Texttroget om hednaaposteln

Första gången jag stötte på Walter Wangerin var när jag, på spaning efter animala kristusbilder i modern skönlitteratur, fann och läste hans The Book of the Dun Cow (1975), som blivit en bästsäljare i USA. Det rörde sig om en allegorisk berättelse som måste avkodas: den bruna och rätt rebelliska kossan är nämligen ingenting mindre än Kristus. I motsats därtill är författarens senaste verk Paul. A Novel (2000), som nu föreligger på svenska med titeln Aposteln. En roman om Paulus, en kristallklar berättelse utan dubbla bottnar.

Låt mig deklarera det öppet: med rätt eller orätt är jag måttligt intresserad av historiska romaner, dessa må vara profana eller ”bibliska”. Vill jag veta hur det gick till i det förflutna, konsulterar jag autentiska urkunder eller anlitar kompetenta historieskrivare. Vill jag vila och bli road av fantasifulla tilldragelser, läser jag en roman. Men denna gång ger jag mig: Aposteln är inte bara en levande skildring av Paulus dramatiska liv utan också en märklig illustration till de värderingar han slogs för.

Wangerin presenteras av förläggaren som teolog. Att han egentligen är en driven exeget låter sig anas från första början när man, i prologen, får läsa två bibelverser … återgivna på grekiska. Den som kan läsa bibelns grundtext känner igen den tacksägelse som inleder Första Thessalonikerbrevet – det brev som skrevs år 51 och som således är den allra äldsta texten i Nya testamentet. I stort följer författaren samma kronologiska följd som Lukas i Apostlagärningarna. Hans bok består av ett nittiotal vanligtvis relativt korta avsnitt med ett naket personnamn som rubrik, till exempel Barnabas, Timotheos, Prisca, Rhode, alias Rosa. Bland dessa avsnitt interfolieras ett tiotal brev av Lucius Annaeus Seneca, den filosof vars bror Gallio, en tid ståthållare i Grekland, vägrade döma Paulus i Korint. Dessa fiktiva brev vittnar om Wangerins digra kännedom om den antika världen. De sidobelyser den unga kyrkan och erbjuder oss samtidigt en motbild till kristendomen.

Wangerins merit är att han fyndigt tar vara på en mängd verser som vi vanligtvis läser tankspritt. Får man då tala om en parafras på Apostlagärningarna? Kanske hellre om en orkestrering. Allt blir konkret, påtagligt; allt får substans. Till hans merit hör också att han ur skuggan drar upp gestalter som bara ett ögonblick skymtar i Lukas andra verk och i de paulinska breven, inte minst kvinnor – Lydia, Foibe, framför allt Prisca – som alltid framställs i förmånlig dager.

Den dramatiska nerven i romanen är den kris som urkyrkan genomgick under flera decennier. Med andra ord: den smärtsamma förvandlingen av en judisk sekt till en självständig religion. Gång efter annan ställs den fråga som då var brännande aktuell: på vilka villkor får man ta emot hedningar i det som Paulus en gång kallar ”Guds Israel” (Gal 6:16)? Eller: bör man först göra dem till judar och ålägga dem de mosaiska föreskrifterna? För oss, som läser med facit i hand, är saken klar. Det räcker med en personlig anslutning till Kristus: tron allena. Så enkelt var det inte för de fromma judar som blivit kristna men som slog vakt om ett traditionellt religiöst arv. Deras främste representant, Jakob, porträtteras nyansrikt, även om berättaren i romanen avgjort står på Paulus sida.

Självfallet har man ibland sina funderingar. Det händer att en omvändelse sker väl snabbt eller att en uppdiktad episod blir en aning melodramatisk och därför knappast trolig, som när Prisca klär ut sig till man för att låta Paulus rymma från ett fängelse. Men det rör sig om små skönhetsfläckar som inte vanställer helheten. In summa: mig veterligen finns ingen roman som står så nära Nya testamentets bokstav och som samtidigt är så trogen mot dess anda. Om en professionell bibeluttolkare får sin blick på hednaaposteln berikad, så varför inte också andra läsare?