Torrt om Tolkien

Trilogin om Härskarringen, The Lord of the Rings är förmodligen 1900-talets mest älskade berättelse. I samband med filmatiseringen har nu ett lexikon om Tolkien och hans verk blivit översatt till svenska, En guide till Tolkien och Sagan om Ringen, av Colin Duriez. Det är en omfattande och ambitiös bok, huvudsakligen uppställd som en uppslagsbok, vilket gör den föga njutbar som läsning. Som mången läsare av Tolkiens postumt utgivna verk vet, dröjde det flera decennier innan han fann en mogen litterär stil, och de tidigare berättelserna – aldrig fullbordade – vimlar av namn på ett ganska tröttande sätt. Detta gäller av naturliga skäl också ett lexikon i ämnet.

Duriez är inte den förste i denna genre, men han betonar mer än andra den kristna, närmare bestämt katolska, fromhet som genomsyrade Tolkiens hela liv och därigenom också hans skrifter. Begrepp som nåden och naturen får sin beskärda plats här. De teologiska och filosofiska utläggningarna behandlar inte bara Tolkien utan även, blott alltför ingående, C.S. Lewis och George MacDonald liksom diverse engelska tänkare, vilket för en svensk läsare inte torde öka känslan av igenkännande och därmed bättre förståelse.

Boken är uppdelad i fyra avsnitt, där uppslagsorden huvudsakligen är ordnade alfabetiskt. Sammanlagt ger de en detaljerad bild både av Tolkiens eget liv och hans viktiga relationer till de litterärt intresserade vännerna i kamratgruppen Inklings och av de otaliga gestalterna i hans skapade värld. Den som vågar sig längre i Tolkiens skrifter än de berättelser som trycktes i hans livstid – The Hobbit och de tre volymerna i The Lord of the Rings – kan känna ett starkt behov av en sådan hjälp för att placera de många varelser-na och platserna i de senare utgivna verken, först Unfinished Tales och Silmarillion, senare de tolv volymerna om Midgårds historia. De två första böckerna gavs ut av sonen Christopher, som hårt redigerade befintliga texter, medan de tolv sammelvolymerna återger de faktiska utkasten, varianterna, de ofullbordade dikterna m.m. i Tolkiens kvarlämnade papper; det var uppenbart en man som aldrig kastade ett skrivet papper. Inte heller blev han någonsin färdig med en enda av de berättelser som sysselsatt hans rika fantasi alltsedan ungdomen i de franska skyttegravarna under första världskriget.

Ett särskilt problem utgör den svenska översättningen. Den utgår nämligen från Ohlmarks försvenskning av berättelsen om ringen, där han skapat svenska motsvarigheter, ibland fyndiga, stundom vulgära eller misslyckade, till de flesta engelska namnen hos Tolkien. Originalets hobbit blir hob och Shire blir Fylke osv. Tolkien själv ogillade starkt detta tillvägagångssätt. Å ena sidan känner läsarna av den svenska texten liksom de svenska åskådarna av filmen endast till Ohlmarks versioner. Å andra sidan vänder sig Duriez till en så pass intresserad läsekrets att denna omväg förefaller mindre lyckad. Det bästa hade varit om översättaren hade behållit Tolkiens namn men gjort en förteckning över de svenska versionerna. Inte heller har översättaren tagit hänsyn till den svenska versionen, Bilbo, av The Hobbit, där Britt G. Hallqvist gjort ett föredömligt arbete och bland annat behållit just ordformen hobbit.

Enstaka slarvfel och en del språkliga klumpigheter kan verka störande och åtminstone på ett ställe återkommer samma stycke med några få sidors mellanrum. När författaren talar om Miltons epos Paradise Lost – ett av den engelska litteraturens centrala verk, 1667 – anger översättaren envist en svensk översättning från 1815, tydligen utan att veta att det finns en lysande översättning långt senare, 1926, av Frans G. Bengtsson, som gör Det förlorade paradiset till fullt njutbar poesi.

Samtidigt är det utan tvivel viktigt att en sådan handbok finns också på svenska, om inte annat som en påminnelse till dem som fortfarande betraktar Tolkien som en underhållningsförfattare och inget mera; lika hängivna som beundrarna är, lika isigt avvisande är de som vägrar att acceptera att en fantasivärld kan vara i stånd att säga något väsentligt om människans faktiska villkor.

Dessutom är betoningen av den kristna grunden för Tolkiens verk av betydelse; det var fullt medvetet som han avstod från att skapa någon fiktiv religion i denna värld som vimlar av fiktiva varelser och deras fiktiva språk. För honom var Gud, försynen och nåden alldeles för viktiga begrepp.

Författaren betonar att alverna står för den andliga sidan av människorna, framför allt konsten. Däremot överdriver han kraftigt deras idealiska karaktär hos Tolkien; förs-ta tidsåldern präglas av deras aggressivitet, upproret mot de beskyddande valarna, kampen inte bara mot fienden utan också inbördes. Det är först i berättelsen om ringen som de uppträder med vishet och andlig storhet, och då har de levat i så många tusen år att de äntligen har lärt av egnas och andras misstag.

Duriez betonar hur Tolkien hävdar och framställer tröst och glädje, vilket kan beskrivas som närvaro av nåd. En viktig källa är essän om sagor, som bl.a. tar upp berättelsen som en underordnad (sekundär) skapelse. Den mångordiga framställningen kan summeras i raderna: ”Tolkien har en viktig ställning som kristen konstnär eftersom hans författarskap med framgång gestaltar kristna sanningar i konstnärlig form, lämpliga för en samtida läsekrets som i allmänhet inte delar hans kristna trosuppfattningar.” Här är just det glada budskapet, evangelium, om den slutliga återställelsen av central betydelse.

En fråga som av naturliga skäl inte har sin plats i denna bok är i vilken utsträckning en icke-troende människa kan acceptera dessa föreställningar – om försynen, nåden, döden som gåva och evangeliet som den sanna myten – åtminstone framförda i litterär form. Tolkien var en alltför god konstnär för att bli propagandist, om så för de mest upphöjda idéer.

Vad denna bok inte särskilt diskuterar är vad jag uppfattar som det mest originella (och nu uttrycker jag mig medvetet lite oklart för att inte fördärva nöjet för den som till äventyrs inte redan vet svaret): vem är det som utför det slutgiltiga och ödesavgörande uppdraget och hur går det för vederbörande?

Tolkiens hjältar är av de mest skilda slag, och för den som en gång börjat fundera över berättelsens djupare skikt finns det en hel värld, hela hans Midgård (Middle-Earth) att studera. Komplettera gärna med verk av Tom Shippey, den man som har skrivit bäst om Tolkien (och kanske därför inte finns översatt till svenska).