för att motivera sitt ställningstagande? I detta avseende är det tydligt att sydstatsbaptisterna går tillväga på det sätt som man framförallt gör inom traditionen för rättfärdigt krig, men som också är förenligt med heligt krig. Man hänvisar inte till bibliska källor, vilket man är benägen att göra inom framförallt pacifismen, men också bland dem som förespråkar heligt krig, utan ställningstagandet baseras på uppfattningen att kriget är rättvist i förhållandet till moraliska uppfattningar om USA:s ansvar för frihet och fred och behovet av befrielse och skydd. Detta tyder på att man utgår från den kristna doktrinen om en naturlig moralisk lag, vilken i sin tur framförallt ligger till grund för traditionen för rättfärdigt krig, men som också är förenlig med traditionen för det heliga kriget.

Den katolska kyrkan

I ett brev daterat den 13 september 2002 riktade biskop Wilton D. Gregory, tillika ordförande för den amerikanska katolska biskopskonferensen, uppmaningen ”step back from the brink of war” till president Bush. I olika dokument från biskopskonferensen och dess ordförande betonas kärleken till det irakiska folket genom att man pekar på dess behov av fred och frånvaron av ytterligare våld. Samtidigt betonas tydligt att man inte har några illusioner om den irakiska regimen. Man uppmanar det irakiska ledarskapet att ”upphöra med sin interna repression, sluta med hoten mot sina grannar, stoppa allt stöd till terrorism, överge ansträngningarna att utveckla massförstörelsevapen, och förstöra alla sådana redan existerande vapen”. Biskoparnas ställningstagande utgår således inte från en syn där ett tydligt gott folk står mot ett tydligt ont folk. Biskoparnas ställningstagande präglas med andra ord inte av de dualistiska föreställningar som man kan återfinna inom traditionen för heligt krig.

Utgångsläget i biskoparnas olika uttalanden är en önskan om fred, men samtidigt finns det en öppning för att våld kan vara en möjlig sista utväg. Denna sista utväg ska emellertid underställas en moralisk prövning utifrån kriterierna för det rättfärdiga kriget. Att ett krig verkligen kan rättfärdigas utifrån dessa kriterier, medger biskoparna som säger att ”användandet av vapenmakt i Afghanistan kunde rättfärdigas …” Biskoparna tillägger dock att man ”tror Irak är ett annorlunda fall”. De redogör vidare explicit för kriterier i doktrinen om det rättfärdiga kriget som en rättfärdig anledning, legitim auktoritet, sannolik framgång och proportionalitet samt normer för själva krigföringen och kommer till slutsatsen att dessa kriterier inte är uppfyllda i tillräcklig grad för att kriget ska kunna betraktas som rättfärdigt. Sammanfattningsvis kan innehållet i biskoparnas ställningstagande tydligt härledas till doktrinen om det rättfärdiga kriget med dess kriterier för våldsanvändning. Det finns alltså tvärtom vad man skulle kunna tro efter påvens mer kategoriska uttalanden i pacifistisk riktning, ändå en acceptans för våldsanvändning under vissa betingelser, men dessa är alltså inte uppfyllda i Irakfallet, enligt biskoparna.

Vad beträffar den metodologiska aspekten grundar sig biskoparnas argumentation på Katolska Kyrkans Katekes. Katekesens resonemang i de aktuella avsnitten är utpräglat naturrättsliga till sin karaktär, vilket innebär att de inte förutsätter en gudstro för att vara giltiga utan innehållet i den kristna traditionen anses härvidlag också kunna uppfattas av förnuftet. Följaktligen konstaterar de amerikanska biskoparna att ”den traditionella kristna läran ger oss etiska principer och moraliska kriterier som ska vägleda dessa svåra val” (mellan fred och krig och rättvisa och säkerhet). Även den metodologiska aspekten av de amerikanska katolska biskoparnas argumentation, kan således placeras i doktrinen om det rättfärdiga kriget.

Sammanfattningsvis präglas de amerikanska katolska biskoparnas argumentation starkt av traditionen för det rättfärdiga kriget i båda de aspekter vi studerat. Vi kan därför med säkerhet placera biskoparnas argument i traditionen för det rättfärdiga kriget.

Episkopalkyrkan

I samband med att den amerikanska kongressen samlades i oktober 2002 för att debattera och besluta om resolutionen att auktorisera president Bush att inleda militära operationer mot Irak, skrev episkopalkyrkans biskopar till kongressens ledamöter och gjorde klart att de inte såg ett krig mot Irak som rättfärdigt under de betingelser som då rådde. Biskoparna medgav i sitt brev att krig inte alltid går att undvika men att detta både var möjligt och moraliskt nödvändigt i fallet med Irak. Det grundläggande argumentet för detta ställningstagande var att Irak inte hade attackerat USA. Ytterligare ett argument som biskoparna lyfte fram var det förhållande att USA, enligt biskoparna, inte hade uttömt alla möjligheter till en fredlig lösning på konflikten. En möjlighet som enligt återstod biskoparna var förnyade vapeninspektioner. USA hade heller inte samlat tillräckligt stort stöd från världens stater.

Risken för att konflikten skulle komma att sprida sig påtalades dessutom av biskoparna. Biskoparna befarade också att ett förebyggande anfall med den styrka som krävs för en snabb seger skulle kunna innebära oförutsedda konsekvenser, inte minst oacceptabelt stora civila förluster.

Inte heller ansåg biskoparna att risken för en attack av Irak mot USA – som hade lyfts fram av den amerikanska administrationen som nära förestående och därmed en faktor som rättfärdigade kriget – var belagd. För att detta skulle kunna vara ett argument för krig krävde biskoparna tydliga och övertygande bevis och om inte sådana bevis kunde presenteras så var största försiktighet att iaktta vad gällde krigshandlingar. I förhållande till de tre kristna traditionerna, uppvisar denna argumentation störst likheter med den om det rättfärdiga kriget.

Sett till den metodologiska aspekten är argumentationen däremot mer mångtydig. Intressant att notera är att de källhänvisningar som används i ställningstagandet mot kriget pekar i riktning mot dels pacifism, dels rättfärdigt krig. I det som pekar i pacifistisk riktning återfinns följande passage i biskoparnas brev till kongressen där man säger att man i egenskap av ”disciples of Jesus Christ, we abhor violence and war. Our faith requires us to strive always for justice and peace. We believe that restraint and the ongoing commitment to international cooperation are the means toward peace that we all desire.”

Det är således den direkta personliga relationen, i egenskap av lärjungar till Jesus Kristus och anhängare av den kristna tron, som utgör grunden för avståndstagandet till våld och krig och förpliktelsen att sträva mot fred. Samtidigt som denna förpliktelse erkänns med grund i den kristna tron, medges som tidigare nämnts också krigets oundviklighet i vissa situationer utifrån moraliska resonemang utan att man åberopar den kristna uppenbarelsen. Biskoparna exemplifierar detta med kriget mot al-Qaida som man anser vara rättfärdigt. Biskoparna förmedlar således en kluven bild där det å ena sidan finns en förpliktelse utifrån tron på Kristus att sträva mot fred samtidigt som krigets oundviklighet erkänns i vissa – om än få – fall utifrån ett generellt moraliskt resonemang.

Det är med andra ord en mångfacetterad bild som ryms i de episkopala biskoparnas ställningstagande. Den tydligare hänvisningen till naturlig moralisk lag som de katolska biskoparna använde som grund för sitt ställningstagande, återfinns inte hos episkopalkyrkans biskopar. Däremot indikerar det faktum att man anknyter till doktrinen om det rättfärdiga kriget och erkänner existensen av ett rättfärdigt krig att man också förlitar sig på den naturliga moraliska lagen som en källa till moral.

Slutsatser

Vilket svar ger då vår undersökning av kristna företrädares förhållningssätt i USA på frågan om meningsskiljaktigheterna om kriget i Irak? Beror de olika ställningstagandena på att man utgår från olika doktriner eller tolkar en och samma doktrin olika?

Sett till den viktigaste aspekten – själva innehållet i motiveringarna för ställningstagandena till Irakkriget – blir svaret att olika doktriner låg till grund för meningsskiljaktigheterna. Innehållet i sydstatsbaptisternas ställningstagande för kriget vilade mest på doktrinen om heligt krig. Det faktum att man menade att kriget bedrevs av rätt skäl, ansågs ensamt legitimera kriget – inget av de övriga kriterierna för ett rättfärdigt krig åberopades. Dessutom pekar hänvisningarna till USA:s ansvar för ”fred och frihet” på en ideologisk dimension som ryms inom tanketraditionen för heligt krig. Innehållet i motiveringarna hos de övriga aktörerna – den katolska respektive den episkopala kyrkan – baseras tydligare på tanken om rättfärdigt krig.

I vår undersökning av hur man gått till väga för att motivera sina ställningstaganden till militär våldsanvändning har vi funnit tydliga likheter mellan tillvägagångssätten hos framförallt sydstatsbaptisterna, som stödde kriget, och katolikerna, som motsatte sig det. Företrädarna för båda dessa inriktningar gjorde inte några hänvisningar till bibeln eller Jesus, utan man argumenterade utifrån existensen av en naturlig moralisk lag. Detta tillvägagångssätt tyder i sin tur på att man utgår ifrån traditionen för rättfärdigt krig – även om det förvisso också är förenligt med traditionen för heligt krig. Inom denna sistnämnda tradition är man emellertid mer benägen att hänvisa till specifikt kristna källor.

Hos episkopalkyrkan återfinns däremot hänvisningar till särskilda kristna uppenbarelser. Kriget avfärdas med hänvisning till att företrädarna är ”lärjungar till Jesus”, vilket, enligt dem, implicerar ett avståndstagande från krig. Metodologin här uppvisar tydliga likheter med hur man vanligtvis går tillväga inom pacifismen, där Jesus och den kristna uppenbarelsen ses som den främsta källan till moralisk vägledning. Samtidigt indikerar det faktum att man i så hög grad utgår från traditionen för rättfärdigt krig i sitt ställningstagande utan att man kopplar dess kriterier till någon specifik kristen uppenbarelse, att också episkopalerna förlitar sig på den naturliga moraliska lagen. Metodologiskt är således den läromässiga skillnaden mindre omfattande mellan de kyrkor som stödde respektive motsatte sig kriget: mellan sydstatsbaptisterna och katolikerna finns den inte alls och mellan sydstatsbaptisterna och episkopalerna är den endast partiell.

Denna artikel är en omarbetad och nerkortad version av ett kapitel i antologin Religion och politik, redaktör Magnus Hagevi, Liber 2004. Författarna är doktorander i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.