Ny encyklika om eukaristin

På skärtorsdagen, efter kvällens mässa, undertecknade påven Johannes Paulus II en ny encyklika om eukaristin, Ecclesia de Eucharistia, riktad till alla kyrkans medlemmar. Huvudtemat i påvens skrivelse är eukaristin som kyrkans mysterium, men innehållet är inte i första hand teologiskt utan praktiskt och disciplinärt. Encyklikan riktar sig mot alla tendenser att privatisera eller reducera Kristi kropps och blods sakrament och förminska dess karaktär av att vara kyrkans grundläggande mysterium.

Påven uttrycker sin uppskattning för And-ra Vatikankonciliets liturgireform, som har lett till ett mera medvetet, aktivt och fruktbärande deltagande i liturgin. Samtidigt vänder han sig mot olika missbruk och försummelser som möter inom den nutida kyrkan. Ibland finner man en extremt reduktionistisk förståelse av eukaristins mysterium, skriver påven. När man berövar den dess sakramentala innebörd firas den som om den enbart var en gemenskapsmåltid. Nödvändigheten av prästämbetet, grundat på den apostoliska successionen, fördunklas ibland, och eukaristins sakramentala natur reduceras till dess effekt som ett slags förkunnelse. Detta har på olika håll lett till ekumeniska initiativ som är välmenta men tillåter sig eukaristiska bruk som strider mot den ordning genom vilken kyrkan uttrycker sin tro. Måste vi inte känna djup sorg över allt detta? Eukaristin är en alltför stor gåva för att man skall tolerera oklarheter och nedvärdering. Det är mitt hopp, skriver påven, att denna encyklika effektivt skall bidra till att skingra de mörka molnen av oacceptabla läror och bruk, så att eukaristin alltjämt skall lysa fram i hela sitt strålande mysterium.

När kyrkan firar eukaristin, åminnelsen av sin Herres död och uppståndelse, blir denna centrala frälsningsakt verkligt närvarande. Den är ett mysterium, ett stort mysterium, ett barmhärtighetens mysterium. Vad mer kunde Jesus ha gjort för oss? I eukaristin visar han oss sin kärlek intill slutet, en kärlek utan mått.

Tillbedjan av eukaristin utanför mässan är av oskattbart värde för kyrkans liv. Den är intimt förbunden med firandet av det eukaristiska offret. Kristi närvaro i de heliga elementen som bevaras efter mässan – en närvaro som varar så länge som brödets och vinets gestalter förblir – kommer från det framburna offret, och skall brukas för kommunion, både en sakramental och en andlig sådan. Det är herdarnas ansvar att genom sitt personliga vittnesbörd uppmuntra bruket av eukaristisk tillbedjan, och särskilt utställandet av det heliga sakramentet och bönen i tillbedjan inför Kristus, närvarande i eukaristins element.

Påven varnar vid flera tillfällen för olika försök att bruka eukaristin som ett medel i ekumenikens intresse. Att delta i icke-katolikers nattvardsfirande befordrar inte ekumeniken utan fördröjer tvärtom framskridandet mot en verklig och synlig enhet. Eukaristifirandet kan inte vara en utgångspunkt för gemenskap. Den förutsätter att gemenskapen redan existerar, en gemenskap som den söker befästa och fullkomna. Eftersom kyrkans enhet förutsätter full gemenskap genom trons band är det inte möjligt att tillsammans fira samma eukaristiska liturgi förrän dessa band har återställts. Ett sådant gemensamt firande kan visa sig bli ett hinder för återställandet av en full gemenskap. Den försvagar medvetandet om hur långt vi ännu befinner oss från målet, och den ökar oklarheterna om vad som är den enes och den andres tro. Vägen till full enhet kan vi endast vandra i sanningen. I detta avseende lämnar kyrkans förbud inget utrymme för ovisshet, i trohet mot den moraliska norm som fastlagts av Andra Vatikankonciliet.

Däremot, säger påven, är det möjligt att under särskilda omständigheter ge kommunionen åt personer som tillhör kyrkor eller samfund som inte är i full kommunion med den katolska kyrkan. I sådana fall är intentionen att möta ett allvarligt andligt behov av evig frälsning hos den enskilde troende, inte att åstadkomma en interkommunion som förblir en omöjlighet tills den kyrkliga gemenskapens synliga band har blivit fullständigt återställda.

Beträffande liturgifirandet beklagar påven de missbruk som uppstod efter Andra Vatikankonciliets liturgireform. De uppkom ur en missriktad känsla av kreativitet och anpassning, och de blev orsak till lidande för många. En viss reaktion mot ”formalism” har fått somliga, särskilt i vissa områden, att betrakta de former som valts av kyrkans stora liturgiska traditioner och hennes magisterium som om de inte vore bindande, och man har infört innovationer som ofta är helt otillbörliga. Påven ser som sin plikt att enträget vädja om att de liturgiska normerna för eukaristifirandet iakttas med stor trohet. Dessa normer är konkreta uttryck för eukaristins ecklesiologiska natur, och detta är deras djupaste mening. Liturgin är aldrig någons privata egendom; den tillhör varken celebranten eller den gemenskap där mysterierna firas.

Avslutningsvis sammanfattar påven encyklikan på följande vis:

”Eukaristins mysterium – offer, närvaro, måltid – tillåter inte någon reduktion eller exploatering. Den måste erfaras och levas i sin fullhet, både vid firandet och i det intima samtalet med Jesus efter det att man har tagit emot kommunionen eller under tillbedjan av eukaristin utanför mässan. […] Kyrkans väg under de första åren av det tredje årtusendet är också vägen till ett förnyat ekumeniskt engagemang.
I brödet och vinet, förvandlade till Kristi kropp och blod, vandrar han vid vår sida som vår styrka och vår föda under färden, så att vi var och en skall kunna bli hoppets vittnen.”

Självklart kommer denna encyklika att av många uppfattas som kontroversiell, särskilt bland dem som anser att ett gemensamt nattvardsfirande är bästa sättet att förverkliga ekumeniken, och som otåligt väntar på att den katolska kyrkan skall förändra sin inställning i denna fråga. Samtidigt kan man erinra om att de ortodoxa kyrkorna intar samma restriktiva hållning till interkommunion, och att detta alltid har mötts med respekt i ekumeniska sammanhang.