Solidaritetens kultur – ett möte med kardinal Maradiaga

Oscar Andrés Rodríguez Maradiaga föddes 1943 i Honduras. Efter studentexamen bestämde han sig för att bli präst och inträdde i Salesianorden. Han började sina studier i filosofi i Tegucigalpa i Honduras och fortsatte sedan med studier i teologi och filosofi i Rom och Innsbruck. Efter att ha avlagt examen i klinisk psykologi doktorerade han i teologi. Efter sin prästvigning 1970 undervisade han vid olika skolor i El Salvador, Honduras och Guatemala. Efter några år blev han professor i moralteologi vid salesianernas teologiska fakultet i Guatemala. 1978 vigdes han till biskop, och sedan 1993 är han ärkebiskop av Tegucigalpa. År 2001 utnämndes han till kardinal och i samband med påvevalet i april i år nämndes han av många bedömare som en möjlig efterträdare till påven Johannes Paulus II.

I samband med att kardinal Maradiaga den 11–14 augusti gästade Sverige på inbjudan av Stockholms katolska stift och Liv & Fred-institutet i Uppsala gjordes följande intervju med honom i Uppsala den 13 augusti.

Ers Eminens, Ni har blivit känd för ett starkt socialt engagemang och för kampen mot fattigdomen. Ni har också uppträtt som en hård kritiker av globaliseringens mekanismer. Vari består de avgörande problemen med globaliseringen?

Redan i början av sitt pontifikat förklarade påven Johannes Paulus II att begreppet solidaritet var ett av de centrala begreppen i hans eget teologiska tänkande. Först trodde folk att det hade att göra med hans intensiva kontakter med den polska fackföreningsrörelsen Solidaritet. Men för Karol Wojtyla rörde det sig i första hand om ett teologiskt begrepp vars innebörd sträckte sig långt utöver det som hände i Polen under åren kring järnridåns fall. Det rör sig här om en solidaritet som har sitt ursprung i Guds omsorg om varje människa.

Problemet med globaliseringen som ett ekonomiskt projekt är att den gör världen fattig. Den stora utmaningen, som jag ser det, är hur vi ska lyckas förhindra att så sker. Globaliseringen används som ursäkt för utsugning och förtryck av världens fattiga folk, vilket i sin tur skapar sociala spänningar och grogrund för konflikter. Redan påven Paulus VI påpekade på 1970-talet att vägen till fred heter utveckling. Det är på den vägen vi måste fortsätta framåt. Utan en rättvis social och ekonomisk utveckling förblir världsfreden ständigt hotad. Vid millennieskiftet formulerade man som målsättning en halvering av fattigdomen i världen fram till år 2015. Men fattigdomen kan bara bekämpas genom medvetna satsningar på social och ekonomisk utveckling av de fattiga länderna. Det är här solidariteten kommer in i bilden. Den kristna lösningen för att besegra fattigdomen är att leva i solidaritet med varandra, inte att i globaliseringens namn ge fritt spelrum åt några anonyma ekonomiska krafter.

En stor del av kyrkans relativa framgång i Latinamerika verkar bero på ett lyckligt äktenskap mellan människornas konkreta behov och evangeliets budskap. En kyrka som predikar social rättvisa och Guds särskilda kärlek till de fattiga har chans att bli hörd i ett fattigt och orättvist samhälle. Men vad behöver då människorna i Europa och vad har kyrkan att erbjuda här?

Evangeliet har i grunden samma sak att erbjuda människorna i Europa som i Latinamerika, även om det här sker i en mycket annorlunda situation. I Europa lever människorna i konsumtionssamhällen, och konsumtionsmentaliteten marginaliserar Gud. Det är en mentalitet som säger att livet är en jakt på pengar och nöjen och att detta är vägen till lycka och mening. Men en sådan mentalitet skiljer människorna från Gud och isolerar dem också från varandra. Bibeln uppmanar oss i stället att lämna vår självvalda egocentriska isolering och leva i solidaritet med varandra. Ett problem är att människorna i Europa verkar ha vant sig vid en hög nivå av bekvämlighet som man inte är beredd att avstå ifrån.

Men situationen är inte svartvit, det finns också många hoppfulla tecken, till exempel volontärer som kommer från Europa till Honduras och arbetar där tillsammans med de fattiga för att förändra deras situation. Dessa volontärer återvänder hem förvandlade, med helt nya erfarenheter och värderingar. De börjar sedan i sin tur att förändra sin omgivning i Europa. Vi behöver den här typen av solidaritet inom kyrkan för att befria varandra ur den isolering som skapas av de falska gudar som konsumtionssamhället tillhandahåller åt oss.

Människor frågar mig ibland varför jag har skickat 400 unga människor till Världsungdomsdagarna i Köln. Kunde man inte ha använt pengarna bättre för att bekämpa fattigdomen hemma? Visst kunde man ha gjort det, men det är viktigt att komma ihåg att pengar inte är allt. Möten mellan människor och tankeutbyte över nationella och sociala gränser förändrar oss och öppnar oss för varandra. Sådant är viktigare än pengar. Visserligen är mitt land fattigt, men vi har värderingar och rika mänskliga erfarenheter som vi vill och kan dela med oss av till andra.

När Johannes Paulus II besökte Sverige 1989 var han imponerad över landets nationella och kulturella mångfald. Hur kan det utbyte av värderingar och erfarenheter som Ni beskriver fungera exempelvis på församlingsnivå?

Jag har talat med många människor under mitt besök här i Sverige. Många har berättat hur de kommit hit från svåra omständigheter och sedan anpassat sig till sin nya omgivning här. Det leder ofta till att deras tidigare tänkesätt och värderingar ifrågasätts och på sikt ersätts av de värderingar som råder i det nya landet. Men det är en fattigdom om olika livserfarenheter och kulturella traditioner därigenom bara nivelleras. Då går man miste om den rikedom som ligger i den kulturella mångfalden. Ibland funderar jag över orsakerna bakom denna oförmåga att ge vidare våra erfarenheter och värderingar i den nya miljön. I-bland saknas förstås helt enkelt de språkliga förutsättningarna för att det ska lyckas. Men ofta saknas dessutom en iver att vilja dela med sig, viljan att bedriva mission om man vill uttrycka det på så sätt.

I Latinamerika har vi länge varit upptagna med att tänka på våra egna akuta behov. Och under många hundra år har vi fått ta emot underbara missionärer från kyrkan i Europa. Förhoppningsvis kan vi nu börja återgälda något av detta som ett tecken på vår solidaritet med Europa. Jag menar att varje biskop borde skicka 10 procent av sina präster till missionen. Det är frustrerande för mig att se hur sällan detta faktiskt sker. För några år sedan skickade jag en präst till Danmark. Han kom dit i oktober, men redan i december återvände han till Honduras. Han tyckte det var för kallt och för mörkt att leva i Danmark. Det kan vara svårt att byta kultur och klimat, det vet jag av egen erfarenhet. Men det är ändå viktigt att det finns människor som är beredda att göra det. Jag har i mitt stift församlingar med mer än 100 000 medlemmar. Jag skulle utan vidare kunna säga att jag behöver mina präster mer än väl i mitt eget stift. Men jag är övertygad om att jag måste dela med mig. Jag måste ge mina 10 procent till kyrkans mission. Det är ett krav som den missionerande kyrkan ställer på oss alla: att dela med oss av det som vi har till de andra.

Jesuiterna och medarbetarna kring tidskriften Signum har här i Sverige grundat Newmaninstitutet, en katolsk akademisk institution som kanske kan utvecklas till en högskola så småningom. Hur ser Ni på ett sådant initiativ? Är högre utbildning en lämplig väg att slå in på om kyrkan vill nå ut till människorna?

Jag känner stor entusiasm över katolska initiativ att bedriva högre utbildning. I Honduras hade vi länge inga katolska högskolor alls. Däremot fanns det fundamentalistiska evangelikala sekter som ville starta ett universitet. Människorna kom till mig och frågade vad vi skulle göra. Hur kan det komma sig att fundamentalisterna börjar engagera sig inom den högre utbildningen, medan katolska kyrkan med sin långa intellektuella tradition inte finns med i de akademiska sammanhangen? Jag frågade runt om i landet men kunde inte hitta någon ordensgemenskap som var beredd att satsa på en högskola. De svarade: vi har inga pengar och om vi hade pengar skulle de gå till de fattiga. Till slut ringde jag några lekmän och sade: om ordnarna inte vill göra det, så låt oss ta initiativet!

Idag är det katolska universitetet ett av landets främsta. Ekonomiskt sett går det runt och vi har till och med litet pengar över för att ge stöd åt fattiga bönder. Men i början var det inte enkelt. I Honduras finns starka anti-klerikala strömningar och vi fick lov att kämpa mot en hel del motstånd. Men vi gav inte upp eftersom vi förstod att den akademiska verksamheten skulle få stor betydelse för inkulturationen av tron i vårt land.

För att genomföra sådana projekt måste man förstås få tag på de rätta personerna. Jag minns att när vi gjorde upp planerna för universitetet fick jag besök av en professor. Som ung hade han kommit till staden från en by på landet. Han var begåvad men hade då inte ens råd att skaffa sig ett par skor. Han fick sin elementära utbildning i en katolsk skola och funderade på att bli präst. Men med tiden förstod han att detta inte var hans riktiga kallelse. Nu förklarade han att han ville återgälda allt det som han hade fått ta emot. Så jag utnämnde honom till rektor för vårt nya katolska universitet. Han har gjort ett fantastiskt jobb med att bygga upp verksamheten där.

Kan Ni nämna några aspekter som är viktiga att ta hänsyn till när man bygger upp katolska akademiska institutioner?

Som biskop reser jag runt mycket och överallt ser jag tecken på samma kulturella likriktning: samma kläder, samma skor, samma filmer möter en vilken stad man än kommer till. Vi behöver mångfald, vi behöver olika kulturer och vi måste uppmuntra människorna att våga vara annorlunda. En katolsk högskola kan fungera som en utmaning mot en likriktad enhetskultur. Därför kan jag bara uppmuntra er i ert arbete.

Det finns också en annan aspekt som jag vill framhäva: genom Andra Vatikankonciliet ökade medvetenheten om behovet av att engagera lekmännen mera i kyrkans arbete. I Honduras har vi idag bara 400 präster, men vi har runt 30 000 lekmän som arbetar för kyrkan på olika sätt. De ger ett helt nytt liv till kyrkan. Jag tror att kyrkan, trots det starkt minskande antalet präster, fortfarande är alltför klerikal. Kanske kan det också vara en möjlig väg för er här i Sverige: att engagera lekmännen mera, så att de förstår att de inte måste inskränka sitt deltagande i kyrkans liv till att enbart vara passiva åhörare till evangeliet och lydigt betala sin kyrkoavgift. Katolska intellektuella som är verksamma vid ett universitet är ett av de bästa sätten att prägla den omgivande kulturen. Idéer attraherar ju hela tiden nya idéer.

Låt oss återvända till frågan om kyrkans missionerande uppgift. Är katolska kyrkan missionerande i tillräcklig utsträckning? Eller tror vi inte längre att vi har något att erbjuda människorna? Är kanske just frågan om missionen kyrkans största problem i vår tid? Har ni någon idé om hur missionerandet av en kultur skulle kunna se ut idag?

Jag tror att vi missförstår Andra Vatikankonciliet om vi menar att konciliet ansåg att vi inte längre skulle missionera. Jag har ett tragiskt exempel på den saken. En god vän till mig, biskopen av Guadalajara, kardinal Juan Jesus Posadas, inbjöd mig att besöka honom. Några dagar innan jag kom dit mördades han och det som var tänkt som ett vänskapsbesök blev mitt deltagande i hans begravning. Efter begravningen träffade jag prästkandidaterna i stiftet Guadalajara. De har så många där att de kan skicka åtta präster till varje församling i stiftet. Men när jag frågade hur många av dem som skulle kunna tänka sig att lämna landet för att bli missionärer var det ingen som svarade. De trivdes bra där de var och ville inte åka någon annanstans. Bristen på missionerande iver gör kyrkan passiv. Jag betraktar detta som ett stort problem för kyrkan och jag vet inte hur vi ska bekämpa den mentaliteten. Jag berättade en gång på vår biskopskonferens i Honduras följande påhittade historia om när aposteln Paulus hade fått hjärtproblem. Han gick till kardiologen som konstaterade att Paulus’ hjärta inte slog ”tick-tack” som hos alla andra. Den helige Paulus hjärtrytm var istället: ”ve-mig-om-jag-inte-förkunnar-evangeliet, ve-mig-om-jag-inte-förkunnar-evangeliet.” Hos oss är det tyvärr inte längre så. Vi lider alla av missionerande hjärtinsufficiens.

Det bästa sättet att behandla detta slags hjärtinsufficiens är väl att meditera över människornas behov. Då ser man vad människorna behöver och förstår vad kyrkan har att ge dem. Häromdagen berättades det i nyheterna om en drastisk ökning av ångestrelaterade sjukdomar bland svenskar. Är denna ångest kanske också ett symptom som kunde tända vår missionsiver?

Ibland har jag frågat mig vad som är det största problemet för dagens människor. Jag lutar för egen del åt att det är osäkerheten – att inte ha några rötter, att inte bottna i något som skänker trygghet och identitet. Därför söker människorna efter försäkringar. Men det finns ingen försäkring som räcker för människan och hennes framtid så länge man bortser från den transcendentala dimensionen i tillvaron. Om man inte har ett transcendentalt perspektiv på sitt liv finns bara nuet kvar och det skapar osäkerhet, ångest och stress. Har man däremot tron på en transcendental verklighet, en gudomlig verklighet, får man skäl att kämpa för livet, eftersom livet har en mening. Att förmedla detta till människorna är sannerligen ett missionsuppdrag för kyrkan idag.

Vad kommer det an på när kyrkan vill förverkliga ett sådant uppdrag i dagens värld?

För några år sedan ombads jag att bli medlem i den kommission som skulle förbereda den latinamerikanska biskopssynoden. Påven hade kallat oss till Rom och han frågade oss: Vilket ämne borde diskuteras på biskopssynoden? Jag tänkte: för 500 år sedan kom missionärer från Europa till Latinamerika och förmedlade tron till oss. Men vad är det som behövs idag? Inte en Kristus i dåtida skepnad, men den levande Kristus av idag. Det som vi behöver idag är en levande relation till Kristus själv. Det är vårt uppdrag idag: omvändelse, gemenskap, solidaritet. Det var också det förslag som vi gav till påven. Och han accepterade det omedelbart. Inte katekeser, inte biblar, utan en levande relation till Kristus, det är det som vi behöver – en relation som uttrycker sig i omvändelse, gemenskap och solidaritet. Det ger oss liv. Utan en levande relation till Kristus vänder sig människorna till alla möjliga slags vidskepelser – och det skapar bara ångest. Men där Kristus är befrias vi från vår ångest och vår osäkerhet. Han visar oss att vi har alla skäl att leva.

Ers Eminens, vi tackar för detta samtal.