Selma Lagerlöfs underbara resa

Om Selma Lagerlöf florerar det många fördomar och förutfattade meningar: hon är en sagotant, hon är en moraltant, hon är en omedveten episk berättare som återger muntliga historier från Värmland och låter orden flöda fram utan ansträngning eller konstnärliga överväganden. För att ta den sista anmärkningen först, så har manuskriptstudier dock visat att hon arbetade oerhört medvetet med sina texter, prövade olika berättartekniska grepp, grubblade över hur hon skulle få ihop sina berättelser på slutet och visserligen ibland inhämtade råd från sina närmaste vänner Sophie Elkan och Valborg Olander men oftast ändå följde sin egen övertygelse.

Anklagelsen att vara sagotant har följt henne från debuten 1891. Delvis är hon själv skuld till epitetet, eftersom hon kallade sin debutroman Gösta Berlings saga och senare kommenterade tillkomsten av den under rubriken En saga om en saga. Hon ägnade sig också gärna åt att skriva legender, vilket var en populär genre kring sekelskiftet 1900. Oscar Levertin skrev i februari 1891 till sin författarkollega Verner von Heidenstam om de fem kapitel av Gösta Berlings saga som fått första pris i tidningen Iduns pristävling och uttryckte sin förundran med bl.a. följande ord:

Du vet, att jag ej har lätt att intressera mig för svenska saker – och allra minst för damnoveller, prisbelönta i gottköpstidningar. Men detta verk är verkligen högst märkligt –det är den sällsammaste brygd av gott och ont jag sett – reminiscenser och fraser ur den sämsta av alla litteraturer – sensationslitteraturen à la Herman Bjursten – och sidor som äro beundransvärda av fantastisk kraft och liv. […] Det är den stora legendstilen träffad där – jag stackare är alltför blaserad som vi alla, för mycket upptagen av modernt liv […] men där sitter hon, fröken Lagerlöf, som är en liten skolmamsell, en liten en, som aldrig varit utom Sveriges landamären, men som levat ensam och har hela en glömd och undangömd provinsmystik i sig.

Inte heller stämmer det att hon aldrig själv skulle ha upplevt starka känslor. Femtio år efter hennes död frisläpptes hennes privata korrespondens, där särskilt breven till Sophie Elkan men även senare till Valborg Olander sannerligen inte visar brist på känsloengagemang. Att hon aldrig gifte sig berodde på att hon medvetet satsade på en karriär som författare, något som inte gick att kombinera med giftermål och barn. I varje fall är detta vad hon själv bestämt hävdar i sin dagbok. Det har ju också spekulerats i att hon skulle ha varit lesbisk. De passionerade breven till de ovan nämnda väninnorna skulle ju kunna tyda på en sådan läggning. Samtidigt skall man komma ihåg att det är alltför lätt att missuppfatta nyanserna och sättet att formulera sig i brev, skrivna för hundra år sedan.

Moraltant slutligen. Var hon det? Ja, nog har hon ett etiskt budskap i nästan alla sina romaner och berättelser. Man kan tänka på Gösta Berlings saga, där kavaljererna efter ett år av sus och dus dock måste bryta upp från Ekeby. Majorskan har måst gå sin botgörar-vandring för att försona sig med sin mor, Gösta gifter sig med den helgonlika Elisabeth Dohna och de skall hädanefter arbeta och göra rätt för sig. Människan skall vara både glad och god, och det sista majorskan hör, innan hon dör är att stångjärnshamrarna åter börjar dåna på bruket. Eller man kan tänka på Nils Holgersson, den odräglige tonårsslyngeln, som blir förvandlad till en pyssling men under sommaren med vildgässen lär sig att ta ansvar och att tänka på andra och som därför av tomten får belöningen att bli människa igen. Eller man kan tänka på Klara Fina Gulleborg i Kejsarn av Portugallien, hon som svikit sin far som älskade henne över allting, och som därför måste göra bot genom att stå på bryggan och vänta på att hans lik skall återfinnas genom draggningar i sjön. David Holms utveckling i Körkarlen från alkoholiserad buse till botfärdig och omvänd syndare är givetvis ännu ett tydligt exempel. Exemplen skulle kunna mångfaldigas.

Att Selma Lagerlöf är en av de internationellt mest kända svenska författarna råder det ingen tvekan om. Möjligen överträffas hon av August Strindberg och Astrid Lindgren. Hennes böcker lånas också fortfarande flitigt ut i svenska bibliotek, men någon textkritisk utgåva av hennes samlade verk har ännu inte förverkligats. Däremot har forskningen kring hennes författarskap aldrig avstannat. Nu senast framlades en diger doktorsavhandling (512 sidor, varav 80 sidor noter och 58 sidor källor och litteratur) vid Uppsala universitet av Anna Nordlund: Selma Lagerlöfs underbara resa genom den svenska litteraturhistorien 1891–1996. Det är alltså fråga om ett gediget och omsorgsfullt arbete, ett lärdomsprov om man så vill. Syftet sägs vara att skildra Selma Lagerlöfs väg i litteraturhistorien. Det är receptionen av Selma Lagerlöfs texter som står i fokus, inte analyser av dessa hennes egna verk utan av vad andra har skrivit om henne. Samtidigt skiljer sig denna avhandling från de flesta nutida litteraturvetenskapliga doktorsavhandlingar genom att författaren i stort sett lämnar teorierna därhän och nöjer sig med ett empiriskt tillvägagångssätt. Hon lyfter fram recension efter recension och analyserar dem, från Carl David af Wirséns negativa utfall mot de förs-ta romanerna (särskilt mot Gösta Berlings saga) och Georg Brandes äreräddning av samma roman fram till de senare romanerna. Efter denna massiva fullständighetsambition förefaller det märkligt att Anna Nordlund praktiskt taget utelämnar de tre romanerna i Löwensköldcykeln. Någon motivering till detta ges inte.

På sätt och vis kan man säga att Anna Nordlund i recensionsavsnittet inte levererar några epokgörande nya resultat. Det mesta har varit känt förut och de olika recensenternas växlande uppskattning har redovisats i olika litteraturhistoriska handböcker och avhandlingar. Den stora fördelen i denna avhandling är att man får en samlad kronologisk genomgång och avsnittet kan fungera som en uppslagsbok.

En spännande fråga som Anna Nordlund ställer är om behandlingen av Selma Lagerlöfs verk, i recensioner och i avhandlingar och litteraturhistoriska handböcker, har påverkats av att hon var kvinna. Har könet spelat roll för receptionen? Det förefaller som om Anna Nordlund ansluter sig till uppfattningen att Selma Lagerlöf var unik och inte går att passa in i någon kvinnlig tradition. De feministiska forskare som där åberopas är Julia Kristeva och Luce Irigaray, detta i anslutning till Ulla Torpes avhandling från 1990, efter det att de privata breven frisläppts. Avhandlingens titel löd: Orden och jorden. En studie i Selma Lagerlöfs roman Liljecronas hem. Ulla Torpe sökte bl.a. svar på den tidstypiska frågan: ”Vad innebär ett kvinnligt författarsubjekt, ett kvinnligt språk?” (Märkligt nog åberopas inte det klassiska feministiska radarparet Gilbert och Gubar och deras mycket debatterade och inflytelserika bok The Madwoman in the Attic från 1979.)

Fakultetsopponenten Christina Sjöblad gjorde en intressant iakttagelse, nämligen att det är svårt att få kvinnliga författarskap att passa in i de etablerade epokerna. Epokerna har karakteriserats med utgångspunkt i manliga författarskap. Ett tydligt exempel är just sekelskiftet 1900, fin de siècle, som i alla handböcker beskrivs som en period av leda, flanörsmentalitet, determinism, pessimism och trötthet med Bo Bergman, Hjalmar Söderberg och den unge Sigfrid Siwertz som mest kända namn. Men kvinnorna vid sekelskiftet 1900 var inte alls håglösa och pessimistiska. Deras strävan gick ut på att hitta lämpliga arbeten, komma ut i offentligheten, kämpa för rösträtt etc. De kvinnliga författarskapen passar helt enkelt inte in i mallen och lyfts därför ut och marginaliseras, Alfhild Agrell för att bara nämna ett exempel.

Därmed är vi inne på den andra stora avdelningen som penetrerar vilka aspekter forskningen har tagit upp samt hur litteraturhistoriska handböcker har sett på Selma Lagerlöf och hennes verk.

Två forskare ägnas särskild uppmärksamhet i Anna Nordlunds genomgång: Elin Wägner som lyfte fram Selma Lagerlöfs diktargeni och vördnad för jorden, tankar som låg nära Elin Wägners predikan i Väckarklocka (och som kanske säger mer om Elin Wägner än om Selma Lagerlöf) samt Vivi Edströms doktorsavhandling från 1960, där hon bryter med den dittills förhärskande biografiska metoden att närma sig författarskapet. Vivi Edström poängterar komplexiteten i Selma Lagerlöfs verk genom en skarpsinnig textanalys. Ulla-Britta Lagerroth lyfte fram Selma Lagerlöfs beläsenhet och visar att hon ingalunda var någon omedveten sagotant som lät orden flöda utan att ens själv vara medveten om vad hon gjorde. Ändå dröjer sig denna senare bild envist kvar ännu i Sven Delblancs beskrivning av Selma Lagerlöfs berättarkonst i Lönnroth-Delblancs litteraturhistoriska handbok i sju delar Den svenska litteraturen (del 5, 1989). Han liknar henne visserligen vid Homeros, en gudabenådad berättare, men skriver samtidigt att hon är ”en atavism, en lysande relikt från berättarkonstens äldsta tider” och frånkänner henne all nyskapande betydelse. Bilden av den medvetna konstnären, den författare som skapade nytt och pekade fram mot modernismen, den bild som alltmer energiskt lyfts fram av forskningen sedan fyra decennier tillbaka, den bilden har helt enkelt inte hunnit in i de litteraturhistoriska handböckerna. Intressant är också att konstatera att de genomgångna litteraturhistorierna utan undantag ger mycket större utrymme åt Strindberg än åt Lagerlöf. Ändå blev ju Selma Lagerlöf internationellt minst lika känd och läst som Strindberg.

Alla litteraturhistoriska handböcker har inte redovisats. Så lyser exempelvis litteraturhistorier avsedda för skolbruk med sin frånvaro.

Som en liten kuriositet kan nämnas att den ”dittills mest jämställda ” framställningen av Selma Lagerlöfs författarskap har Anna Nordlund hittat hos Göran Hägg i Den svenska litteratur historien från 1996. Hägg gör ett subjektivt urval av författare som enligt hans uppfattning bör finnas med i den litterära kanon. Han framhäver särskilt hennes avancerade berättarteknik, som visar på en medveten konstnärlig skicklighet för att inte säga genialitet.

Avslutningsvis kallar Anna Nordlund Selma Lagerlöfs resa genom den svenska litteraturhistorien ”på flera sätt fantastisk och exceptionell” men finner den också ”beklaglig och kanske till och med tragisk”. Varför detta starka ord? Jo, Anna Nordlund anser att hennes forskning visat att Selma Lagerlöf, ”den mest uppburna av kvinnliga svenska författare”, trots detta har utsatts för en nedvärderande litteraturhistorieskrivning, just därför att hon är kvinna. Därför skriver avhandlingsförfattaren: ”Selma Lagerlöfs underbara resa genom den svenska litteraturhistorien har bara börjat.”