Det trovärdiga vittnet

Tord Fornbergs bok Det trovärdiga vittnet handlar till största delen om Nya testamentets böckers tillkomst och innehåll och tillhör så egentligen den sorts litteratur som traditionellt kallas Inledning till Nya testamentet. Den sortens frågor har visserligen ställts tidigt i kyrkans historia, men ställdes på annat vis efter upplysningstiden och med den historisk-kritiska forskningens intåg i bibelvetenskaperna. Man ställde nu historiska frågor för att bättre kunna hantera de nytestamentliga texterna som just historiska dokument.

När just undertecknad skriver denna anmälan ger det en liten pikant krydda åt företaget: jag författade nämligen ”inlednings”-delen i En bok om Nya testamentet, en lärobok som skrevs i slutet på 1960-talet för universitetsutbildningen i religionsvetenskap. Den är nu föråldrad. Fornbergs bok är emellertid enligt förordet framför allt avsedd ”för en intresserad allmänhet, för dem som läser kyrkans heliga texter både som Guds uppenbarelse och som historiska dokument om en svunnen tid.” Den läsekretsen ska enligt samma förord få ”saklig information om vad man med rimlig historisk säkerhet kan säga om den äldsta kyrkan och dess heliga skrifter”.

Jag förstår de citerade satserna i förordet som att man i den här boken kan räkna med att möta vad exegetiskt fackfolk i dagens diskussionsläge håller för något så när historiskt säkert. Helt visst är åsiktskartan brokig och en författare i Fornbergs situation måste göra många subjektiva bedömningar. Men i de flesta fall är jag benägen att hålla med honom. Behandlingen av evangelierna tar det största utrymmet i anspråk tillsammans med framställningen av Jesus. Breven behandlas kortare, med litet mer utrymme ägnat åt Paulus. Läsaren möter en enkel presentation av författarnas profiler och av viktiga drag i deras texter. Därtill ges en viss orientering i den äldsta kyrkans historia och om den nytestamentliga kanons framväxt.

Ett typiskt exempel på en relativt allmän hållning bland exegeter är det Fornberg har att säga om paulusbrevens författarfrågor. Han räknar således med att endast sju paulusbrev är ”äkta”, medan Efesierbrevet, Kolosserbrevet, 2 Thessalonikerbrevet, 1 och 2 Timotheosbrevet samt Titusbrevet är deuteropaulinska.

Kapitlet om den historiske Jesus inleds med en varudeklaration: ”Den följande framställningen kan betraktas som en minimiframställning, där jag begränsar mig till sådant som rimligtvis kan anses vara vetenskapligt säkrat” (s. 26). Den följande texten är måttfullt konservativ och motsvarar i mitt tycke mestadels den citerade deklarationen. Men det finns nog en hel del exegeter som skulle mena att Fornberg håller mer för vetenskapligt säkrat än vad de skulle vilja hålla med om; detta gäller givetvis företrädare för den hållning som representeras av det s.k. Jesus Seminar i USA som med ganska stora anspråk ritat upp en Jesusbild som radikalt skiljer sig från den som läsaren kan ana sig till i Fornbergs text. I detta sammanhang skulle jag gärna sett att han tydligare tagit upp principfrågorna om evangeliernas ”historiska trovärdighet” (s. 14), om inte annat för att ge substans åt bokens titel och åt vad som kunde vara en berättigad kritik av The Jesus Seminar. Här har de senaste decennierna bjudit på en rik diskussion som inte lämnat några direkt synliga spår i hans framställning.

Ytterligare något jag saknar: ett par decennier har exegeternas intresse för argumentanalys och retorik gjort att vi mer och mer har fått upp ögonen för texternas tankeföring och argumentgång i stort och smått, detta dessutom med hänsyn till textens pragmatiska aspekt, alltså argumenteringens relation till brevsituationen. Detta har framför allt fått följder för studiet av breven. När Fornbergs läsare ställs inför breven får de ofta reda på några motiv eller teman i texten – och långa stycken känner jag igen sättet att nalkas texterna från t.ex. framställningen i En bok om Nya testamentet. Men, som antytts, presentationen tror jag skulle mer ha motsvarat ett exegetiskt nuläge om Fornberg hade tagit mer hänsyn till denna retoriska approach.

En och annan i den allmänhet som läser Nya testamentet som Guds uppenbarelse (jfr förordet) kan tänkas umgås med den här boken med blandade känslor: å ena sidan känslor av upprördhet över hur Fornberg kan framföra så föga ”bibeltrogna” åsikter: jag har ju nämnt vad som sägs om författarfrågorna, och om uppståndelsen sägs t.ex. bara att Jesus väntat sig ett liv bortom – som för andra martyrer, och att lärjungarna blev övertygade om att Jesus uppstått; men inget antyds om hur denna övertygelse kan ha uppkommit. Denna antagna upprördhet kan Fornberg ta med lugn – han har skrivit enligt de förutsättningar han deklarerat.

Å andra sidan: Fornberg gör en hel del för att mildra den eventuella anstöten och slipar på olika sätt av de skarpa kanterna när han presenterar sådana här data från exegeternas verkstad. Den ireniska inställningen kan dock ibland göra läsaren litet osäker. Hur är det t.ex. med Judas brev: man läser först att ”det är inget som hindrar” att han som i brevet presenterar sig som bror till Jakob (dvs. till ”Herrens broder” Jakob) är författaren (s. 165). Men två sidor senare infogar Fornberg en liten reservation ”om det verkligen är han”, för att i nästa mening finna det ”troligt” att det är någon ”efterföljare i hans tradition” som fört pennan.

Studiet av den här boken har påmint mig om att mycket har ändrats sedan jag själv skrev i En bok om Nya testamentet, framför allt i fråga om vad som är något så när allmänt vedertagen vetenskaplig exegetisk hållning. Det har också påmint mig om vilket besvärligt arbete det är att författa en bok av det här slaget: där är mycket att orientera sig om och en mängd åsikter att ta ställning till. De i den tänkta mottagargruppen som sätter sig att läsa Fornbergs bok får dock mycken nyttig kunskap som dessutom kan vara en hjälp vid det egna bibelstudiet.