Nåden har ingen lag

Med sin senaste roman Dorés Bibel har Torgny Lindgren inte bara kommit att avsluta den trilogi vars andra delar är Hummelhonung och Pölsan. Återigen har han också visat att han är en av den svenska litteraturens mest intressanta, tänkvärda och även underhållande författare.

Huvudperson och tillika berättare i romanen är en ung man (vars namn vi aldrig får veta) som spelar in berättelsen om sitt liv på en bandspelare. Anledningen till att han inte skriver är att han i hela sitt liv har lidit av en svårartad ordblindhet som gjort att han aldrig kunnat lära sig läsa. Fast lidit av detta har han egentligen aldrig gjort eftersom hans liv har varit rikt ändå. Dels har Gustave Dorés bibelillustrationer givit hans liv mening och innehåll, dels har han haft lyckan att i sin ungdom ha en morfar som har undervisat honom om världslitteraturen så att han kan den bättre än mången läskunnig. Morfadern har också haft det gemensamt med bokens berättare att han efter en säregen olycka – som bär alla den lindgrenska skrönans kännetecken – inte längre kan läsa, eftersom delar av hans hjärna har blivit frys-torkade. Men det han hade läst före olyckan kommer han ihåg, och det är allt detta han förmedlar till sitt barnbarn som i likhet med morfadern också är utrustad med ett enastående minne.

Men som alltid när Torgny Lindgren berättar ryms det stora djup under den vilda skrönans komiska yta. Och en av de många dimensioner som berättelsen om dottersonen och morfadern rymmer är att det faktiskt kan vara en nåd och en befrielse att inte kunna läsa, eftersom bara den rena anden finns kvar när bokstäverna och orden har försvunnit. De båda ickeläsande kan med andra ord, till skillnad från de läsande, oförmedlat skåda rakt in i litteraturens innersta väsen. Eller om man så vill: de har givit en variant på Paulus ord i Andra Korinthierbrevet om att bokstaven dödar, men anden ger liv.

Detta är emellertid bara den ena sidan av romanens många sätt att tematisera skapandets villkor och litteraturens och konstens natur. Solven till denna metafiktiva väv sätter Lindgren upp redan inledningsvis i romanen, och det mönster som sedan vävs på den blir hela tiden alltmer invecklat. En del i detta består i att Lindgren väver in personer och episoder från sina andra verk i Dorés Bibel. Som exempel på de mer tydliga sammanvävningarna kan nämnas den notisskrivande Manfred Marklund som här precis som i Pölsan rent konkret skapar världen just genom att skriva den, eller den underfundiga blinkningen åt Hummelhonung när bokens berättare talar om en ikon där Kristus äter druvor ur vinrankor som växer ur hans sår, och tillägger: ”Motivet finns även i skönlitteraturen: människan som mättar sig med sina egna utsöndringar.”

Också Dorés bibelillustrationer, som har varit centrum i huvudpersonens liv, spelar en viktig roll i tematiseringen av skapandet. Det förhåller sig nämligen så att den älskade bibeln har tagits ifrån honom, varför han under flera år har tvingats leva utan det han har åtrått så hett. Emellertid har han under sin uppväxt studerat Dorés bilder så noga att han streck för streck kan återskapa dem ur minnet. Under många år är han därför sysselsatt med sisyfosarbetet att återskapa Dorés alla bilder. Men även om han till slut menar sig ha lyckats mycket väl med att göra exakta kopior av Dorés originalbilder (som förvisso var massproducerade xylografier) finns det skillnader. Mest märkligt är att det i hans egen version finns en bild mer än i Dorés, trots att han aldrig har tecknat något annat än vad Doré gjort och aldrig lagt till eller dragit ifrån någonting. Innebörden i denna märkliga paradox är att det är en bild av konstnärens eller författarens omöjliga – men nödvändiga – uppgift att återskapa en känd verklighet genom att återge den i bild eller text.

I allt detta finns också en diskussion om äkthet och falskhet, vilken till viss del känns igen från Lindgrens roman Till sanningens lov (vars huvudperson, den saktmodige misantropen Theodor Marklund, har mer än ett drag gemensamt med huvudpersonen i Dorés Bibel). Vad som också påminner om Till sanningens lov är de många och ofta komiska turneringarna av västerländsk filosofi som också finns inlagda i Dorés Bibel. Här är det emellertid inte, som i Till sanningen lov, Arthur Schopenhauer som står i fokus, utan filosofen och matematikern Blaise Pascal. Pascal är emellertid inte viktig så mycket därför att huvudpersonen nämner att han läser Pascals skrifter eller därför att det förekommer en präst som en gång har skrivit (eller möjligen plagierat!) en avhandling om Pascal. Istället genomsyrar Pascal Dorés Bibel som en representant för såväl en sammansmältning av cartesiansk rationalism och mystik, som för språnget ut i den förnuftslösa tron och för en brytning med den naturvetenskapliga världsförklaringen. Allt detta med omisskännliga lindgrenska drag, där det allvarsamma begrundandet på avgrundens rand blandas med drastiska konkretiseringar av Pascals tankar. Det senare allra mest typiskt när Lindgren skriver om det ”onaturligt tomma rummet” i berättarens föräldrahem som den naturvetenskapligt skolade fadern bygger om till en gigantisk ackumulator för lagring av åskenergi – något som slutar med alltings totala utplåning.

Som i så många andra av Lindgrens verk spelar Fadern också en viktig roll på romanens allegoriska plan, då han inte bara är en (tämligen löjlig) representant för logik och naturvetenskap, utan också på många sätt representerar Gud. Att denne fader älskar sin son av hela sitt väsen hyser berättaren/sonen ingen som helst tvekan om. En gång i tiden har han också fått ett brev av fadern, vilket han aldrig har kunnat läsa, men som han i hela livet bär med sig i innerfickan. (Vilket inte är helt olikt hur Pascal lät sy in anteckningarna om sin religiösa uppenbarelse i sin rock så att han alltid skulle bära dem med sig.) Och trots att han inte kan veta vad som faktiskt står i brevet dikterar han dess, som han tror, kärleksfulla innehåll som han menar sig kunna återge ordagrant då han säger sig ha känt sin far så oerhört väl. Som romanläsare får man emellertid ta del av vad som verkligen står i detta brev, och det visar sig inte innehålla annat än faderns uttryck för sitt äckel och sin avsky inför det missfoster som har råkat bli hans son. Övertygelsen om att fadern har varit god och att han har älskat honom har således varit en livslögn som sonen har burit med sig genom livet.

I detta återkommer också bilden av den hårde och kärlekslöse guden som i så stor utsträckning har genomsyrat Lindgrens hela författarskap, och som han själv har kommenterat i en intervju i Ord & Bild 1984 med orden: ”Tanken att Gud är god är kvalificerat nonsens.”

Guds hårdhet framhävs också i Dorés Bibel genom berättarens stora fascination inför Dorés skildringar av de gammaltestamentliga berättelsernas grymhet. De bilder som omnämns är nämligen just de där huvudena rullar, blodet flödar och liken ligger i drivor. Och grymheten understryks även när berättaren säger att han har räknat till mer än 7 000 döda i Dorés bibelillustrationer.

Grymheterna och livslögnerna till trots har Lindgren i intervjuer sagt att han vill ge trilogin Hummelhonung, Pölsan och Dorés Bibel samlingsnamnet ”Nåden”. Men vad det är för nåd som erfars personerna i dessa romaner är inte alltid helt uppenbart. Kanske är det nåden att leva i konsten, kanske är det nåden att finna frid i ett eget universum i ett igensnöat Norrland? Kanske är det den nåd som den erfar som får uppleva den ultimata pölsan eller den som fått lyckan att leva ett liv där ordet är försvunnet och det bara återstår ren ande? Kanske är livslögnen en nåd, kanske är tron på nåden en livslögn?

Hur det än må vara med den obegripliga nåden är det med den som med frågorna om kärlekens och Guds natur. Den är ett obeskrivligt mysterium som Torgny Lindgren försöker ringa in genom att skriva om dess paradoxala och ironiska vägar i säregna liv. Och kanske är det i slutänden ändå- så enkelt som huvudpersonen i Dorés Bibel förklarar för en förundrad kvinna som frågar hur han har kunnat klara sig genom livet: ”Jag antar att det är nåd och ingenting annat. Nåden har ingen lag, brukade Pettersson i Hugnaden säga. Eller om det var Blaise Pascal.”

Kanske frestas man också som Lindgrenläsare att tillägga: ”Eller om det var Torgny Lindgren.”