Unga svenska filosofer

Vad gör en svensk filosof av idag? Vilka ”eviga frågor” upptar hans eller hennes tankar? Och vilka svar har han eller hon att ge?

Dessa och flera andra frågor får man svar på i antologin Unga filosofer, sammanställd av Olof Franck. Antologin är främst avsedd för gymnasieelever men riktar sig även till den filosofiintresserade allmänheten. I bokens inledning konstaterar Franck att människan i flera årtusenden reflekterat kring de eviga frågorna, att dessa eviga frågor ständigt ställs och kommer att ställas på nytt. Filosofi är något som måste utövas av varje tid utifrån dess unika förutsättningar. Därför är det enligt Franck viktigt att utge en textsamling som Unga filosofer, ”där nu verksamma, svenska, yngre filosofer kommer till tals” (s. 4).

Redan i antologins första text får sig dock den filosofiskt vetgirige ett slag över fingrarna. I Martin Gustafssons utmärkta, av Wittgenstein inspirerade, utläggning av filosofin ifrågasätts existensen av ”de eviga frågorna”. Sysselsätter vi oss med samma frågor som de gamla grekerna? Eller ens med dem som upptog de medeltida tänkarna? ”Är likheten mellan deras och vår tankevärld så stor och omedelbar” (s. 7)? Gustafsson fortsätter sedan sin utläggning med att analysera de filosofiska frågornas särart och pekar på hur man med Wittgenstein kan uppfatta dem som språkliga missuppfattningar. Texten avslutas så med en redogörelse för filosofins uppgift utifrån dessa nya förutsättningar, en uppgift som enligt Gustafsson följaktligen främst består i att påvisa och reda ut de språkliga missuppfattningarna.

Antologins första del innehåller över lag texter skrivna av teoretiska filosofer. Detta innebär att de behandlar själva grunderna för vårt vetande, och våra förutsättningar för att kunna ställa och få svar på våra frågor, filosofiska och andra. Skepticismens problem genom historien, och även i ett nutida perspektiv, behandlas ymnigt i denna första del. Härigenom ser man tydligt vilka djupa spår skeptiker genom tiderna satt i det filosofiska tänkandet. Den skeptiska filosofin är aktuell inte minst i vår postmoderna tid, där ingenting anses säkert, fast och sant – förutom att ingenting är säkert, fast och sant.

Texterna från de teoretiska filosoferna övergår så följdenligt i texter med orientering mot den praktiska filosofin, en övergång utan skarp gräns i enlighet med den gråzon som de facto existerar mellan dessa discipliner. I detta överlappande avsnitt intar frågor kring djuren en central plats; diskussionen gäller såväl om djuren har möjlighet till språklig kommunikation som hur djuren skall värderas och värdesättas.

I detta sammanhang bör framför allt Helena Röcklinsbergs utmärkta text om djuretik nämnas. Denna mycket sakliga och välskrivna artikel tar upp olika teorier och uppfattningar kring frågor som har med männi-skans behandling och användande av djur att göra. Men den bästa och intressantaste delen av texten är ändå den som behandlar filosofins förhållande till andra vetenskaper, speciellt djuretikens förhållande till naturvetenskapen. Här konstaterar Röcklinsberg att filosofiska överväganden är nödvändiga för att besvara frågor kring djuretik. ”Det gäller alltså att se att […] naturvetenskapliga fakta inte i sig ger någon vägledning i etiska frågor.” (s. 95) Det är exempelvis först då man efter filosofiska överväganden kommit fram till att det är moraliskt förkastligt att förorsaka djur lidande som det är relevant att låta naturvetenskapen ta reda på fakta om djurs lidande och stress i syfte att minimera dessa. Slutligen ställer Röcklinsberg upp en allmän regel för hur etiska överväganden bör göras. Enligt denna ”är det viktigt att beakta intuition, värderingar och fakta” (s. 96). På detta sätt, och inte genom vetenskapen allena, kan man få etisk vägledning i hur man bör handla.

Från dessa diskussioner kring djuretik går texterna över till att behandla mer existentiella ämnen, om människan och hennes livsvillkor. I Jens Johanssons text ”Är det dåligt att dö?” tas frågor kring människans förgänglighet upp. Författaren hävdar att döden måste vara något fundamentalt ont för människan. Efter att flera religiösa trosuppfattningar om liv efter döden avfärdats av författaren tas två klassiska argument mot att döden är dålig upp. Dessa båda argument utgår från den i dagens Sverige närmast allenarådande trosuppfattningen att döden innebär ett totalt utslocknande och upplösande av jaget. Det ena, framfört under antiken av Epikuros, kan sammanfattas som att man inte behöver oroa sig för döden, eftersom man efter döden inte finns kvar för att uppleva att man dött. ”Då jag finns, finns inte döden, och då döden finns, finns inte jag.” Det andra, även det framfört under antiken, av Lucretius, kallas symmetriargumentet. Detta säger att eftersom min prenatala icke-existens inte innebar någonting dåligt för mig, kommer inte heller den motsvarande tiden av postum icke-existens att innebära någonting dåligt, och därför är den ingenting att oroa sig för. Mot dessa argument vänder sig författaren med den moderna deprivationsteorin, som säger att döden är dålig eftersom ”döden berövar mig saker som är värdefulla” (s. 124). Författaren vill dock gå utöver deprivationsteorin i sin utläggning om dödens dålighet. ”Det är dåligt att bli berövad värdefulla ting, men jag miss-tänker att döden är något ännu mycket värre än så” (s. 132).

Som en avslutning och sammanfattning av boken har ett antal religionsfilosofiska texter valts ut. Frågor kring religionen behandlas utifrån olika aspekter, såväl samhälleliga som mer klassiska, systematiska om exempelvis Guds existens. Till sin natur tenderar texter av den första kategorin att mer betona religionernas tids- och kulturbundenhet, medan man i det andra slaget av texter leds att se religionens sanningsaspekt, och därmed dess mer tidlösa aspekter. Till texter av det första slaget kan man räkna Johan Modées ”Religion, estetik och kultur”. Efter en inledning om religionens skadliga inverkan på världen för författaren ett resonemang för att visa att ”den yttre estetik som formar en viss religion är viktigare än det religiösa trosinnehållet i sig” (s. 158). Lite senare går Modée ännu lite längre och skriver att precis som olika personer väljer olika klädstilar ”väljer individer på ett motsvarande sätt att ansluta sig till olika religiösa livsstilar” (s. 159).

Som en motpol till denna text kan man se Ulf Zackariassons ”Argument för och emot Guds existens”, där ”Gudsbevis” och ”Gudsmotbevis” som uppställts främst under den västerländska filosofihistorien tas upp till behandling. På ett kunnigt och intresseväckande sätt presenterar författaren hur olika argument utformats genom tiderna, och hur de modifierats i takt med att vår syn på universum och tillvaron förändrats. Även klassiska teodicéer, som försöker besvara frågan hur det kan finnas en god, allsmäktig Gud och samtidigt ondska i den värld denne Gud skapat, tas upp till behandling. Mot de båda ståndpunkter som är förknippade med dessa argument, teismen och ateismen, ställer Zackariasson funktionalismen. Enligt denna handlar religion inte om att ta ställning till olika religiösa utsagors sanningsvärde utan om ”att förhålla sig till livet” (s. 193). I funktionalismens relativistiska ståndpunkter tycker sig författaren se en lösning på de frågor som så länge brytt de västerländska filosofernas hjärnor.

Det är mycket intressant att på detta sätt få ta del av ett brett spektrum av svenska nutida filosofer. Man kan också lägga märke till vissa utmärkande drag i den filosofi som presenteras.

För det första kan man konstatera vilket enormt inflytande Wittgenstein har på dagens svenska filosofiska debatt, inom alla dess discipliner. Såväl teoretiska som praktiska filosofer som religionsfilosofer anför Wittgenstein för att stödja sina teser. Oftast är det Wittgensteins senare filosofi, med dess utvecklande av begreppet ”språkspel”, som inspirerat textförfattarna till deras filosofiska iakttagelser.

Man kan dessutom lägga märke till den nya, centrala plats djuren fått inom filosofin. Detta kan ses mot bakgrund av en mångfald fenomen, främst kanske dock naturvetenskapens betonande av människans samhörighet med de övriga djuren. Från filosofiskt håll kan man även här anföra Wittgenstein som en influens, tillsammans med ”den språkliga vändningen” i filosofin under 1900-talet i allmänhet. Språket kom under 1900-talet mer att betraktas som ett verktyg som används i det sociala spelet än som ett medel för begreppsligt utbyte av tankar. Denna nya syn på språket öppnade för möjligheten att se det mänskliga språket och de läten som djur utför i sin kamp för föda och överlevnad som mycket nära besläktade, något som än mer kom att utsudda skillnaderna mellan det mänskliga och det djuriska.

Slutligen kan man även med glädje konstatera att religionsfilosofin får bilda avrundning och sammanfattning av boken. Den ofta negativa behandling som religionen får i boken i övrigt uppvägs i viss mån genom den centrala placering religionsfilosofin tilldelats. Detta passar väl ihop med iakttagelsen att religion alltmer diskuteras i offentlighetens ljus, och att teologi åter tycks ha något viktigt att säga dagens människor.

Unga filosofer är en mycket bra bok, till största delen enkelt och lättfattligt skriven och innehållar frågeställningar som är relevanta för dagens människor. Dock blir en filosofiantologi med ett så begränsat urval filosofer, geografiskt och tidsmässigt, med nödvändighet endimensionell och utan förmåga att uppvisa det breda spektrum av angreppssätt på filosofiska frågor som man kan återfinna genom historien. Boken kan på detta sätt i värsta fall leda till en likriktning av det filosofiska tänkandet hos de gymnasieelever som tar del av boken som en del av sin kurslitteratur. Unga filosofer är dock endast tänkt som ett komplement till bredare antologier och läroböcker; som detta fyller den sin uppgift ypperligt.