Nya djup hos Gyllensten

”Vi lever bland bilder, och är själva bilder – som kreatur; detta är den kreaturliga världen. ’Glipan’ i bilden, distansen mellan bilden och verkligheten, är källan till bildens outtömliga mångtydighet, det kaotiska eller oskapade däri. Och oskapat är lika med gudomligt. Vi har ett tomrum inuti oss, där vi är frånvarande och där den paulinska formeln gäller om att leva i världen som om man ändå inte levde där. Detta är både förkastligt och uppbyggligt.”

Det vackra stycket, hämtat ur Lars Gyllenstens arbetsanteckningar Lapptäcken livstecken (1976), antyder något om författarens livstolkning.

Med Den glömde Gyllensten närmar sig Thure Stenström, professor emeritus vid Uppsala universitet, på nytt ett av 1900-talets främsta svenska författarskap. Drygt tio år efter författarens bortgång antyder titeln framställningens angelägenhet.

Gyllenstens författarskap har tidvis uppmärksammats, men som Stenström påpekar i bokens förord är det främst den första hälften av författarskapet som studerats mer utförligt. Stenström har därför fokuserat den senare delen av Gyllenstens produktion. Stort utrymme ägnas romanerna I skuggan av Don Juan (1975), Rätt och slätt (1983), Det himmelska gästabudet (1991) och den avslutande trilogin med Ljuset ur skuggornas värld (1995).

Av de tidigare verk som ändå nämns ägnas Grottan i öknen (1973) särskilt intresse, tidigare belyst av Stenström i Gyllensten i hjärtats öken (1996). Stenström fångar även Gyllenstens obekväma position i det svenska kulturklimatet. Utanför boken faller däremot Gyllenstens språk, och nästan ingenting sägs om privatpersonen Gyllensten – en avgränsning som hör samman med författarens motvilja mot bikt och personlig bekännelse.

Studien omfattar 400 sidor, indelade i tre avdelningar. Många av författarens verk citeras flitigt genom hela volymen, över nästan lika stor plats som den löpande framställningen. Utan dessa väl valda textutdrag hade det varit svårt att belysa de resonemang som bär upp framställningen. Rikedomen på citat ger läsaren värdefulla nycklar in i författarskapet. För den som önskar gå vidare rymmer volymen gott om förklarande noter samt en fyllig litteraturförteckning.

Bokens inleds med hur Gyllenstens syn på döden kommer till uttryck i författarskapet. Resultatet blir en grundlig belysning, eftersom frågor kring lidande och död genomsyrar stora delar av Gyllenstens romaner.

Stenström tar fasta på centrala motiv och berättarmetoder, inspiratörer och, inte minst, teologiskt stoff. Näringen ur myt och legend ges stor plats. Som en röd tråd genom studien löper beskrivningen av hur en hatisk och ungdomlig protest mot döden långsamt övergår i en mer försonande hållning. Att inträda i denna nya fas är inte något försök att uppnå ”privat själsfrid”, utan snarare en jakt på ”ett själsläge som säkrar människans värdighet”. Likväl, tillägger Stenström, rör det sig om en tydlig förskjutning från förtvivlan till befrielse: ”Att nöd kan stavas nåd skulle Gyllensten knappast ha vågat påstå i sin ungdom.”

Gyllenstens sätt att nalkas lidande och död ställs i ett vidare sammanhang bland pessimistiska diktarröster. Nedslagen i olika skuggvärldar knyts också till den civilisationskritik som syns i Gyllenstens essäer och polemiska inlägg.

I bokens andra del bjuds en mer allmän profil av Lars Gyllensten, med utrymme för hans journalistiska och polemiska texter. Det är en välkommen presentation av sidor som forskningen sällan närmat sig. Därutöver berörs professuren i medicin, arbetet inom Nobelstiftelsen och uppdraget som ständig sekreterare i Svenska Akademien. Gyllenstens memoarbok, Minnen, bara minnen (2000), har under senare tid blivit efterfrågad till följd av krisen inom Svenska Akademien.

Särskilt spännande är Gyllensten som kultur- och samhällsdebattör. Stenström ser en återkommande kritik av den växande populismen inom politik och kultur, och ett tidigt engagemang i miljöfrågor. Den som följt Gyllenstens artiklar genom åren minns hur han betonat att många av de problem som formulerades av 1960-talets vänsterrörelser äger än mer aktualitet under påföljande decennier. Till det som Gyllensten hårdast kritiserade hör massbilismen, och på 60-talet varnade författaren för ”en obotlig miljöförgiftning som gör tillvaron till en plåga”. Trots klara vänstersympatier förblev Gyllensten dock skeptisk inför ”1960- och 70-talens patetiska utspel” och de massrörelser som växte fram. I detta såg han ett skenengagemang, ”en teater där själva det egna känslospelet och dess resonans hos publiken, feedback, tar över allvaret”.

Även det närmande till de religiösa traditionerna som kommer till uttryck i brevsamtal och essäistik, berörs av Stenström, liksom Gyllenstens beundran för den romerska kyrkan. Gyllensten – som 1998 blev teologie hedersdoktor vid Lunds universitet – har ofta framhävt rikedomen i de religiösa språken som inspirationskälla, utan att själv se sig som bekännande kristen. I arbetsanteckningarna deklareras tydligt: ”man behöver inte vara kristen, eller över huvud taget religiös, för att kunna finna mening i den kristna teologin och nyttja dess språkligt-logiska grundmönster för att göra sig användbara förklaringar eller modeller, i syfte att begripa tillvaron och ta befattning med den.”

Djupare teologisk substans rymmer bokens längsta kapitel, ”Samtalet med de döda”. Dessa samtal genomsyrar stora delar av Gyllenstens författarskap, där många lever i dödens skugga, och Swedenborg tillhör de främsta mentorerna. Även Linné skymtar när diktaren Gyllensten söker bryta sin rationalism mot utmanande stoff i avsikt att närma sig allegoriska läsarter. Att avlyssna dessa samtal, kanske speciellt ”det Swedenborgska ande­umgänget”, är, menar Stenström, som att vistas i en ekokammare med röster från flera sekler tillbaka. I Diarium spirituale (1968) står: ”Denna swedenborgska eller linneiska inövning – återigen ett varv i den spiralrörelse som […] leder till att jag i mitt författarskap återvänder till samma lägen eller frågekomplex […]”.

Stort utrymme ägnas likaså influenserna från Schopenhauer, för att, med Stenström ord, dröja vid ”en av den moderna otrons främsta apologeter”. Gyllensten fångades av Schopenhauer redan i sin ungdom – ”han blev min guru”, tillstår han i förordet till det urval anteckningar som samlats i Med andras ord, och egna (2004). Temat lidande och leda ställs i centrum: ”Om döden, lidandet och ledan samlar citat och tonlägen från många håll”, skriver Stenström, ”förblir ändå Schopenhauer den som ofta slår an grundackordet ännu långt fram i de senaste verken.”

Samtidigt visas Augustinus betydelse för tankar om liv och död. Betydelsen anas i en notering: ”Ingenting finns hos Luther, som inte finns hos Augustinus – utom väderspänningarna. Men Augustinus är skymd av Luther här i höga Norden […]”. Stenström urskiljer en negativ teologi i Gyllenstens verk. Människan kan, med Gyllenstens egna ord, ”uttala sig om det gudomliga enbart i negationer”. Denna ”förnekelsens teologi” har påverkat författaren i hög grad.

Flera av Gyllenstens romaner analyserar det konstnärliga skapandets villkor och den diskussion som utmärker författarskapet. Det är ett samtal där personer återkommer från tidigare texter, många stämmor bryts mot varandra och olika livsåskådningar möts. Dessa inlagor uttrycker ofta en pendling mellan vanmakt och lättnad, mellan ont och gott. Trots skillnader i röstläge och litterär metod leder Gyllenstens romanbygge här emellanåt tankar till Dostojevskijs polyfona roman.

I framställningen som helhet fångas de essäistiska utvikningar som Gyllensten varvar med en litterär gestaltning i alla sina romaner. Metoden är besläktad med Kierkegaard, som ofta skymtar fram just därför att Gyllensten arbetade med snarlika synsätt och metoder. Till dessa hör bruket av myt för att fånga allmänmänskliga problem, kritiken av massan och dess ytliga medier samt en vikt vid ”att låta förtvivlan ersättas av förtröstan genom att, på trots av all rationell beräkning, företa ett dialektiskt ’språng’, för att utröna om tron eller inbillningen har existentiell bärighet”. Den livshållningen märks inte minst i Det himmelska gästabudet: ”Så lyder det orimliga budet som vi har att efterleva: se Skapelsen och dess ohyggligheter – och se att den är god! Förtrösta – emedan det är absurt!”

Avslutningsvis några ord av Augustinus, citerade i Med andras ord, och egna: ”Skriftens gåtor fördriver leda – genom att resa hinder för vårt förstånd tilltvingar den sig vår respekt.”

Gert-Ove Fridlund är litteraturkritiker, verksam i Örebro.