Ny människosyn ny arbetskultur

Det är vanligt att man talar om kulturkris när man vill ange vad som utmärker skiftningar i dagens värld. Uttrycket är gott om man vill fästa uppmärksamheten på att en viss livsstil håller på att försvinna och byts ut mot en ny. Men ordet kulturkris räcker inte till för att täcka in den djupare grunden till skiftet. Roten till ändringen i livsstil ligger i att industrisamhället gör varje människa till en arbetare och ger henne en viss syn på vad som bör räknas till materiella landvinningar och andlig utveckling.

Ett nytt sätt att se på arbetet är dock i färd med att utbildas under tryck av olika krafter i samhället. Dessa krafter befinner sig ofta i strid med varandra rörande ”arbetets egentliga innebörd”. Härav följer också att meningarna särskilt bryts på de platser där samfällda tankar rörande arbetets innebörd av hävd brukar utbildas, nämligen inom yrke och familj. Det är viktigt att noga bestämma den kristna sociala rörelsens ansvar inför de nya tankarna.

Dagens problem i arbetslivet

Den tekniska kulturens utveckling tvingar oss att se på arbetslivets problem på ett nytt sätt. De svårigheter som därvid gör sig gällande förvirrar. Statistiken visar att 160000 olycksfall inträffar bara inom industrin varje dag. Varje år dödas 100000 människor genom olyckshändelser inom industrin. Vetenskapliga framsteg följs av nya risker inom arbetslivet. Strax efter andra världskriget räknade man med att ungefär 50 hälsovådliga kemiska ämnen användes inom industrin. I dag används ca. 600 000 farliga kemiska produkter.

Hygien och säkerhet är inte de enda problemen i dagens arbetsliv. Förr kunde man säga att den, som inte arbetade, var en arbetsskygg lätting. Numera gäller att vidmakthållande och utveckling av arbetstillfällena har blivit arbetarnas, fackföreningarnas och regeringarnas största bekymmer. Inom flertalet utvecklingsländer har en industriell utbyggnad skett under de båda senaste decennierna. Men denna utbyggnad har dock ej svarat mot befolkningsökningen. Man har inte lyckats med att erbjuda tillräckligt med nya arbetstillfällen åt alla de ungdomar som väller ut på arbetsmarknaden. Ungdomarna utgör ofta halva befolkningen. Statistiken visar oss att det blir nödvändigt att skapa 1,2 miljarder nya arbetstillfällen före år 2 000.

Den tidigare stadiga utvecklingen inom industriländerna har nu stannat. Industriländerna drabbas av tävlan från utvecklingsländerna och av stigande tillverkningskostnader. Vissa delar av industrin har drabbats av ständig och betydande arbetslöshet. Denna arbetslöshet är så stor att den inte kan tålas och uppgår inom vart och ett av de större länderna inom Europeiska Gemenskapen nu till omkring en miljon.

Även om det inte sägs så är frågan om arbetstillfällen av central betydelse för förhållandena länderna emellan. Detta gäller vid meningsbyten rörande tulltaxor, fraktavtal, reglering av priser på råvaror m.f. När dessa ting dryftas måste varje förhandlare fråga sig hur det som kan uppnås vid förhandlingen kommer att påverka arbetsmarknaden i det egna landet. Samtidigt som arbetstagarna, arbetsgivarna och regeringarna är på det klara med att sysselsättningsproblemet – liksom också frågorna om bättre arbetsmiljö och drägligare arbetsvillkor – förmår splittra arbetstagarna sinsemellan är man väl medveten om att man måste tåla de ekonomiska följderna av det nya samhälle, som man vill bygga. Ett gemensamt medvetande håller på att utbildas beträffande det ansvar, som vilar på varje organ inom samhället, för att envar skall kunna tilldelas ett människovärdigt arbete. Dessa gemensamt uppställda krav har föranlett Internationella Arbetsbyrån att göra två saker. Den ena åtgärden var att man satte igång två handlingsprogram, det ena för regeringarna, som gällde en verklighetsanpassad arbetsmarknadspolitik, ”Sysselsättningsprogrammet” och det andra programmet gällande bättre arbetsvillkor, ”Internationella programmet för bättre arbetsmiljö”. Den andra åtgärden var att man år 1976 höll en konferens rörande sysselsättningsfrågan. Ett av de viktigaste resultaten av konferensen var att man uttalade sig för att solidariskt ansvar skulle gälla mellan folken i vad gällde arbetstagarnas och deras familjers grundläggande behov.

En aktion har blivit möjlig genom att företrädarna för skilda riktningar har lyckats komma överens utan att behöva göra avkall på egen mening.

Tre huvudpunkter – alla negativt bestämda – utgör idag en samlande linje för världssamvetet i arbetslivsfrågorna. Endast den politik, som tar hänsyn till dessa, har utsikt till framgång.

1. Arbetet får inte hota arbetarens liv eller hälsa. Man måste kräva att arbetsplatsen är säker och sund.

2. Den som arbetar måste ges tid för vila, fritidsverksamhet och för egen samhällsaktivitet. Denna fråga gäller arbetstiden och sättet på vilket arbetet är organiserat.

3. Arbetet skall vara organiserat på så sätt att det inte försoffar arbetaren utan väcker hans intresse. Detta är en fråga om arbetets organisation.

Denna något raska översikt visar vilken betydelse frågan om arbetslivets organisation har i det allmänna medvetandet. Vi inser också vår hittillsvarande oförmåga att lösa problemen. De rent tekniska svårigheterna bör naturligtvis ej underskattas. Dock syns det, som om det är brist på samsyn på vad arbetet egentligen innebär, som gör regeringarnas nuvarande ansträngningar fåfänga.

Arbetet i dagens otrygga värld

Otryggheten och svårigheterna i dagens arbetsliv beror på delade meningar mellan skilda tankeskolor och på att olika generationer inte förstår varandra när de talar om arbetets problem.

Paulus VI sade i sitt tal den 10 juni 1969 till delegaterna vid Internationella Arbetsorganisationens konferens bl.a. följande: ”Redan på första sidan i Bibeln sägs att skapelsen är ett resultat av Skaparens arbete och att denna skapelse har överlämnats till att bearbetas och förädlas av de skapade varelserna själva. Det vilar så att säga på människorna att fullborda skapelsen genom att förmänskliga den och taga den i sin tjänst. I Guds tanke är arbetet människans normala verksamhetsform. Människan njuter av och gläds åt arbetets frukter, vilka är en Guds gåva, och skall härför erhålla den lön hon har förtjänat för sina verk.” Om nu den religiösa tanken rörande arbetet är gammal förefaller det märkligt att många av samtidens människor syns vara främmande för denna.

Orsaken till detta missförhållande bör ej sökas i att tankarna med tiden skulle ha blivit föråldrade. Fastmer är det så att dessa Bibelns tankar – som på nytt har presenterats i nutida påvliga rundskrivelser – har tagits emot av människor, som lever utanför den kristna traditionen. På samma sätt har påvarna Johannes XX1II:s och Paulus VI:s betydelsefulla uttalanden i samhällsfrågor väl tagits emot. Som exempel må gälla påvarnas tal till delegaterna vid de internationella arbetskonferenserna. De påvliga uttalandena räknas till förtjänst att man i dessa klart ser betydelsen av den nya teknologins inverkan på förhållandet mellan människan och arbetet. Denna förtjänst erkänns bl.a. i en av W. Jenks författad rapport ”Tekniken i frihetens tjänst” till 1972 års internationella arbetskonferens (jfr. s. 39). Utifrån sin syn på den nya teknologins roll har påvarna visat att den kristne väl kan förena fäderneärvda sanningar med den moderne industriarbetarens värderingar och förväntningar.

Men det är få av vår tids kristna, som har förmått att höja sig till och vidmakthålla detta synsätt. Den konflikt med marxismen, som ej kan undgås i detta sammanhang, har drivit många till att känna olust. Marxismen gör anspråk på att vara den första tankeriktning som grundar sig på en tidsenlig syn på arbetet. Marxismen verkar lockande genom att den bygger arbetets nya roll inom den moderna industrikapitalismen. Detta präglar marxismen, som är särskilt knuten till industrialismens första kritiska skede. Det som är industriellt är allt sådant som hänför sig till storföretagsamhet, arbetets uppdelning, arbetets specialisering, arbetets söndersmulning i små avsnitt, som berövar arbetaren upplevelsen av att ha tillverkat slutprodukten. Man hindrar härigenom arbetaren från att förverkliga sig själv i sitt arbete. Historiskt sett har förändringen medfört att arbetaren har kommit att uppleva sina sysslor som betydelselösa jämförda med de stora händelsernas gång. Drömmen om att en dag få behärska världen kanske också numera känns en smula besynnerlig. Paulus VI tog också upp hithörande frågor i sitt tal till den internationella arbetskonferensen.

Den kristne känner sig kluven i sitt inre när han ställs inför dessa frågor. Till en början tycker han sig vara väl överens med den marxistiska utgångspunkten. Såväl den kristne som marxisten vill brännmärka att själva arbetet används för att förtrycka den enskilde, vilket ofta sker inom arbetslivets nuvarande organisation. Den kristne har emellertid andliga erfarenheter, som inte låter sig förena med marxistens inställning till religiösa frågor.

Bakgrunden till denna motsättning har redovisats i en artikel, som var införd i den polska katolska teoretiska tidskriften ”Znak”, som ges ut i Krakow. I artikeln (Znak, 1976:5) sägs att marxismen har verkat mycket lockande på många nu levande katoliker trots att man befinner sig i motsatsställning över hela linjen i religionsfrågan. Att marxismen lockar förklarades med att denna lära på sitt sätt befinner sig i takt med tiden. Den moderna människan vill gärna befria arbetet från de bojor, som fjättrar genom att arbetet kan utnyttjas för annans vinning. Marxismen vill erbjuda en lösning på detta missförhållande. Första steget i den marxistiska filosofin gäller också problemet om arbetets innebörd och värde. I kristendomen har man närmat sig dessa problem på ett mer personlighetsorienterat sätt samtidigt som man har skyggat för de konkreta frågorna.

Artikeln i den polska tidskriften vittnar om den djupgående konflikt, som finns mellan olika ståndpunkter i dagens värld. Det hela angår människan. Men är det inte också fråga om att de unga önskar bryta med allt, som gav stadga åt de tidigare generationernas liv? Man förkastar gamla regler och bruk eftersom de inte ger svar på de frågor man ställer och löser dagens svårigheter. Nutiden vill inte se människan som en abstraktion och nöjer sig inte med att betrakta människan som ett ”förnuftigt djur”, som styr skapelsen. Man ser människan som en arbetare, vilket i detta sammanhang betyder att hon lever i samklang med naturen och påverkar denna men också att hon låter sig påverkas av naturen. Vi måste fråga oss om vi – även om vi instämmer med Paulus VI:s ord om att ”det mänskliga arbetet är den första och grundläggande uppgiften” – i vår tid har varit beredda att leva upp till de nya tankar, som vi teoretiskt vill bejaka. Vågar man säga att ”den nutida människans medvetande har utvecklats på så sätt att det ligger i nivå med den nutida mänskliga verksamheten och skapat en beredskap för det tunga ansvar, som vilar på människan” (Paulus VI i talet till internationella arbetskonferensen). När det gäller de troende så är det också fråga om ”trohet mot Guds kärlek till världen” (Paulus VI i samma tal).

Meningarna bryts mellan generationerna och mellan olika sociala grupper rörande frågan om arbetets organisation och innebörd. Man är inte överens om människans plats inom samhället. förr tänkte man mest på hantverkaren och den enskilda människans andliga utveckling. En utveckling som också skedde genom påverkan från själva arbetsgången i hantverket. Både arbetsstycket och verktygen var instrument, som främjade själens växt. Världen intresserade endast i den mån, som man därifrån hämtade vad man behövde för det egna arbetet och livet. Numera uppfattas arbetaren som en del av själva naturen. Eftersom vi ingår i världen så är vi beredda att se världens historia såsom vår egen. Men dock är den moderne arbetstagaren en icke handlande del av den stora helheten. Vi är dock kallade att befria oss från de bojor, som binder människans villkor; och till att göra slut på det, som driver oss att föra en icke-mänsklig tillvaro.

Otrivseln i dagens samhälle

Den tekniska utvecklingen ändrar städse arbetets villkor. En obalans skapas mellan människan och hennes omgivning. Denna brist på balans kan bero på antingen att man inte tål den strida strömmen av förändringar eller på att man säger nej till den grundsats, som hävdar att ”det är slut med arbetets herravälde över arbetaren och med de tekniska och ekonomiska lagarnas herradöme över de mänskliga behoven . . .” (Paulus VI). Dessa nya tankar har utvecklats samtidigt som den tekniska kulturens seger har erkänts. Den enda rikedom, som till slut bör räknas, är människan. Teknologin får – såsom Paulus VI framhöll i sitt tal – inte användas till människans skada.

Bristen på jämvikt har stor del i den vantrevnad, som finns i vårt nutida samhälle. Man finner att bristen på trivsel drabbar människans båda viktigaste miljöer, nämligen yrkeslivet och familjelivet.

”Vi ser allt bättre vad arbetstagarnas bästa kräver. Ni blir själva alltmer medvetna om detta och ni vill föreslå det som riktmärke. Än bättre, ni omsätter det i regler för hur vi bör leva i samhället, vilka även gestaltas som rättsregler … Med ett ord så närmar ni er varandra och ni låter mänsklighetens gemensamma moraliska samvete göra framsteg. Det rör sig om en svår och grannlaga uppgift, som likväl är betydelsefull och nödvändig. Det är en uppgift som manar alla sanna människovänner till att samarbeta. ”

Paulus VI:s tal till IL0

Yrkeslivet

För några år sedan strejkade postsorterarna i ett av länderna inom Europeiska Gemenskapen. Den ansvarige ministern förklarade att postsorterarna gjorde ett ”idiotarbete”. Även om uttrycket var illa valt vill det synas, som om det dock väl belyser den inställning till arbetet, som i stor utsträckning finns i samhället. Förr talade man om ”låga och ödmjuka sysslor”; sådana sysslor kunde inte utföras av den som var av god familj och de passade inte för personer ”av stånd och värde”. Samhället präglades då av ett diskriminatoriskt synsätt. Envar var dock tillåten att finna arbetsglädje i de sysslor, som hade kommit på hans lott. Skomakaren i La Fontaines berättelse kunde vara stolt över de stövlar, som han hade tillverkat åt fursten. Han tövade ej att berätta för allt folk, att han hade en så fin och förnäm kund. Människan var då herre över det egna arbetet, hon behärskade råmaterialet och satte också en ära i att utföra ett gott arbete i tjänst hos en godtagen samhällsordning. Samma sak gäller inte i industrisamhället. Förr tillhörde verktygen arbetaren. Numera är arbetaren maskinernas tjänare. Dessa maskiner tillhör kapitalägaren och arbetaren kan aldrig välja vilket instrument han vill använda. Eftersom allt är sönderdelat och uppdelat finns det heller inte någon överblick över helheten. Förvisso låter det sig sägas att mycket som händer i industrisamhället saknar intresse för den enskilde arbetaren, till vilka i detta sammanhang också bör räknas ingenjörer och andra tjänstemän. Det rör sig om mängder av arbetsmoment inom en helhet, som arbetarna mer sällan kan påverka och styra. Att någon kallade postsorterarnas arbete för ”idiotarbete” berodde på flera skäl. Ett var kanske den klena lönen. Den som har ett enkelt och tråkigt arbete tröstas ju sällan med god lön. Sorterarna utförde dessutom sitt arbete i totalt beroende utan möjlighet till egna initiativ. Arbetet var sådant att det också förmörkade sorterarnas fritid.

Någon bot mot missförhållandet att vissa människor har trist arbete med dålig lön har man ännu ej funnit. De som ställer frågor om ”arbetets egentliga innebörd” har inte fått svar. Skilda samhällsgrupper har olika meningar om människans plats i samhället. Man har också delade meningar om innebörden i att viga sitt liv åt en arbetsuppgift. När man frågar så svaras det undvikande att vad man vill beror på omständigheterna, åldern, utbildning och bildning eller att allt beror på tycke och smak. För att ge stadga åt ett svar rörande arbetets verkliga innebörd för en person är det nödvändigt att man först tar ställning till livets mening och mål. För en del är arbetet ett tvång eller ett nödvändigt ont. Man måste tvinga sig att arbeta för att få sitt levebröd. Utanför arbetstiden försöker dessa människor företaga sig ting som ter sig mer intressanta. Arbetstiden anses i detta fall som en parentes i den tid, som envar förfogar över för sysselsättningar efter eget skön. En arbetstagare med detta synsätt intresserar sig främst för pensionsålder, lönehöjningar, sociala förmåner, kortare arbetstid och lättnader i arbetet. Samtidigt intresserar sig en sådan arbetstagare för god avkastning på den egna arbetsinsatsen för att uppnå största egen fördel. Andra anser att arbetet bör intaga det främsta rummet i människans liv. Vare sig de bor i ett land med liberal marknadsekonomi eller lever i en socialistisk stat så anser ,de att det avlönade yrkesarbetet är det bästa medlet för personlighetsutveckling. Utan att helt förbise betydelsen av sådana ting som gällande arbetsvillkor, arbetets art och arbetstidens längd så vill de att arbetet skall vara sådant att det ger varje arbetstagare möjlighet att känna ansvar för det samhälle vari han lever.

De ståndpunkter som kort har redovisats i det föregående är ytterlighetsståndpunkter. Men de visar att meningarna är delade och att all arbetslagstiftning är besvärlig eftersom man måste taga hänsyn till människornas motstridiga filosofiska åsikter rörande liv och arbete. De åsikter, som ligger bakom arbetslagstiftningen, är på en gång individualistiska och solidaristiska men saknar likväl en egentlig grund för det mänskliga handlandets innebörd.

Det är inom denna verklighet, som vi måste förstå den kristna sociala läran om arbetet. Å ena sidan är företrädarna för den kristna sociala tanken väl medvetna om de nackdelar, som illa organiserat arbete medför. Man avvisar på detta håll ”den sönderdelning, som berövar människan hennes mänskliga värdighet och kväver henne under ett täcke av tryckande leda och som kräver att människan skall avstå från att bruka sitt förstånd, sin frihet och sin värdighet . . .” (Paulus VI). Den kristna sociallärans företrädare manar dock samtidigt envar till förtröstan på en bättre framtid. Det gäller att inte låta stundens bedrövelse väcka och befästa ett missmod. Det är genom vårt arbete som vi bygger vår jord.

Genom arbetet får vi ”ständigt låta en broderskapets anda segra mellan människor, vilka alla är jämlika och har samma värde. . .” (Paulus VI). Genom arbetet ges vi tillfälle att lägga bann på vår splittring och får uppträda som ansvariga medlemmar av ett samhälle. Inom ramen för denna syn på arbetet blir ”alla arbetstagare inte endast organiskt delaktiga i fördelningen av arbetets frukter utan också i vad gäller socialt och ekonomiskt ansvar för allt det som påverkar vår och våra barns framtid . . .” (Paulus VI).

Familjen

Tankar och värderingar brukar av hävd överföras mellan människor inom familjen. Även synpunkter på arbetet dryftas inom familjen. Barnet får inom familjen ett andligt arv, som sedan förs vidare till nya generationer. Kriser inom familjen förekommer förvisso under barna- och ungdomsåren. Med undantag för enstaka marginella individer så leder dock dessa konflikter ej till att de unga helt och hållet förkastar vad de har fått lära av den föregående generationen. Men mycket har dock förändrats efter intåget i industrisamhället. Man kan märka två tendenser, som alltmer häftigt tär på familjebanden. Den ena tendensen underminerar familjen genom att lagstiftningsvägen beröva familjen det rättsliga stöd, som gör den till en inom samhället verkande institution. I den nya lagstiftningen vill man inte erkänna familjen som en juridisk person utan nöjer sig med att betrakta den som en på frivillig överenskommelse – till parternas ömsesidiga nytta – grundad förening. Den andra tendensen är att överlåta barnens uppfostran åt institutioner, särskilt statliga sådana. Härigenom vill man främja framväxten av ett nytt samhälle. För familjens del bli följden att den begränsas till ett par, som inte ens är förenade i ett gemensamt ansvar för det uppväxande släktet.

När familjen förlorar sina konturer uppstår en klyfta mellan generationerna. Möjligheten till samsyn på exempelvis arbetslivsfrågor förloras. Familjens upplösning bär stor del i skulden till den kris som det nutida samhället genomgår.

De unga får inte längre gälla som inslag i den sociala väven. De unga bildar sig sin första uppfattning om arbetslivet utan att samråda med de vuxna. Det är därför föga förvånande att de unga inte begriper vad de äldre säger till dem om arbetslivet och ej tycker sig få svar på sina frågor, vilka de för övrigt har svårt för att formulera på ett klart sätt. Bristen på kontakt mellan generationerna och inom familjerna förvärrar den brist på trivsel, som utmärker vår moderna civilisation. Kontaktlösheten bär en stor del av ansvaret för att mycket av det, som vi har byggt upp, rasar samman utan att man har någon ersättning till reds. De unga protesterar med goda skäl mot ett system, som ej ger full sysselsättning och fri arbetsmarknad liksom mot den nedbrytning av personligheten, som det nutida arbetslivet för med sig. Man motsätter sig också det – som med ord lånade från Pius XI:s rundskrivelse ”Quadragesimo Anno” kallas för en motsägelse inom ett samhälle varest ”materien lämnar fabrikerna i förädlat skick under det att människorna förtarvligas och förödmjukas däri. . .” Även om många unga till slut fogar sig i att deltaga i arbetet inom industrisamhället så lever de dock utan att ha någon uppfattning om verksamhetens syfte. Man kan tala om att de unga över hela jorden säger nej till industrisamhällets krav och att de väljer att leva på ett annat sätt än de föregående generationerna. Detta uttrycker på en gång deras vedervilja mot att människan ej har lyckats besvärja förstörelsens krafter och deras tro på framtiden. En förlikning mellan människan och industrisamhället syns dock vara nödvändig. En sådan förlikning beror på om människan förmår att åter göra arbetet till den grund varpå samhällsbyggnaden skall vila och om de båda institutioner som ger samhället fasthet och struktur – nämligen familjen och yrkeslivet – kan ges ny livskraft.

Mot ett nytt arbetsliv

Det nya arbetslivet växer fram inom ett pluralistiskt samhälle. Regeringarna har dock ej lyckats med att föra en arbetsmarknadspolitik, som manar till nya friska tag. Varje arbetsmarknadspolitik kräver en bestämd människouppfattning. Den samlade synen på människan har emellertid förlorats både på det nationella och det internationella planet. Det rådande läget medför att vi bör besinna att den kristna samhällssynen dels har en läromässig och dels en praktisk sida.

1. Den ideologiska splittringen är så stor att det är otänkbart att någon riktning skall kunna tvinga alla att gå i ledband. Eftersom ingen riktning syns vara kallad att råda över de övriga bör man var och en i sin stad försöka fördjupa sin människouppfattning och sedan berika varandras syn på människan i en föränderlig värld med de synpunkter, som man själv har drivit djupast. Detta bör medföra att vissa värden ges försteg, vilka uppfattas som tidens egen röst i samhället. Sådana värden är solidaritet, delaktighet, människovärde, facklig frihet, rätt till arbete. Det rör sig om kärva och verklighetsnära krav. Detta underströks också av Paulus VI i talet till Internationella Arbetsorganisationens delegater. Påven yttrade bl.a. ”Vi ser allt bättre vad arbetstagarnas bästa kräver. Ni blir själva alltmer medvetna om detta och ni vill föreslå det som riktmärke. Än bättre, ni omsätter det i regler för hur vi bör leva i samhället, vilka även gestaltas som rättsregler … Med ett ord så närmar ni er varandra och ni låter mänsklighetens gemensamma moraliska samvete göra framsteg. Det rör sig om en svår och grannlaga uppgift, som likväl är betydelsefull och nödvändig. Det är en uppgift som manar alla sanna människovänner till att samarbeta.”

2. Uppgiften ligger inte enbart på det läromässiga planet och den är inte begränsad till specialisternas krets. Den har likaväl en praktisk sida och det gäller att nå konkreta resultat på de platser där uppfattningen om arbetet, yrkesmiljön och familjelivet utformas. Det gäller då för envar att komma ihåg vissa mycket enkla regler. Det rör sig närmast om regler för gott uppförande för den som i den egna närmiljön vill lägga fram tankar om hur det framtida arbetslivet skall vara organiserat. Alla och envar måste nu fråga sig själva vilket principiellt handlingsprogram han bör följa inom sin egen miljö.

I det följande redovisas några sådana principer.

1. ”Sociala behov bör ges försteg framför ekonomiska hänsyn.” Denna princip kan gälla för hur arbetet inom företagen skall vara organiserat. Men den gäller också för handelsmässiga och finansiella förbindelser mellan folken. Det bör inte godtagas att fördelen av ekonomisk vinst används för att ge stöd för förödmjukande behandling av dem som arbetar.

2. ”Arbetet skall vara till nytta för envar.” Även om de för ett visst arbete gällande villkoren väl kan tålas bör man städse vinnlägga sig om att bättre anpassa arbetet till människan. Bättre arbetstider, ledighet vid sjukdom eller för utbildning, ergonomiska hänsyn m.m. är sådana ting som bör kunna begäras i allt mer ökad utsträckning i syfte att göra det möjligt för arbetstagaren att känna sitt ansvar i företag och samhälle.

3. ”Arbetstagarnabörhamedbestämmandei ekonomiska och sociala frågor som rör deras egen och deras barns framtid.” Denna maxim är ett av dagens politiska lösenord. Tillämpningen av denna maxim bör kunna börja med att man förbättrar arbetsmiljön. I anslutning härtill må tre särskilda anmärkningar anföras:

– a. Medbestämmande kräver information och utbildning.

– b. De unga bör få deltaga på lika villkor med de äldre arbetstagarna vad gäller arbetsmiljöfrågor.

– c. Rätten att fritt bilda fackliga sammanslutningar och arbetstagarnas aktiva deltagande vid förhandlingar om kollektivavtal samt skilda slag av medansvar utgör delar av en politik, som syftar till att förbättra arbetets villkor och till att främja arbetstagarnas möjligheter att göra materiella och andliga framsteg.

4. ”Den sociala frågan har blivit ett världsproblem.” Denna synpunkt anlade påven både i rundskrivelsen Folkens Framsteg (”Populorum Progressio”) och i talet inför Internationella Arbetsorganisationen. Denna princip är viktig eftersom den manar invånarna i de skilda nationerna att bortse från snöda vinnings- och privilegiehänsyn för att bättre utveckla världsekonomin och visa solidaritet med alla och envar på vår jord.

Slutsatser

Regeringarnas sociala och ekonomiska politik reflekterar den betydelse som man tillmäter arbetet. Bristen på samsyn rörande arbetets innebörd medför en upplösning av samhället, vilken särskilt märks i kontakterna mellan parterna på arbetsmarknaden. Många vill finna orsaken till det rådande läget i upplösningen av kärnfamiljen. Sedan över tjugofem år har man underlåtit att beakta, att det är familjen som är samhällets minsta beståndsdel. Det är den kristna sociala rörelsens sak att under kommande år försöka främja att samhällets naturliga grupper återfår den plats de bör ha. Familjerna bör besinna sin kallelse att vara levande förmedlare av värderingar, särskilt de som gäller arbetslivet. Endast till priset av att familjen återfår sin plats i samhället kan arbetslivet utvecklas till att bli en mänsklig kultur.

Översättare: Bengt Rur