Nyevangelisering II

Den mest grundläggande och den allra viktigaste uppgiften som den nya evangeliseringen står inför är att åter börja tala om Gud, att föra Gud på tal. Det är ingen lätt uppgift; det är verkligen ingen uppgift som man bara rakt av kan ta sig före och som sedan är överstökad. ’Gud’ är ett av de mest missbrukade ord som finns. Det är det mänskliga språkets mest belastade ord, inget är så besudlat, så sargat. I och med att vi européer glömt bort Gud så har vi inte bara vår egen historia mot oss utan hela mänsklighetens religions- och kulturhistoria. Där existerar ett fenomen som vi benämner helighet, det fullständigt annorlunda, det som oändligt överskrider alla de möjligheter som är tillgängliga för vår kunskap och vårt språk men som ändå är allestädes närvarande. Det beskrivs som mysterium tremendum fascinosum, som ingjutande fruktan och bävan och samtidigt tilldragande och fascinerande (R. Otto). De gamle visste att tänkandet börjar i förundran; såsom det ju också framgår av Bibeln är gudsfruktan vishetens begynnelse (Job 28:28; Ps 111:10; Ords 1:7; 9:10).

Här är den nödvändiga utgångspunkten för nyevangeliseringen. Högsta prioritet måste vara det som Karl Rahner kallat Mystagogie och som han har karaktäriserat som ett ledmotiv för det pastorala tänkandet. Mystagogie betyder att i alla livets skiften låta sig ledsagas till att upptäcka den hemlighet som alltid redan finns där, för att söka Gud som så att säga inte först kommer till oss utifrån och som något som adderas till vårt liv, utan som redan är närvarande i vårt liv och som likväl alltid är framtida, det som kommer. Det rör sig alltså om att leda fram till ett varseblivande av och till en känsla för ”något” som är förunderligt, vördnadsbjudande och heligt, som alltså ytterst är ofattbart och outsägligt i och bakom allt som låter sig fattas och sägas, som alltså är transcendent mitt i livet. Då kan vi förmedla en aning om vad vi ytterst menar när vi säger ”Gud”.

Den stora kristna teologin har alltid vetat om att man inte kan veta besked om Gud på något enkelt sätt, att man snarare hos alla de begrepp som man använder om Gud finner, all överensstämmelse till trots, att ändå bristen på överensstämmelse är större, och att Gud i fråga om allt som vi menar oss kunna säga om honom alltid är större och hemlighetsfullare. Thomas av Aquino säger att vi vet mer om vad Gud inte är, än om vad han är (Summa theologiae).

Att äga kunskapen om de egna gränserna utmärker människans sanna mänsklighet. Den bevarar henne från hybris och storhetsvansinne, från villfarelse om Gud och från att vi beter oss som små gudomligheter och behandlar och förtrycker både naturen och medmänniskorna respektlöst. Insikten att bara vara en människa och inte Gud bevarar oss också från att kräva för mycket av oss och förta oss. Insikten betyder att vi varken kan åstadkomma oss själva eller vårt liv, och att vi inte heller kan frälsa världen, och att vi inte heller får kräva det av någon annan.

I vår andliga tradition kallas en sådan attityd ödmjukhet. Detta ord har nu för tiden i regel inte någon vacker klang eftersom det låter lite kuvat och underdånigt. Det missbrukas tyvärr också ofta. Men sann ödmjukhet är detsamma som ursprungligen menas med ordet fromhet (eusebeia;pietas), nämligen vördnad för det som är heligt. När ingenting mer är heligt blir livet outhärdligt distanslöst, då blir det brutalt och också förfärligt banalt. Ödmjukheten däremot erkänner den sanning som ligger i det skapade livets värdighet. Teresa av Ávila kallade den sanna ödmjukheten att vandra i sanningen. Den sanningen om vår egen existens måste vi åter bli medvetna om och lära oss på nytt.

Den kristna förkunnelsen och teologin kan inte nöja sig med att tiga inför världens verklighets outgrundliga hemlighet och den dunkla känslan av Guds mysterium. Den Gud som Bibeln talar om är till skillnad från de stumma avgudarna (Ps 115:4 ff.) en talande och en handlande, levande Gud (5 Mos 5:26; Matt 16:16 m.fl.). Här möter vi den allra djupaste skillnaden i förhållande till österländsk religiositet, särskilt till buddhismen.

Det steg som leder oss bort från tystnaden inför vårt livs mysterium är den förvissning som den troende hyser om att det finns en där som säger ja till mig, att jag inte är ett resultat av tillfälligheter eller en ödets nyck utan att jag tvärtom är tilltalad med mitt namn och accepterad. Det är vissheten om att det finns någon mitt emot mig som jag kan ropa till och skrika till, och att dessa rop och dessa skrin uppfattas även om ingen annan längre hör mig och som jag därför kan tacka för att jag finns, och för att andra finns som jag kan beundra, älska och prisa.

Sättet att uppfatta Gud som en personlig Gud kommer som mest till uttryck i Jesu egen person. I centrum för hans jordiska liv och centralt i hans förkunnelse framstår hans helt enastående och intima personliga relation till sin far (abba) (Mark 14:36). När hans lärjungar såg hur han bad, bad de honom: ”Herre lär oss att be!” Och han lärde dem att be ”Fader vår” (Matt 6:9 ff.; Luk 11:2 ff.). För Jesus är det frigörande glada budskapet införlivat i denna personliga gemenskap och detta att säga ”du” till Gud. Vi behöver inte vara rädda och vi är inte lägre utlämnade åt ödets anonymitet utan vi är trygga hos Gud i liv och död.

Och för den skull är den principiella uppgiften med den nya evangeliseringen att leda både praktiserande kristna och också sådana som bara frågar efter Gud och söker honom, så att de förnimmer Guds personliga tilltal i sitt medvetande och att de kan svara på det tilltalet och säga ”abba Fader” och ”Fader vår” till Gud. Detta svar kan vara svårt i början, bara möjligt att stamma fram och bara långsamt finna sin väg till ett personligt förhållande till Gud och till personlig bön. Förmodligen finns det många fler människor än vi tror som mer eller mindre uttalat frågar och ber: ”Lär oss att be!” (Luk 11:1). Av det skälet måste den nya evangeliseringen alltid och först och främst vara en böneskola.

Att börja på nytt utifrån Jesus Kristus

Evangeliet är inte något världsförbättrarprogram. Det är Jesu Kristi evangelium. I hans ansikte lyser den levande Gudens kärleksfulla ansikte fram, det ansikte som tillhör den Gud som gick till korset och som också är med oss och hos oss just i våra mörkaste stunder. Nyevangelisering leder alltså till Jesus Kristus och till en vänskap med honom. Nyevangelisering innebär alltså att börja på nytt hos Jesus Kristus, att åter gå i skola hos honom för att åter genom honom lära känna Gud och människorna, lära känna Gud djupare och lära oss att älska honom djupare för att återigen avgöra oss för att efterfölja honom. För varje kristen är det en aldrig avslutad utan en livslång väg. Nya testamentet beskriver det kristna livet i dess helhet som en väg respektive som den nya Vägen (Apg 9:2, 19:9 m.fl.). Den förnyade reflexionen över den kristna trons bärande princip och centrum är också det angelägna budskapet i påven Benedictus XVI:s bok Jesus från Nasaret.

Jesu Kristi budskap kom inte till männi-skorna flygande som något främmande utifrån; det stjälptes helt enkelt inte ut över människorna. Han är logos, ordet i vilket allt har skapats, ljuset och livet i allt, det ljus som upplyser alla människor, som kom till den här världen. Därför kom han inte som en främling utan han kom till sin egendom (Joh 1:1–14). Han är världens ljus; den som följer honom vandrar inte i mörkret utan har livets ljus (Joh 8:12). Jesu Kristi budskap måste således tas emot som tolkningen av livet; det framställer meningen med existensen, livet och världen.

Det är ingalunda ofarligt. Johannesevan-geliet vet att berätta om den ofattbara paradoxen att människorna inte accepterade detta ljus (Joh 1:5, 10 f.) utan att de älskade mörkret mer än ljuset (Joh 3:19). Evangeliet om Jesus Kristus, som är ett befriande budskap, är också alltid ett kritiskt budskap. Det kan inte förverkligas utan att man har beredskap att omvända sig och att tänka om. Om det vittnar alla profeters budskap liksom Jesu budskap. Alla ”stora” kristnas liv, deras som vi kallar helgon, har varit ett liv i ständig omvändelse. Den nya evangeliseringen kan inte undvika att tala om detta. Den måste hävda: du måste förändra ditt liv.

Av det sagda framgår vad som är prioriterat i nyevangeliseringen: koncentrationen på kristologin. Det är inte särskilt meningsfullt utan snarare kontraproduktivt att diskutera ämnen som till exempel jungfrufödsel, skärseld, avlat och liknande perifera ämnen med människor som fjärmat sig från tron eller har svårt för att tro. Inte så att dessa frågor inte hör till trons innehåll. De har sin egen legitima plats och man kan inte ignorera dem. Men för att de ska få någon existentiell relevans måste sådana sanningar ses utifrån trons grund och centrum, det vill säga utifrån Jesus Kristus. Vi får därför inte trassla in oss i dessa frågor utan vi måste först klargöra vad som är grund och centrum. Med andra ord: Vi måste inrikta oss på ”sanningarnas hierarki” (Unitatis redintegratio, Dekretet om ekumeniken, UR 11).

När man koncentrerar sig på kristologin innebär det ett pastoralt paradigmskifte. Under den tid som följde efter konciliet i Trient (1545–1563) prioriterades att sakramenten skulle komma så många som möjligt till del. Sakramenten är trons sakrament; de förutsätter tron och de får bara delas ut om det finns åtminstone en implicit tro. Det kan man i många fall inte förutsätta. Många känner verkligen inte Jesus Kristus; de har visserligen hört något om honom; de känner till honom eller har missförstått honom ryktesvägen; de vet ett och annat om honom men de har aldrig mött honom eller hans budskap på ett personligt sätt. Därför måste vi fråga oss om inte Bonhoeffers förebråelse drabbar oss, när han säger att vi slumpar bort sakramenten och gör dem till lättköpt nåd.

”eventkaraktären” hos en extraordinarie missionspredikan rinner vanligtvis lätt ut i sanden när den inte föregås eller följs upp av någon systematisk introducerande trosundervisning. Jesus satte själv sina lärjungar i skola som rabbinerna gjorde på hans tid. Alltsedan apostolisk tid är trosundervisning något principiellt förpliktande, särskilt för biskopar men senare också för kyrkoherdar. Det var inte under de stora kyrkofädernas värdighet att undervisa. Det gjorde stora teologer som Augustinus och Thomas av Aquino. Missionskyrkorna har bevarat traditionen från den gamla kyrkan och det förklarar en del av deras framgång med missionen.

Men hur är det hos oss med introduktionen till den kristna tron och det liv som kommer ur tron? Var kan man lära sig om den kristna tron hos oss? Utan tvekan finns det goda och berömvärda nya initiativ till en levande trosförmedling (Cursillo, Neokatekumenatet, Alpha-kurser, teologiska distanskurser m.m.). Men tyvärr försiggår de ofta vid sidan om de ordinarie församlingarnas officiella former för trosundervisningen. Den religionsundervisning som skolan tidigare skötte om klarar skolan inte längre av med de villkor som gäller; det skulle i så fall vara förenat med en intensiv själavård i skolan. Trosundervisning kan aldrig vara en ren skolmässig inlärningsprocess; den är alltid förenad med en introduktion i det kristna och kyrkliga livet. Den måste vara livsnära, den måste fogas samman med erfarenheter, tyda erfarenheter och förmedla nya erfarenheter. Den kräver snarare en mästare som lär ut konsten att leva, än en läromästare. Det kan bara ske i en fysisk och personlig närhet till kyrka och församling.

Med rätta har man därför infört trosundervisning i församlingarna inför första kommunionen och konfirmationen vid sidan om religionsundervisningen i skolan. I regel anförtror man den åt personer som bara har liten eller ingen utbildning. Med få aktningsvärda undantag leder den i bästa fall till en sorts pre-evangelisering, det vill säga den blir en religiös prova-på-kurs. Den grundläggande dopundervisningen (vid barndop som undervisning för föräldrar respektive familj) är i allmänhet bara ytterst lite utvecklad, liksom också trosundervisningen för vuxna som döpts som barn och som i mogen ålder omvänts till en levande tro och som också är viktig för dem som inte är döpta. Det är inte att undra på att en sådan religiös undernäring bara kan leda till en blodfattig tro. Kunskapen om tron har idag i själva verket nått en bottennotering. Man kan faktiskt tala om en religiös analfabetism. Man kan ju bara älska det som man känner till, och det som man älskar vill man också lära känna bättre och djupare.

Vad som är nödvändigt är en helhetslösning, en systematisk vägledning in i den kristna tron på ett sätt som inte bara är kognitivt utan också emotionellt och orienterat mot ett praktiserande av tron, en undervisning för både ungdomar och vuxna så att de leds med både hjärta, hand och förstånd till Jesus Kristus och vägleds in i tron och i kyrkans liv, en undervisning som hjälper dem att bli myndiga kristna, det vill säga kristna som kan öppna munnen och är kompetenta nog att svara för sin tro. Bristen på en sådan trosundervisning är den mest uppenbara och kännbara defekten på kyrkan i Tyskland. Det är inte underligt att många, som i övrigt tycker sig vara omdömesgilla, bara står och till leda upprepar välkända floskler och samtidigt låter sig luras av ytliga redogörelser i medierna eller faller offer för propagandan från nyreligiösa rörelser. Vi måste lära oss av erfarenheterna från den tidiga kyrkan och från missionskyrkorna och också från sättet att bedriva trosundervisning i många andra länder i västvärlden.

Ett nytt sätt att vara kyrka

Missionerande församlingar, introduktion till vänskapen med Jesus Kristus och att föras in i livet i kyrkans gemenskap hör ihop. Kyrkan är Kristi kropp; i henne och genom henne är Jesus Kristus alltjämt närvarande i historien och i världen. Normalt kan kyrkan erfaras konkret i församlingen. Församlingarna är lokalkyrkorna, de är kyrkans levande celler och de ska samtidigt vara biotopen, den livsmiljö där tron frodas. Därför är också församlingarna det ställe där initiationen till tron sker. Alla församlingsmedlemmar har av det skälet genom dopet och konfirmationen var och en på sitt sätt ansvar för detta. Ett förnyat ansvar för mission är vad som krävs i dagsläget.

Alla känner givetvis till de aktuella problemen. De har uppstått av många olika skäl. Prästbrist är ett, men inte det enda. Det finns också skäl som har med sociologiska förändringar att göra: folk bor inte på samma plats som de arbetar på eller där de tillbringar fritiden; församlingsmedlemmarna har blivit mer flexibla och därför existerar den gamla typen av församlingar knappast längre; de demografiska förändringarna är också kända med en allt större andel äldre i befolkning i framtiden, vilket kommer att leda till en minskning av medlemsantalet i församlingarna. Sammanslagningarna av församlingar och pastorala enheter har varit en nödvändig men inte någon riktigt tillfredsställande åtgärd; det kan bara vara en provisorisk lösning. På längre sikt kommer man att allt mer ta avstånd från sådana insatser som sker punktvis eller som låter det mer eller mindre förbli som förut men med en alltmer uttunnad form av kyrklig närvaro. I stället får man lov att foga samman de krafter som finns till vissa centrala kyrkor. I dem skulle man på söndagar och helgdagar kunna få ta del av ett rikt kyrkligt liv i stället för ett reducerat och utarmat.

Det här liknar just den missionsmetod som aposteln Paulus praktiserade; han predikade och verkade i sin samtids storstäder och därifrån strålade kristendomen sedan ut. Det var också på det sättet som den första missionen i vårt land fungerade; den utgick från klostren och från städernas kyrkor. Bland missionskyrkorna är ”systemet” med centrala kyrkor respektive missionsstationer än idag i stort sett självklart. Jag ser ingen annan väg för den nya evangeliseringen. Vi kan inte behålla strukturen med församlingar som uppstått under tidig me-deltid eller högmedeltiden. Om vi verkligen vill vara en missionerande kyrka idag och i morgon står vi inför nedskärande strukturreformer.

Det kan inte betyda att man ska centralisera församlingslivet till stora enheter och låta den pastorala och andliga marken förödas och bli ofruktbar. Tron lever av nära kontakter. Därför måste församlingarna vara en gemenskap av gemenskaper. Med Bibelns språk krävs det huskyrkor; idag skulle vi säga små gemenskaper respektive basgemenskaper. I Latinamerika och i Afrika har man goda erfarenheter av detta. I dessa små gemenskaper kan man erfara gemenskap i tron och man kan ledas in i tron; utifrån dessa kan missionen stråla ut i den omgivande miljön. Genom dessa kan människorna känna sig hemma i kyrkan eller hitta hem till kyrkan. I detta sammanhang har det visat sig att kvinnorna fått en allt viktigare uppgift.

Härtill hör att den ende Herren, Jesus Kristus, är närvarande i alla församlingar och gemenskaper; därför kan ingen gemenskap och ingen församling isolera sig och göra anspråk på att vara absolut. Varje församling och varje gemenskap är kyrka just i den bemärkelsen att den är en lem i den enda, heliga, katolska och apostoliska kyrkan. Den måste stå i gemenskap med den större kyrkans gemenskap, konkret uttryckt i gemenskap med biskopen. En trångbröstad församlingskristendom, som från sitt eget kyrktornsperspektiv inte är mer kringsynt än vore den ett andelsmejeri, är varken tidsenlig eller i linje med dagens communio-ecklesiologi. I synnerhet i den nuvarande missionssituationen krävs en kristen tro och praxis med ett världsvitt perspektiv och av globalt format, en gemenskapsform av universella världskyrkliga, det vill säga katolska, dimensioner.

Det missionsuppdrag som evangelierna avslutas med (Mark 16:15; Matt 28:19 f.; Luk 24:48 f.; Apg 1:8) är allt annat än avklarat intill denna dag; det befinner sig i en ny fas. Missionen är inte längre en rörelse i nord-sydlig riktning eller i väst-östlig; en gränsöverskridande mission är nödvändig också hos oss i norr och i väster. Den är nödvändig hos oss där tron blivit något främmande. I dag handlar det om mission på alla fem kontinenterna.

att existera som kristen och som kyrka innebär att vara missionerande eller att alls inte existera längre. Den som inte växer förminskas. Den som inte håller minst jämna steg med världens befolkningsökning blir en minoritet. Den som älskar sin tro vill vittna om den och ge den vidare till andra och låta andra ta del av den. Bristande missionsiver är bristande trosiver; omvänt stärks tron genom vidareförmedling. Den självkritiska fråga som vi måste ställa oss är givetvis: Är vi överhuvudtaget intresserade av att ge tron vidare och att vinna icke-kristna för tron? Är mission något som vi verkligen önskar oss?

Hur ställer vi oss till de muslimer som nu lever bland oss i ett stort antal? Det är inte fråga om annat än att vi möter dem med respekt för deras religion. De åtnjuter religionsfrihet hos oss även om detta inte är fallet för de kristna i länder där en majoritet av befolkningen är muslimer. Vi försöker integrera dem. Vi vill inte tränga oss på dem med vår tro. Men om vi alltför snabbt böjer oss så möter vi ingen respekt utan med rätta förakt, eftersom vi signalerar att tron alls inte är så viktig för oss. Jag tror att vi också i detta avseende återigen måste reflektera över vår plikt att vittna om den kristna tron.

Följande är mer än ett efterord. Bara den kyrka som själv är evangeliserad kan evangelisera, den som söker efter en andlig inre och yttre förnyelse. Bara den kan ge tron vidare som själv har en stark tro. ”Jag tror, därför talar jag”, så citerar Paulus Ps 116:10 (Septuaginta) (2 Kor 4:13). Bara när vårt hjärta är fullt kan vår mun flöda över. Det rör sig alltså inte om att bygga upp nya organisationer och institutioner, att inrätta nya tjänster och få loss pengar till dem, att bygga nya strukturer och kalla in symposier och gå ut i offentligheten. Sådant har vi nog av.

Missionsbefallningen talar om vittnen (martyrer) som är uppfyllda av den helige Ande (Luk 24:48 f.; Apg 1:8). Ett vittne som är uppfyllt av den helige Ande talar inte bara med munnen utan med hela sin existens; han eller hon riskerar på detta sätt till och med sin jordiska existens. Den nya evan-geliseringen är därför framför allt en andlig uppgift och utmaning; den är en uppgift för helgade kristna. Annat är kontraproduktivt.

Visionen av en evangeliserande kyrka som vi utgick ifrån måste slå rot i våra hjärtan. Denna nya verklighet började vid pingsten med Petrus tal, som kunde uppfattas över alla kulturella och språkliga gränser. Vi måste åter fånga pingstens eld och pingstens begeistring. Först när vi har fångat elden så kommer den att spridas som en präriebrand och breda ut sig nästan oupphörligt av sig själv. Då besannas det som Paulus säger: ”Herrens ord vinner spridning och anseende så som har skett hos er” (2 Thess 3:1). Europas nya evangelisering börjar med en ny pingst; den börjar hos oss själva.

Översättning: Anna Maria Hodacs