Nya rön om Uppsala domkyrkas historia

Wow – vilken häftig kyrka! utbrast en svensk kvinna när hon rundade det gargoyleprydda hörnet på Notre Dame i Paris. Hon skulle kanske inte bli lika hänförd över att runda Uppsala domkyrka, trots dess mäktiga framtoning. Domen är förvisso inte lika elegant utsmyckad som Pariskatedralen, men den har onekligen många intressanta aspekter värda att studera. Det har man tagit fasta på i det så kallade Huseliusprojektets omfattande publikation. De omkring 3 000 boksidorna är resultatet av ett tioårigt forskningsprojekt med många medverkande experter. Det i början av 1900-talet påbörjade inventariet Sveriges kyrkor (RAÄ) har tack vare detta projekt gett ut sin absolut mest omfattande publikation över en enskild svensk kyrkobyggnad, samtidigt som inventariet i princip är nedlagt.

Det är faktiskt sällan man blir glad av en så omfattande publikation om en enskild byggnad, det brukar snarare vittna om alltför stor ”nördighet”, men i detta fall finns det många olika skäl att glädja sig. Bildmaterialet är rikt och mestadels bra. Projektet ger en översikt av domkyrkans historia, från flytten från Gamla Uppsala och fram till den omfattande renoveringen vid slutet av 1800-talet. (Vad som har hänt från och med 1880-talet och framåt kommer att presenteras i ytterligare volymer, vars arbete just påbörjats.) Den stackars domkyrkan har visserligen aldrig drabbats av världskrig, som kontinentens kyrkor, men den har drabbats av brand, ombyggnader och inte minst olika arkitekter och deras restaureringsprinciper. Om detta får man lära sig en hel del i detta verk.

Den första volymen behandlar det omfattande skriftliga källmaterialet, Skriftliga källor och arkivbildning. Här presenteras de viktiga bevarade äldre dokumenten: 1376 års jordebok, 1497 års uppbörds- och räkenskapsbok och 1693 års inventarium. Det finns också register som gör det lätt att söka efter såväl personer som orter med mera. En för forskningen fantastiskt användbar sammanställning av domkyrkans förekomst i andra dokument tar upp en stor del av denna volym. Där grundar man sig på det så kallade diplommaterialet (det vill säga medeltida brev) i Riksarkivet, och äldre texter som exempelvis Johan Peringskiölds Monumenta Ullerakerensia från tidigt 1700-tal. Och man måste inte behärska fornsvenska för att kunna läsa alla dessa transkriptioner. Det finns till och med en liten ordlista.

Den andra volymen har en mer kontextuell inriktning, Domkyrkan i Gamla Uppsala, nuvarande domkyrkans omgivningar. Där diskuteras inte bara domkyrkans närmaste omgivningar utan också platsens förhistoria. Inledningsvis behandlas även den äldre domkyrkan, den som man övergav i Gamla Uppsala vid mitten av 1200-talet. En i förstone till synes bisak i sammanhanget är omnämnandet av benediktiner i samband med domkapitlet. I äldre svensk kyrkohistoria brukar nämligen benediktinerna exkluderas. Det anses inte finnas några belagda kloster, men med tanke på deras verksamhet i grannländerna vore det samtidigt mycket märkligt om de inte alls hade funnits representerade i Sverige under medeltiden. Om det var benediktiner i stället för augustinkorherrar i ”Gamlis” på 1100-talet, så finns en intressant tråd för forskningen att nysta vidare i.

Kvarteren runt domkyrkan har grävts ut i varierande grad under en stor del av 1900-talet men i samband med projektet gjordes ytterligare arkeologiska utgrävningar både i och kring domen. Projektets interiöra grävningar gjordes i korsarmarna samt i koromgångens sydöstra del. Eftersom domkyrkan är så väldokumenterad i vissa avseenden och så mycket arbete har utförts i den under modern tid kan man förledas att tro att det finns tydliga ritningar av det som döljer sig under stenläggningen, men så är det tyvärr inte. Golvet kryllade på 1600-talet av gravhällar, vilket kan ses på en samtida karta. Sedan dess har mycket hänt, saker flyttats runt och många gravars placering är inte kända. Detta försvårar naturligtvis allt grävande på platsen.

Ytterligare en besvärlig faktor visade sig när man ville gräva i koromgången. Den markradarundersökning som gjordes där antydde en stensatt halvcirkelform strax öster om den östligaste pelaren i koromgången. Detta ville man veta mer om. Har det kanske legat en kyrka på platsen tidigare? – vilket skulle förklara placeringen på en så olämplig plats för ett så pass stort bygge som en katedral. Skulle det till och med kunna vara så att den sägenomspunna Trefaldighetskyrkan, som Erik den helige dödades vid omkring 1160, faktiskt legat här? Med en starkt tidsbegränsad arbetsplan gick man till verket. Det skulle vara konfirmation i kyrkan bara ett par veckor senare och då måste allt vara återställt på platsen. Det man fann direkt under golvplattorna var ett tätt nät av varmvattenledningar, det vill säga golvvärmen. De var inte så noggrant angivna på ritningarna! Att ta bort dessa rör och sätta tillbaka dem på så kort tid gick inte. Man grävde dock i de fickor som fanns. Genom att bila sig ned med ett rör mellan gravvalv och pelarfundament nådde man i alla fall till det som man uppfattar som markradarns bågformiga skugga. En murad korabsid till 1100-talskyrkan på berget.

Hur detta resultat förhåller sig till den övriga byggnadshistorien kan man läsa om i den tredje volymen: Byggnadsbeskrivning. Byggnadshistoria. Domkyrkans konsthistoriska ställning. Där presenterar Christian Lovén den medeltida domkyrkan och dess byggnadshistoria. Till volymen hör en utmärkt planschdel. På ett förtjänstfullt sätt ledsagar han läsaren genom den snårskog av dokument och byggnadsarkeologiska iakttagelser som presenteras. Den eventuella korabsiden under den nuvarande koromgången får sin förklaring och likaså de kryptiska utsagorna om en träkyrka mitt i byggnadsprocessen. Lovéns lösning är övertygande: på berget finns en kyrka, Trefaldighetskyrkan. Det är dit man flyttar relikerna 1273 från Gamla Uppsala. Man måste givetvis ha en kyrka att placera dem i och en mer passande placering går inte att tänka sig (bortsett från de geologiska). När byggandet av den nya katedralen börjar, gör man delvis som man brukar, det vill säga börjar i öster. Men för att kunna flytta domkapitlet måste även det ha en plats för sitt arbete. Därför börjar man i den nordöstra delen, med det nuvarande Jagellonska gravkoret. Det är alltså byggnadens äldsta del. Man fortsätter sedan att bygga kapellkransen mot öster och sedan söder. På så vis kan man kringbygga den äldre kyrkan på platsen och samtidigt bedriva verksamheten i både kyrkan och domkapitlet. När det är dags att färdigställa koret river man helt sonika den gamla Trefaldighetskyrkan och bygger upp en ny provisorisk träkyrka där sedan långhuset ska resas. I träkyrkan kan man fortsätta mässfirandet tills det är dags att inviga högkoret, och då flyttar man givetvis tillbaka relikerna. Nästa fas är att resa långhuset och då river man givetvis den provisoriska träkyrkan. Att bygga långhuset hör till den längsta perioden av byggnationen. Det höll man på med från början av 1300-talet och in på 1400-talet. Kyrkan invigdes visserligen i sin helhet 1435, men i praktiken var inte västtornen riktigt färdiga ens då.

De fjärde och femte volymerna behandlar interiören, både den fasta utsmyckningen (4 Interiörens fasta utsmyckning) och den lösa (5 Inredning och inventarier). Internationellt sett har domkyrkan även en anmärkningsvärd samling äldre textilier i den så kallade Skattkammaren i norra tornet, vilka får en värdig behandling av Uppsalas egen Inger Estham. Till samlingens höjdpunkter hör inte bara den från Roskilde rövade drottning Margaretas gyllene praktkjortel och Albertus Pictors fantastiska Mariamässhake. Betydligt äldre praktföremål som ärkebiskoparna Folke Engels och Nils Allesons skrudar från sent 1200-tal mäter sig synnerligen väl på den internationella arenan: Allessons ljusa italienska sidendamast med bysantinskt influerade broderier längs kanterna, och Engels ceriserosa franska kåpa med 30 broderade rundlar med figurscener. Estham väljer att också presentera de tjugofyra så kallade Biskopskullarundlarna, nu i SHM. Rundlarna dateras till tiden kring eller kort före 1200 och hör troligen till de ytterst få föremål som kan knytas till katedralen i Gamla Uppsala. Problemet med rundlarna är inte bara att de är lossade från sitt ursprungliga sammanhang, utan också att de är utförda med en broderiteknik som inte lämpar sig så väl för ett liturgiskt plagg. Det yttäckande broderiet är utfört med guld och silvertråd som sedan hamrats för att få en jämn, slät och hård yta. Resultatet är en stel rundel som inte gärna böjs och följer ett plaggs veck, inte ens en mässhakes eller korkåpas form. Hur rundlarna använts ursprungligen går inte att avgöra, men det förefaller mindre troligt att de, som den ringa forskningen om dem hittills hävdar, suttit på ett plagg, och mer troligt att de haft en mer stabil vertikal placering, till exempel som altarfrontale eller väggdekor.

Den fordom mycket praktfulla skrud i guld och vitt som ärkebiskop Laurentius Petri bar i samband med Erik XIV:s kröning 1561 vittnar tydligt om senare tiders röveri. Den har förlorat nästan varenda en av alla sina rubiner, granater, turkoser och pärlor som prydde dess yta. Samma öde har även andra pärlbesatta föremål i samlingen drabbats av, innan Agnes Branting för drygt hundra år sedan skapade ett museum av samlingen.

Den sjätte volymen, Gravminnen, kan tyckas som en märklig uppdelning och skulle möjligen ha kunnat inordnas både i den fasta och den lösa utsmyckningen. Det är faktiskt inte många kyrkor som har så många gravar värda att skriva om ur ett konsthistoriskt perspektiv att de kan fylla en egen volym, men Uppsala domkyrka har det definitivt. De mest iögonfallande i kyrkorummet är väl de monument som är av senare, det vill säga efterreformatoriskt, datum. Men faktum är att det kryllade av gravar i katedralen redan under medeltiden, om än av mindre spektakulär utformning än vad som rests över ätterna Vasa, Oxenstierna, Banér, Sture, Horn etc. Bengtssons presentation av de olika gravmonumenten ger en utmärkt exposé över både den svenska konsten och historien som den gestaltar sig i katedralen. En fascinerande historia handlar om hur Johan III:s gravmonument fick sin nuvarande märkliga sammansättning och 200 år efter beställningen hamnade där det nu står, i Jagellonska koret.

De stora gravkoren och deras invånare är till stor del kända, men de medeltida gravarna desto mindre. Begravningskartor finns bevarade från 1600- och 1700-talen, men inga äldre. Flera forskare har försökt komma fram till vilka helgon som knutits till de olika medeltida kapellstiftelserna, men det har varit svårt att få en komplett bild av var de olika kapellen legat. Bengtsson lägger här ett intressant pussel genom att studera dokumenten om de olika altarstiftelserna och de olika prästerna som var knutna till dessa under medeltiden. Genom placeringen av prästernas gravar lyckas han revidera tidigare uppfattningar av bland andra Rudolf Zeitler, och identifiera de flesta av kapellen.

Till de mer intressanta och gäckande tolkningsproblemen i katedralen hör de tolv kragstenar med figurscener som pryder åtta av de tolv pelare som omger högkoret. Flera forskare har intresserat sig för dem tidigare och 1956 gjorde Folke Nordström den läsning av dem som stått sig längst. Han läste bilderna parvis från öster mot väster och fick då en framställning av laster och dygder som ställdes mot varandra. I den fjärde volymen av domkyrkoverket presenterar Anna Nilsén en alternativ tolkning där hon läser bildsviten med början i nordvästra koromgången, vidare runt högkoret och avslutar med scenen på omgångens sydvästra pelare. Läsordningen motiverar hon med att den motsvarar den rutt som pilgrimerna gick i kyrkan, vilket tyvärr bara beläggs med ett exempel. Lite mer substans hade kanske varit bra med tanke på att hon grundar hela sitt tolkningsresonemang på denna bildläsningsriktning. Resultatet av den förändrade läsordningen ger ett mer lekmannakateketiskt innehåll totalt sett. En förtjänst är också att Nilsén tagit hänsyn till skillnaden mellan de scener som kunde ses av lekfolket i koromgången, jämfört med bilderna i högkoret som kunde beskådas enbart av prästerskapet.

I sammanhanget måste också nämnas att det samma år som domkyrkovolymerna, 2010, publicerades ytterligare ett försök till tolkning av kragstenarnas bildprogram. Det var den ur konstvetenskaplig synvinkel överproduktive Tord Harlin som tillsammans med Sven Tängström och Bengt Z. Norström lanserade Kragstenarnas hemlighet. Det var synd att de gav ut boken innan Nilséns omfattande arbete kunde ha berikat deras tankar. Till och med bilderna är av bättre kvalitet hos Nilsén.

Om man i Nilséns anda vandrar i koromgången avslutas bildsviten med två scener om samma person, Stefanus, vilket är en märklig brist på variation. Staffan stalledräng och Stefanus martyrium. Nilsén menar att bilderna står för inkarnationen respektive trofasthet i tron, vilket skulle stå som en uppmaning till pilgrimen att fortsätta på den inslagna banan i Kristi efterföljd. Samtidigt är det märkligt att båda bilderna visar just Stefanus. Stefan är detsamma som franskans Etienne, och så hette även den där medeltida fransmannen som 1287 skulle åka och bygga en kyrka i Uppsala. Dateringen av dennes, Etienne de Bonneuils, verksamhetsperiod i Uppsala passar väl med den byggnadsfas då kragstenarna skapades (se vol. 3).

Det finns en till intressant kragsten med mänskliga figurer som är värd att nämna. Den hör till Etiennes byggnadsfas, men Nilsén väljer att bortse från den (och intresserar sig i stället för växtornamentet intill, fig. 122). Högt upp på en pelare vid ingången till Vasakoret står en man som vänder sig in mot koret, där Maria en gång firades. I sin vänstra hand håller han en passare, det medeltida attributet för en byggmästare. Två Stefanusbilder och en Etienne! Det förefaller som om den där byggmästaren var ganska medveten om sin betydelse, och visst ska han och hans mannar ha all heder av det arbete de utförde i Uppsala domkyrka.

Litteratur

Uppsala domkyrka bd 1–7, Sveriges kyrkor, konsthistoriskt inventarium volym 227–233, huvudredaktör Herman Bengtsson. Upplandsmuseet, Uppsala 2010.

1 Skriftliga källor, arkivbildning G. Dahlbäck m.fl.

2 Domkyrkan i Gamla Uppsala, nuvarande domkyrkans omgivningar
R. Carlsson

3 Byggnadsbeskrivning. Byggnadshistoria. Domkyrkans
konsthistoriska ställning. Planscher

C. Lovén, H. Bengtsson, M. Dahlberg

4 Interiörens fasta utsmyckning A. Nilsén, H. Bengtsson

5 Inredning och inventarier H. Bengtsson, I. Estham, A. R. Unnerbäck

6 Gravminnen H. Bengtsson

7 Register< (under utgivning)
Eva Lindqvist Sandgren är fil.dr i konstvetenskap vid Uppsala universitet.

För bilder hänvisas till den tryckta utgåvan av Signum.