Nordisk katolicism

Fil.dr Yvonne Maria Werner är väl känd för Signums läsare. Efter hand har denna profanhistoriker alltmer specialiserat sig på nyare nordisk katolsk kyrkohistoria, nu senast i ett rätt monumentalt verk på inte mindre än 454 sidor som utkommit i år: Nordisk katolicism: Katolsk mission och konversion i Danmark i ett nordiskt perspektiv. Som vanligt uppvisar hon stor beläsenhet och ingående kännedom om sådant som i allmänhet och i synnerhet i våra nordiska länder ligger helt utanför den normala historikerns perspektiv, nämligen modern katolsk kyrkohistoria överhuvudtaget och katolsk teologi, som verkligen inte kan anses tillhöra en vanlig historikers forskningsmiljö. Även om hon inte gör anspråk på att anses som professionell teolog i ordets strikta bemärkelse har hon gjort det teologiska samhället goda tjänster genom att fungera som introduktör för sin egen akademiska omgivning för den kyrka, den tro och den teologiska reflexion som för det mesta är okänd för denna omgivning trots att den präglat och fortfarande präglar det vi kallar för Europa eller den västerländska civilisationen.

Att i detalj gå igenom ett så omfattande verk spränger ramen för en recension. Jag skall därför koncentrera mig på det som jag anser vara principiellt viktigt för förståelsen av detta arbete, som dessutom har ett betydligt större intresse än en rent historisk undersökning brukar ha: den ställer nämligen, uttalat eller outtalat, frågan till de nordiska katols-ka lokalkyrkorna hur de egentligen i vår efterkonciliära epok motiverar sin existens – och, ännu mer grundläggande, om det gapar en avgrund mellan denna efterkonciliära kyrka, dess tro och liv, och den förkonciliära. Både den kyrkliga ”högerns” och ”vänsterns” mer radikala företrädare – och det är dessa som syns och hörs mest – är i högsta grad överens om att det just finns en avgrundsdjup skillnad mellan den kyrkliga verklighet som rådde före 1965 och den som råder därefter, med diametralt motsatt värdering av detta förhållande. Just i år, när man ser tillbaka på fyrtio års ”efterkoncilium”, då epoken Johannes Paulus II avslutats och då koncilieteologen och Troskongregationens mångårige chef Joseph Ratzinger bestigit Petri stol som påven Benedictus XVI borde man också i vårt land närmare undersöka om avgrundsteorin verkligen är motiverad eller åtminstone borde kunna nyanseras. Men en sådan analys får anstå tills vidare.

Den framgångsrika katolska missionen i Danmark

Yvonne Maria Werners avsikt med sitt stora arbete anges redan i förordet: den katolska missionsverksamheten i Norden, om nordiska katols-ka konvertiter, deras väg till katolska kyrkan, deras betydelse för katolicismens utveckling i Norden och dess inkulturering i den nordiska kulturmiljön (jfr s. 10). För författaren är det nämligen helt klart att katolska kyrkan högst officiellt bedrev en sådan missionsverksamhet i de nordiska länderna, under överinseende av Sacra Congregatio de propaganda fide, numera hellre kallad Kongregationen för folkens evangelisering, det vill säga den kuriala organisation som just leder kyrkans yttre mission, finansierad med hjälp av olika katolska missionsorganisationer (ytterst genom insamlingar och kollekter), där personal rekryterades inte minst från ordnarna, de manliga men också i mycket hög grad de kvinnliga. Werner har själv bidragit till att belysa inte minst de kvinnliga ordensmedlemmarnas mycket stora betydelse för den katols-ka kyrkans återetablering i de nordiska länderna. Hon väljer i sin nya bok att koncentrera sig på Danmark, dels därför att den katolska verksamheten där under 1800-talet och början av 1900-talet knappast har varit föremål för ordentlig vetenskaplig genomlysning, dels därför att denna verksamhet under denna tid var så framgångsrik – 24 missionsstationer, 36 kyrkor och kapell redan omkring år 1900 (s. 11), något som de andra nordiska länderna inte ens kommer i närheten av. Förutsättningen för denna framgångsrika mission som resulterar i ett starkt ökat antal katoliker (från ca 800 vid religionsfrihetens införande med grundlagen 1849 till ca 25 000 vid början av 1930-talet) är givetvis just denna fullkomliga religionsfrihet och den tilltagande sekulariseringen av det danska samhället som upphäver den förr så totala identiteten mellan den lutherska folkkyrkan och hela befolkningen. Både i den kulturella och politiska eliten var katoliker inte längre otänkbara; bekant är Johannes Jörgensens konversion 1896; mindre bekant är att Danmark faktiskt så tidigt som 1909 hade en katolik som regeringschef (s. 12) – man kan ställa sig frågan om detta ens är tänkbart ett århundrade senare! Också i övrigt är den katolska kyrkan under denna period jämförelsevis rikt utvecklad och står starkt: åtta manliga och sju kvinnliga stora ordenskommuniteter; jesuiterna hade tre ordenshus och ett gymnasium för pojkar (S:t Andreas kollegium i Ordrup utanför Köpenhamn), S:t Josefssystrarna inte mindre än 300 systrar, som drev nio sjukhus, elva katolska folkskolor och tre högre flickskolor, tre katolska tidningar, en stor mängd katolsk litteratur av olika slag

I ett intressant kapitel (s. 14 ff.) tar författaren upp de teoretiska ramarna för sin studie: ”miljökatolicism, motkultur och mission”. Hon anger som levande konkret exempel på denna typ för förkonciliärt sätt att leva som katolik den traditionalistiska rörelsen, både i sin från Rom skilda delen (S:t Pius X:s prästbrödraskap) vilken som bekant under ledning av före detta ärkebiskopen Marcel Lefebvre helt avvisar Andra Vatikankonciliets reformer, särskilt och symboliskt den liturgiska reformen, betraktar konciliebesluten som illegitima och den ”nya mässan” som åtminstone heretiserande, rent av ogiltig, och därmed sig själv som den enda fullt ut legitima katolska kyrkan, och den med Rom lojala, som accepterar konciliets beslut men för sig själv har fått tillstånd att bevara förkonciliär liturgi och spiritualitet. Hon beskriver på s. 15 denna förkonciliära livsform, framför allt liturgin (”prästerlig offerhandling”) och menar att denna katolska livsform, ”vars främsta uttrycksform var just den högtidliga, starkt ritualiserade liturgin, i stort sett allenarådande i den katolska kyrkan” (s. 16). Denna mening är av stor betydelse för att förstå hela Werners studie. Hon åberopar i en fotnot ingen mindre än den nuvarande påven Benedictus XVI (då kardinal Ratzinger) för denna sin grundansats.

En antimodern motkultur

En annan grundansats för att förstå Werners studie är innebörden av begreppet ’katolicism’. I motsättning till vad många tror är detta ord enligt denna studie inte identiskt med vare sig den katolska kyrkan överhuvudtaget eller den katolska tron – begreppet beskriver ”den konkreta utformningen av det katolska troslivet och dess politiska och sociala konsekvenser” (s. 16). Författaren påpekar att katolicismen fick sitt genombrott efter franska revolutionen och det gamla samhällets ersättning med ett helt nytt, som till skillnad från det gamla inte vilar på någon religiös grund utan är helt profant: ”Katolicismen var den katolska kyrkans svar på och indirekta anpassning till den moderna tidens utveckling i pluralistisk och demokratisk riktning” (s. 16), en ”antimo-dern motkultur”, en ”världsåskådning med klart politiska implikationer och världsvida ambitioner” (s. 17). Frågan är naturligtvis om man utan att råka ut för missförstånd kan använda ett sådant ord som ’katolicism’ enbart i ovan anförd bemärkelse; i vanligt språkbruk är begreppen ’katolicism’ och ’katolska kyrkan’ närmast identiska. Men för förståelsen av detta arbete är det viktigt att man hela tiden håller i minnet vad författaren menar med detta ord.

Werner betonar att denna motkultur huvudsakligen bars upp av aktiva lekmän, ofta konvertiter, som förenade sin ultramontanism, det vill säga strävan att i allt högre grad förlägga den kyrkliga tyngdpunkten till påvestolen i Rom, med folklig katolicism. En frukt av den ultramontana väckelsen blev inte minst det Första Vatikankonciliets definition av påvens universalepiskopat och ofelbara läroämbete, när han talar ex cathedra, det vill säga åberopar den högsta ledningsfullmakten i kyrkan i tros- och moralfrågor. Det är denna ”miljökatolicism”, som i sitt försvar för traditionella värden utnyttjar det moderna samhällets organisationsformer och informationskanaler, vilken helt dominerar det katolska sättet att existera – ända fram till 1960-talets reformer. Enligt författaren återstår det numera endast ”spillror” av ”miljökatolicismen”, som emellertid fortlever i de traditionalistiska rörelserna (s. 19), som alltså just därför inte är utan intresse. Werner medger givetvis att denna nya form för traditionalism saknar själva grundförutsättningen för sin existens: den absoluta troheten mot påvestolen. Man sågar av den gren man sitter på, eftersom man ju inte gärna kan förneka att påvarna gått i spetsen för Andra Vatikankonciliets reformer, inte minst på liturgins område. Och de Romtrogna traditionalisterna har ju fått använda sig av just kravet på pluralism – som de i traditionens namn avvisar – för att överhuvudtaget kunna motivera sin existens i den efterkonciliära kyrkan (s. 20). – Omkring förra sekelskiftet hade katolicismen utvecklats till en maktfaktor i det moderna samhället. Den demonstrerade sin styrka vid eukaristiska kongresser, katolikdagar, jubileer och liknande manifestationer. Om ekumenik i modern mening var det inte tal, endast om återvändande av de andra kristna till den enda sanna kyrkan. Hela denna inre förstärkning motsvaras av en offensiv missionsverksamhet: ”En central uppgift i detta arbete blir därför att undersöka vilka uttryck denna katolska missionsverksamhet tog sig, vilka strategier som användes och vilka resultat som uppnåddes – kort sagt hur den missionsinriktade katolska motkulturen etablerade sig i Danmark och i Norden, hur miljökatolicismen tedde sig i nordisk tappning och vilken roll konversioner och konvertiter spelade i detta sammanhang” (s. 23).

Konversionerna och den moderna pluralismens utveckling

Det är inte förvånande att Werner ger just konversioner och konversionsberättelser en central plats i sin studie. Hon åberopar sig på religionshistorikern A.D. Nock för att påvisa skillnaden mellan övergången från hedendom till kristendom under antiken – för en anslutning till annan icke-kristen religion var det fråga om enbart en rituell övergång och nya gudomligheter och ny kult, inte om ett avståndstagande från det gamla, en aversio (s. 23 ff.). Men för kristendomen gäller detta avståndstagande i allra högsta grad: det gamla är felaktigt, endast det nya är riktigt. Denna syn på konversionen som aversio, avståndstagande, från det gamla, och conversio, fullständig anslutning till det nya, kan man enligt författaren med fördel också för denna epok tillämpa på övergången från protestantism till katolicism. Detta avståndstagande provocerade en stark protestantisk motreaktion, vilket är lätt att förstå – och samtidigt måste man inse, att sambandet mellan nationell identitet och reformatorisk kristendom var utomordentligt starkt – att gå över till det konfessionellt fientliga lägret ansågs inte bara som religiöst, utan också som nationellt förräderi (s. 25 f.). Intressant nog försöker bekanta konvertiter, till exempel John Henry Newman, att hävda att det är den katolska kyrkan och hennes tro som är det nationellt ursprungliga: katolska kyrkan är inget främmande; den är tvärtom både engelsk och universell, medan den anglikanska bara kan räknas som en del av den statliga förvaltningen (som sådan inte utan positiv betydelse, påpekar Newman). Werner vill i sitt arbete undersöka om sådana idéer också framförts i våra nordiska sammanhang (jfr s. 27). Att ordet ’konversion’ i katolska sammanhang överhuvudtaget användes för övergång till den katolska kyrkan från ett annat samfund är ett eftertridentinskt fenomen (s. 29), förr syftade det på personlig religiös omvändelse. I ett intressant avsnitt (s. 28 f.) påpekar författaren i anslutning till nyare forskning att konvertiterna just genom sin individuella omvändelse och anslutning till den katolska kyrkan under denna epok, i synnerhet under 1800-talet och första hälften av 1900-talet, bidrar till utvecklingen av den moderna pluralismen som ju annars principiellt avvisades av den katolska kyrkan: ty kyrkan kräver autonomi i förhållande till statsmakten och har en rättsordning som konkurrerar med samhällets – och detta ställer de enskilda katolikerna trots hierarkins dominerande och dirigerande ställning inför att eventuellt vara tvungna att välja mellan de olika systemen. ”En katolsk konversion innebar … att konvertiten antog och bekände sig till ett auktoritativt trossystem och underordnade sig kyrkans läromyndighet” (s. 32).

Efter denna principiellt viktiga inledning övergår författaren till sina två ”huvudteman”, nämligen för det första den katolska missionsverksamheten i Norden, i synnerhet i Danmark – kyrkans möte med det nordiska samhället och dess värderingar – och för det andra katolska konvertiter, deras väg till kyrkan och deras betydelse för kyrkans utveckling och inkulturering i det nordiska (danska) samhället 1849–1932. I ett avslutande kapitel jämförs resultaten av denna empiriska forskning med dagens nordiska katolicism, med islamiska minoritetsgrupper i Norden och med den efterkonciliära katolska traditionalismen.

Enligt författaren var katolska kyrkans hierarkiska struktur betydligt mer framträdande då än nu – det är uppenbart att hon med ”hierarkisk struktur” främst menar den centralstyrda ordning som var särskilt påfallande under den period som undersöks. Biskoparna kan konkret inte agera utan påvliga fullmakter, och eftersom den nordiska katolska kyrkan ännu inte är organiserad i självständiga stift – detta stadium uppnåddes först under 1950-talet – utan som apostoliska vikariat respektive apostoliska prefekturer, det vill säga regioner där påven juridiskt sett själv också är lokal överherde, blir beroendet av påvestolen ännu mer markant. Vidare bedriver alltså katolska kyrkan i Norden regelrätt mission: all katolsk ”personal” – präster, ordensmän och ordenssystrar, också de som ägnade sig åt undervisning och sjukvård – deltog på olika sätt i missionsarbetet; och enligt författaren hade den dåtida utformningen av liturgin också en stark ”propagandaeffekt” (s. 36). Författaren återvänder för övrigt ofta och gärna till den dåtida liturgins högtidliga och ceremoniella prägel; vi har anledning att fråga oss om beskrivningen av den förkonciliära liturgin – åtminstone vad gäller högtidligheten – motsvarar verkligheten i den nordiska diaspora-vardagen. Hon ställer sedan den intressanta frågan om de nordiska katolska lokalkyrkorna var påverkade av den i Kontinentaleuropa under denna period allt starkare liturgiska rörelsen, med aktivt deltagande av församlingen, med översättningar och förklaringar av liturgin m.m. – och om i synnerhet den danska kyrkoledningen, ivrig i sina inkulturationssträvanden, nöjde sig med att anknyta till den medeltida tradition som fanns och som fått viss folklig uppskattning sedan mitten av 1800-talet, eller om man var villig att också försöka integrera det postreformatoriska kulturarvet i den katolska kyrkan: ”Frågan är om man i Danmark lyc-kades utveckla en specifikt dansk eller nordisk katolicism eller om det snarare var fråga om en danskspråkig variant av en utländsk förlaga” (s. 37). Författaren själv har i ett annat sammanhang behandlat just denna fråga när det gäller den svenska katolicismen med sådana namn som Bernt David Assarsson i Helsingborg eller Karl Karlén i Vadstena.

De danska konvertiterna

I det andra kapitlet behandlar Werner alltså särskilt de danska konvertiterna: de kom från högadeln, från intellektuella kretsar, från det lutherska prästerskapet men också från ”vanligare” befolkningsskikt. Hon tar upp flera bemärkta konvertiters väg till kyrkan – och in i den: Mogens Ballin, som kom från den mycket väl inkulturerade danska judendomen, Johannes Jörgensen, som konverterade delvis under Ballins inflytande, Peter Schindler, som just som ”konvertitpräst” kom att betyda oerhört mycket för ett stort antal människor och som skrev en konvertithandledning, där han visserligen beskriver konversionen som en brytning med det förgångna – men samtidigt varnar för alltför hätsk inställning till det man lämnat (jfr s. 189 ff.): han såg i likhet med Newman inte de nordiska folkkyrkorna som totalt negativa storheter, de har behållit vissa, till och med väsentliga, delar av den katolska sanningen men inte sanningen i dess fullhet. Schindler tonade ”ner aversionsmomentet i konversionsprocessen för att så bereda väg för sin vision om en syntes mellan samtida dansk religiös kultur och katolsk tro” (s. 229). Hela hans livsväg är av stort intresse – liksom den väg andra konvertiter vandrat som tog steget in i den katolska kyrkan och som fortfarande inte är helt bortglömda vare sig i kyrkan eller i samhället (Claes Lagergren, Helena Nyblom och inte minst Sigrid Undset, vars litterära och personliga storhet inte ens de argaste motståndare kunde förneka). Motiven för deras konversion är skiftande, men det är gudstjänstlivet, särskilt mässan, sakramenten, kyrkans fasta och bestämda, kompromisslösa hållning i lärofrågor, dess auktoritet, dess antimodernism men också dess betoning av det sökande intellektets roll liksom den rika mystiska ådran i allt katolskt liv.

Andra Vatikankonciliet

Werner ägnar åtskilligt utrymme (s. 323–355) åt en beskrivning av Andra Vatikankonciliet, dess för- och efterspel, liksom åt uppkomsten av de traditionalistiska rörelserna med före detta ärkebiskopen Marcel Lefebvre som främsta namn. Här är inte platsen – hur intressant det än vore – att närmare diskutera huruvida hennes beskrivning av konciliets förhistoria, förlopp och följder ger en rättvis bild av skeendet. Hon tecknar den ”nya” synen på kyrkan och hennes uppdrag i världen, en syn som får sitt uttryck både i konciliets konstitutioner som ett ”brott med den tidigare dominerande synen på kyrkans väsen och uppdrag i världen” (s. 330). Detta hävdas, som bekant, både av den kyrkliga ”högern” och dess motsats, den kyrkliga ”vänstern”. Att det finns en klar skillnad mellan den ultramontana och antimoderna epokens syn på både kyrkan och uppdraget och det betraktelsesätt som uttrycks såväl i Andra Vatikankonciliets dokument som i dess följdbestämmelser, ve-derbörligen godkända av påven Paulus VI, är det knappast någon som på allvar kan bestrida. Att denna skillnad skulle vara så skarp att man kan tala om ett brott är inte lika klart. Framför allt kan man med skäl bestrida den traditionalistiska tesen att konciliet skulle så att säga ha kapats av en rad mer eller mindre briljanta teologer från det tyska, franska och nederländska språkområdet, vilka skulle ha fått betydande biskopar på sin sida; dessa i sin tur skulle ha påverkat den överväldigande majoriteten av konciliefäderna att följa deras linje – och efteråt skulle den ”progressistiske” påven Paulus VI ha drivit igenom en ytterligare radikalisering och modernisering av hela den katolska verkligheten, i strid inte bara mot 1800- och 1900-talets restaurativa bemödanden, heller inte bara med traditionen från konciliet i Trient, utan helt enkelt i strid mot all tradition – och öppnat vägen för alla möjliga heresier, ja, för ett rent avfall från den kristna och katolska tron. Werner är noga med att distansera sig från en sådan uppfattning, men användningen av ordet ’brott’ skulle kunna leda tankarna i en sådan riktning. Hon betonar också än en gång att den schismatiska traditionaliströrelsen själv bidragit till upplösningen av det tidigare så fasta katolska kyrkosystemet: ”Ärkebiskop Lefebvre och hans anhängare försökte bekämpa den kulturella moderniseringsprocess som de efterkonciliära reformerna var ett uttryck för, men samtidigt var de själva typiska representanter för det individualistiska tänkande som var själva motorn i denna modernisering. De åberopade sig på den kyrkliga traditionen och auktoriteten, men förbehöll sig samtidigt rätten att själva avgöra vari denna tradition bestod, vad som utmärkte en rättmätig auktoritet och på vilka villkor man var skyldig att lyda. Om Andra Vatikankonciliet hade satt en teologisk spärr för återupplivande av det ultramontana kyrkosystemet, så kan de katolska traditionalisterna sägas ha dragit sitt strå till stacken genom att i ord och handling ifrågasätta själva det fundament som denna kyrkliga ordning byggde på – den kyrkliga auktoritetsprincipen” (s. 355). Recensenten kan bara instämma.

Författaren går sedan igenom konciliets och efterkonciliets verkningar på den nordiska katolska arenan. Efter konciliet var det i synnerhet i Danmark en minst sagt turbulent tid; den så kallade stiftssynoden 1969 gav startsignalen till en rad radikala förändringar i hela det kyrkliga livet: författaren tvekar inte att kalla omgestaltningen av kyrkorna enligt det man ansåg vara den liturgiska reformens krav för ”demolering” och ”bildstorm” (s. 363). Hela den struktur och organisation som så framgångsrikt byggts upp särskilt i Danmark tycktes upplösas, ja, raseras. Under de första åren efter konciliet upphörde konversionerna till den katolska kyrkan så gott som fullständigt. Fenomenen var likartade i övriga nordiska länder, men i allmänhet av betydligt lugnare slag. Reaktionen mot detta lät inte vänta på sig: en skarp polarisering, i synnerhet i den hittills starkaste katolska kyrkomiljön, den danska. Också när det gäller denna reaktion kan man tala om en likartad utveckling, men skärpan i motsättningen är även här inte så utpräglad som just i Danmark.

I denna situation har det ett betydande intresse att undersöka läget för katolska kyrkan i allmänhet och konvertiter i synnerhet när situationen fyrtio år efter Andra Vatikankonciliets slut har stabiliserats och då Johannes Paulus II:s långa pontifikat nått vägs ände. Detta pontifikat var som bekant ytterst betydelsefullt, inte minst för den officiella utläggningen av konciliet genom utgivandet av den nya kanoniska lagen (1983) och Katolska kyrkans katekes (1991), och påvens många encyklikor, brev och övriga ställningstaganden.

Konversioner i ekumenikens tidevarv

Konversioner till katolska kyrkan har åter blivit vanligare. Enligt Werner har ”konversion i ekumenikens tidevarv” förlorat avsvärjelsen, avståndstagandet från det samfund man lämnat, och blivit en renodlad konversion till katolska kyrkan, inte från ett annat samfund, vars positiva sidor tvärtom betonas. Denna prägel av ”konversion till” är typisk för de fall som refereras, även om förvisso inte kritiska synpunkter på dessa samfund saknas, framför allt i de refererade exemplen på konversioner från Svenska kyrkan. De skäl som fått dessa personer att konvertera är varierande; för Werner är det överraskande att några menar att gudstjänstriten överallt är densamma, medan hon själv förklarar att denna enhetlighet är en ”chimär” och att man trots bibehållen grundstruktur inte längre kan tala om en enhetlig romersk rit (s. 369). Man kan enligt henne vidare konstatera att de flesta konvertiter snarare påverkats av andlig litteratur, av spiritualitet, än av dogmatik. Författaren anser att konversionerna i den efterkonciliära epoken dessutom har en tendens att så att säga återgå till den betydelse som själva ordet ”konversion” ursprungligen hade, nämligen ”omvändelse”, väg till Gud, inte så mycket övergång till just den katolska kyrkan. Detta har sin betydelse också i de svårigheter som konvertiterna i undersökningen har haft eller har med kyrkan och dess olika ställningstaganden – det gäller kyrkans marianska profil, de senaste Mariadogmerna men framför allt läroämbetets ställningstaganden på det privatmoraliska, i synnerhet sexualetiska planet. Att några rent av menar att de som katoliker kan fortsätta att leva i en homosexuell relation, i direkt strid med vad kyrkan officiellt och auktoritativt lär, är givetvis högst anmärkningsvärt (jfr s. 373). En liknande undersökning i Norge bekräftar i stort sett den svenska enkätens resultat.

I ett avslutande kapitel försöker författaren jämföra de nordiska muslimernas ställning i samhället med främst den förkonciliära katolska kyrkans återkomst och mission. Det skall här endast refereras i största korthet. Hon finner både likheter och olikheter; likheter i de nordiska samhällenas avvisande attityd till den förkonciliära katolicismen och numera – åtminstone på populärnivå – till islam, i betydelsefulla muslimska gruppers tendens att bilda en alternativ livsmiljö, i några gruppers aktiva missionerande bland icke-muslimer, i invandrargruppernas dominerande ställning och i konvertiters både aversio från det kristna och conversio till det nya, muslimska. Hon understryker med all rätt att det finns en fundamental skillnad mellan islam och katolicism vad gäller tradition och historia i de nordiska länderna, nämligen att islam som bekant helt saknar en sådan tradition och historia i dessa länder och är att betrakta som ett mycket nytt fenomen, helt utan rötter i Norden, medan den katolska kyrkan, dess tro och liv var den självklara andliga miljön för alla som levde här under femhundra år eller mer och även efter den reformatoriska brytningen fortfarande till stora delar var det, åtminstone som gemensam grundval och rent av som underström. Dessutom måste man ju anta att skillnaden mellan en kristen och en icke-kristen religionsform är betydligt större än skillnaden mellan olika kristna konfessioner. För recensenten är detta ganska naturligt en huvudpunkt, som gör en sådan jämförelse inte ointressant, men mindre viktig.

Yvonne Maria Werner har i detta magistrala verk ånyo bekräftat sin ställning som en av samtidens främsta kännare av nyare katolsk kyrkohistoria i Norden. Att hon dessutom ger en god och detaljerad bild av inte minst den katolska efterkonciliära traditionalismens framväxt förminskar inte värdet av denna bok, som dessutom – vilket jag antytt ovan – ställer frågan, uttalad eller outtalad, till de nordiska ländernas katolska kyrkoledningar hur man motiverar sin existens i Norden i ekumenikens tidevarv, och den inte mindre viktiga frågan om den efterkonciliära kyrkans kontinuitet med åtminstone den omedelbart föregående ultramontanistiska epokens tros- och livsyttringar. Svaren på dessa frågor har inte bara historisk, utan stor teologisk och pastoral relevans.