Paulus VI

När detta nummer av Signum når sina läsare kommer det kommande pontifikatet att stå i centrum för massmedias uppmärksamhet. Morto un papa, se ne fa un altro, som romarna säger. Men varje påves personlighet sätter ändå sin stämpel på kyrkohistorien under vederbörandes ämbetstid. Vid Paulus VI:s död är det särskilt uppenbart hur svårt det är att för en sekulariserad omvärld förklara vad en påve (eller kyrkan överhuvud) har för uppgift. Visserligen har det skrivits och talats en hel del respektfyllda ord, framför allt ur (kyrko)politisk synpunkt. Men blicken för den andliga innebörden i Paulus VI:s pontifikat har utan tvivel fördunklats.

Bara historien kan en gång i det rätta perspektivet utvärdera vilken verkan Paulus VI:s ämbetsutövning kommer att få och fälla en slutlig dom över alla de beslut som måste fattas under dessa femton år. Men redan nu slår det en vilken klar bild man får om man utan förutfattade meningar granskar redan nu föreliggande fakta och källor från Paulus VI:s regeringstid.

En otacksam uppgift

Romeo Panciroli, som är pressekreterare vid Vatikanen, har för ett år sedan, vid påvens 80-årsdag, träffande formulerat vilken uppgift som väntade kardinal Montini då han 1963 övertog Petrusämbetet: ”Av sin företrädare fick han överta ett koncilium i full gång och därmed en jäsningsprocess i hela kyrkan. Den första tidens pionjäranda, med all dess poesi och hänförelse, går snart över. Det kommer en tid då allt måste genomföras, stegvis och med takt, en tid för nyorganisering, reformer, restaurering och nybygge. Det kommer en tid när de framträngande visionerna måste harmonieras med varandra under tålmodig, millimeterexakt och noga avvägd planering. En tid då man måste brottas både med dem som tror att alla problem kan lösas med strukturella reformer och med dem som motsätter sig all förändring. Detta var den uppgift som Paulus VI fick överta. Han måste ta över rodret i en tid av våldsamma kastvindar framåt och bakåt.”

Han hade ingenting av sin företrädare Johannes XXIII:s breda fryntlighet och folklighet som omedelbart skapade kontakt med alla människor i omgivningen. Han måste brottas med människorna för att bli förstådd och än mer för att bli omtyckt. Hans vanligaste gest, att sträcka ut armarna, tydde på ett tveksamt och blygt drag i hans karaktär. Han, den skygge intellektuelle, hade inte som Johannes XXIII fått kärleken till medmänniskorna på köpet. Han måste anstränga sig för att skapa kontakt med världen och med människorna men han var sina vänners trofaste vän: ett exempel gavs vid Aldo Moros fångenskap och död. Och han offrade ingenting av de principer som han höll för oantastliga – allra minst för att skaffa sig popularitet.

Kanske var han en av de få som förstod världens sjuka tillstånd med all dess tyngd och bitterhet. Alla kunde se hur mycket han våndades under sitt ansvar. För att samvetsgrant kunna fylla de plikter som kyrkan och människorna pålade honom måste han göra våld på sin psykiska och fysiska konstitution. I stark kontrast till sin föregångare led han av svåra hämningar. Hans hälsa hade alltid varit bräcklig, och de sista åren måste han utföra sina åligganden till priset av ett svårt lidande.

En påves profil

En sak är säker: man kan med några få ord, visserligen inte uttömmande, men ändå träffande, karaktärisera de andra innehavarna av Petri stol under vårt århundrade. Benedikt XV (1914-22) var tvivelsutan i alldeles särskild mening en ”fredspåve”. Pius XI (1922-39) var den katolska aktionens och Lateranfördragets påve. Pius XII (1939-58) var ”diplomaten på Petri stol”. Johannes XXIII (1958-63) var uppbrottets och konciliets påve. Paulus VI låter sig svårligen inordnas under dessa eller liknande kategorier. Inte bara de drastiska omvälvningarna i kyrkan och världen utan också hans mer nyanserade personlighet styrde in honom på andra banor.

Han var i mångt och mycket en modernare människa än någon av sina föregångare. I Vatikanens audienssalar försvann de röda sidendamasttapeterna till förmån för den moderna konsten. Han avskaffade det barocka hovceremonielet. Han dristade sig till att företa en reform av den påvliga kurian som i vissa fall avskaffade institutioner som räknade sina anor till 300-talet. Han var mer än de flesta förtrogen med fransk spiritualitet och teologi. Han var personlig vän med Jean Guitton, Charles Journet, Jacques Maritain m fl.

Först och främst uppfattade sig Paulus VI som det andra Vatikankonciliets testamentsexekutor. Det är förvisso en orättvisa att anklaga honom för att under de sista åren vilja vrida klockan tillbaka. Som få andra förstod han att kyrkan måste öppna ett samtal med världen och så göra sin sändning och egenart begriplig för omgivningen. Han var en lyhörd och skarpsinnig analytiker av sin tid och dess tillstånd. Men just denna utrustning tvang honom att avvakta, att tveka inför avgöranden, att gå försiktigt fram – och att bli missförstådd.

En för hans inställning till konciliet under de sista åren betecknande händelse: när han på senhösten 1976 tog emot sekretariatet för de kristnas enhet gick han plötsligt ifrån det förberedda konceptet och sade spontant: ”Den ekumeniska utvecklingen har varit den största men också mest mångfacetterade händelsen under vårt pontifikat. Jag hade gärna velat uppleva resultatet. Men det föll på vår lott att vänta och visa tålamod, kanske för att vi skulle bli på det klara med vad vi inte gjort på rätt sätt.”

Det spontana var annars inte hans starka sida. Han hade ingenting av andra ledande gestalters jovialiskt-mänskliga drag eller en omedelbar och förtroendeingivande utstrålning. Han var förkrossande klart medveten om att Petrusämbetet översteg hans krafter. Det var därför – och detta är i högsta grad typiskt för Paulus VI – som han föredrog att uttrycka sig i symboliska gester inte utan dramatiska inslag: när han lade av sig den påvliga tiaran, när han omfamnade patriarken Athenagoras, när han blandade sig med folkvimlet på Via dolorosa i Jerusalem, när han besökte slumkvarteren i Bombay, när han själv reste till Konstantinopel, när han – för att visa att han var servus servorum Dei, Guds tjänares tjänare – plötsligt böjde sig ned till golvet i Sixtinska kapellet för att kyssa fötterna på metropoliten Meliton av Kalcedon.

Ledmotiv

Det finns klara linjer i detta pontifikat som nu, efter påvens död, framträder alltmer markant. De framhäver de svårigheter som kyrkan och dess Petrusämbete måste brottas med under den närmaste framtiden.

I en minnesruna har man betecknat påven Paulus VI som den ”tvehågsne”. Detta träffar inte den innersta kärnan. Den främsta angelägenheten, så menade Paulus VI, var att bevara den kristna trons substans oförfalskad i en tid av oerhört större svårigheter än den i vilken hans närmaste företrädare hade levat. Hans uppgift var att understryka vad denna tro går ut på, mitt under det att klyftan vidgat sig mellan människor av olika meningar, inte minst inom kyrka och teologi. Detta var motivet bakom hans Credo år 1968 och otaliga andra framträdanden i tal och skrift.

Tvivelsutan förskräcktes han inför andarnas tilltagande förvirring. Han hade ett säkert spårsinne för den autentiska kristna traditionen från det förgångna. Det finns omisskännligt en viss problematik i denna omsorg om trons äkthet – man märker det i tonfall och argument hos honom. Hans tanke om sitt eget ämbetes auktoritet var förvisso inte auktoritär. Han var helt präglad av idealet att ödmjukt och med takt genomföra de uppgifter som kyrkan och världen krävde av honom. Men medaljens baksida var att han ofta inte förmådde förklara bevekelsegrunderna till sina beslut för offentligheten.

I det allmänna medvetandet är det encyklikan Humanae vitae som väckt störst uppseende, för att inte säga anstöt. En punkt i denna skrivelse – avvisandet av artificiella preventivmedel – har väckt en sådan uppmärksamhet att man fullständigt förlorat blicken för andra perspektiv i påvens tankegångar – motiv som nu efter tio år framträder i ny belysning. Man får inte heller glömma att encyklikan Mysterium ecclesiae från 1973, som var riktad mot villfarelser inom kyrkan, entydigt slog fast gentemot all halsstarrig immobilism i läran, att alla trosformuleringar endast på ett ofullständigt sätt kan ringa in trons innehåll och att de därför under tidernas lopp kan ersättas med tydligare och fullständigare utsagor. Här uttrycks en tanke som inte ens Vaticanum II vågat formulera så klart och tydligt. Här öppnades vägarna till en äkta teologisk utveckling bortom den krampaktiga traditionalismen.

En annan sak förtjänar att påpekas. När Paulus VI på traditionellt sätt utlyste år 1975 som ett heligt år var det många tongivande katoliker som mottog budskapet med blandade känslor. De frågade sig om sådana festligheter motsvarade vår tids behov eller överhuvud skulle få något eko inom kyrkan. Det vanliga kyrkfolket reagerade annorlunda och aldrig förr har så många vallfärdat till Rom. Paulus VI hade mer träffsäkert än de kritiska experterna funnit vägen till kyrkans ”gräsrötter”.

Ett annat ledmotiv för Paulus VI:s pontifikat är insatsen för och försvaret av människans värdighet och de mänskliga rättigheterna. Man har kallat Paulus för antikapitalisten på påvestolen. Om man med de orden avser hans insats för de underutvecklade länderna, som fick ett nedslag i rundskrivelsen Populorum progressio (Folkens utveckling) från 1967 med dess motto ”Fredens namn är utveckling”, eller omsorgerna för industriproletariatet, arbetarmassorna och de allra fattigaste i världen, eller hans oförtröttliga ansträngningar för att värna om de mänskliga rättigheterna, individens, familjens och äktenskapets värdighet, att värna om friheten varhelst den kränks i öst eller väst – om man sammantar allt detta kan man utan vidare tala om ett socialkritiskt drag i hans ämbetsutövning. Tragiken ligger kanske i att den kristna människouppfattning som var drivkraften bakom allt detta arbete visserligen vann en hel del aktning men knappast resonans eller verklig förståelse i offentligheten.

Ett tredje drag som utmärker Paulus VI:s pontifikat och som sammanhänger med det redan sagda är hans ansträngningar att låta kyrkan framträda som moralisk instans inför världen. I denna avsikt reste han 1965 till New York för att tala inför FN:s generalförsamling och 1969 till Geneve för att fira 50-årsminnet av ILO:s (den internationella arbetarorganisationens) tillkomst. 1970 talade han vid FAO:s urtima plenarförsamling i Rom. Påvliga diplomater talade i den Heliga stolens namn vid Helsingforskonferensen för de mänskliga rättigheterna och vid dess fortsättning i Belgrad, vidare vid Bukarestkonferensen för befolkningspolitik. Inte någon annan påve har väl mottagit så många statsmän som han: Nixon, Segni, Soekarno, Kaunda, Saragat, Nyerere, Frei, Tsiramana, Waldheim, U Thant, Podgorny, Gromyko, kung Hussein, Tito, Ceausescu, Ford, Kadar, Gierek, Moshe Dayan och två dagar före sin död den nye italienske presidenten Sandro Pertini, för att bara nämna några få. Hela denna verksamhet gick för Paulus VI inte under rent politiska eller diplomatiska förtecken. Naturligtvis gällde det för honom att skaffa kyrkan tillräckliga möjligheter att fritt verka överallt. Det främsta motivet var dock ändå att låta kyrkan framstå som en moralisk instans i politiken inför den internationella offentligheten.

Det som väl främst har blivit omstritt är den påvliga ”östpolitiken”, inledd under Johannes XXIII och vidareutvecklad av Paulus VI. Betecknande är det intresse som man i Rom tillmätt besättandet av lediga biskopsstolar (och därmed säkerställandet av ett normalt institutionellt kyrkoliv) och de diplomatiska kontakter och uppgörelser som denna verksamhet nödvändiggjort. Endast framtiden kan fälla en dom över denna sida av Paulus VI:s pontifikat och dess förtjänster och svagheter.

En sista gest

I sitt testamente hade Paulus VI givit anvisningar inför sin död. Han hade bestämt att begravningen skulle ske i en from enkelhet, utan den vanliga stora katafalken, med en enkel träkista, som skulle bisättas i ”vanlig jord” och utan monument, endast med en enkel symbol som skulle uppmana till bön för den avlidne.

Han tillade två önskemål: ”Arbetet på att föra de åtskilda bröderna närmare varandra måste fullföljas med mycken förståelse, i tålamod och kärlek, utan att man avviker från den sanna katolska läran.” Under ordet ”Världen” finner man följande: ”Man må inte tro att man gör något för världen genom att anpassa sig till dess tänkesätt, seder eller smak, utan därigenom att man studerar, älskar och tjänar den.”

Mer än mycket annat visar dessa ord människan bakom påveämbetet, men också Montini-pontifikatets två stora angelägenheter.