Våldtäkt i kyrkan

Vilken är den tryggaste platsen för barn att vistas på? I familjen, skulle vi väl spontant svara. För de allra flesta barn är det tack och lov så, men samtidigt vet vi att de barn som drabbas av övergrepp oftast har sina föräldrar, styvföräldrar, fosterföräldrar eller andra närstående som plågoandar.

År 2009 firades världen över som barnens år, i samband med 20-årsjubileet av FN:s barnkonvention. I en ledare i Signumuppmärksammade vi då att barnens situation förbättrats men att mycket fortfarande återstår att göra för att skapa en drägligare livsmiljö för våra yngre medmänniskor. Mest utsatta är förstås de föräldralösa barnen, de som inte har någon som spontant och med villkorslös kärlek tar sig an dem. När dessa barn misshandlas blir de dubbelt utsatta.

I medierna har vi den senaste tiden fått uppleva en våg av avslöjanden av övergrepp på barn i katolska sammanhang. Med början i USA och Irland har denna tsunami av pedofiliavslöjanden gått över världen. Med bestörtning har kyrkan och omvärlden tagit emot nyhet på nyhet om präster och andra kyrkliga medarbetare som förgripit sig på våra minsta bröder och systrar. Med handfallenhet har katoliker ställt sig frågan hur detta kan ske i vår kyrka.

Vilken är den tryggaste platsen för barn att vistas på? Ja i alla fall inte i kyrkan och definitivt inte i den katolska kyrkan. Det tycks vi nu veta med säkerhet. Men är det så rent statistiskt? I Tyskland har en icke-katolsk rättspsykiater, Hans-Ludwig Kröber, konstaterat att risken för att råka ut för en pedofil är 36 gånger större i den tyska befolkningen som helhet än i gruppen katols-ka präster. Är det i själva verket tryggare för barn att vistas tillsammans med präster och ordensfolk än med andra vuxna medmänniskor? Statistiken tycks peka på detta.

Många frågor inställer sig inför det ofattbara att vuxna förgriper sig på barn. Den förnedrande maktutövning som detta innebär är total. De förvrängda lidelser som här får sitt utlopp är ”inkrökta i sig själva”, de ser på ett förblindat sätt medmänniskan endast som ett medel för sina lustar. Pedofili – att älska barn – borde vara ett begrepp för raka motsatsen till vad det nu betecknar.

Det är därför positivt att medierna reagerar så starkt på dessa förbrytelser och biter sig fast i nyhetsförmedlingen kring detta. Här har vi ett gott exempel på hur medierna – den tredje statsmakten – bör fungera, när de utför sitt arbete i linje med sitt raison d’être: att ge röst åt dem som ingen röst har, att avslöja korrupta förhållanden. Men samtidigt inställer sig frågan varför kyrkans företrädare nu kommer i skottgluggen på ett sätt som saknar jämförelse annat än med kändisskvaller. Varför smäller Svenska Dagbladet upp biskop Anders Arborelius i helsidesbild på första sidan och med krigsrubriker för två fall av övergrepp varav det ena inträffade innan biskopen ens var född?

Givetvis därför att biskopen representerar ett sammanhang, i vilket dessa brott är otänkbara. Kyrkan är den plats, den asyl, det helgade rum, den heliga gemenskap, där brott av dessa slag måste vara fullständigt bannlysta även i praktiken. Kyrkan är det eskatologiska tecknet på Guds rike, eller i världsliga termer så skall hon vara en företrädare för de högsta idealen: det goda, det sanna och det sköna. Diskrepansen blir därför så stor att förfasandet med rätta tar sig ovanligt stora proportioner.

Det är som om kyrkan blivit en syndabock, som nu drivs ut i öknen för att med ställföreträdande lidanden göra bot och bättring för hela samhällets försyndelser. Gott så. Men samtidigt måste vi komma ihåg att framlyftandet av kyrkan som syndabock också kan fungera som förträngning. Varför skriver tidningarna inte med krigsrubriker om alla andra övergrepp som ständigt äger rum på olika håll i samhället?

När den svenska statliga utredningen om vanvård i den sociala barnavården som arbetat sedan 2006 sakta men säkert presenterar sina resultat, nämns detta i en artikel på undanskymd plats och glöms sedan bort. De över 400 personer som ingår i utredningens första delrapport har berättat om ”försummelse och övergrepp i en omfattning som jag inte trodde var möjlig”, säger den särskilde utredaren Göran Johansson.

Intervjupersonerna vittnar om att de blev misshandlade, utsatta för sexuella övergrepp, kränkningar och hot. Om man extrapolerar dessa resultat, kan det röra sig om tusentals och åter tusentals barn som utsatts för övergrepp under några decennier i Sverige. Vem ställs till svars med krigsrubriker för detta?

När detta väl är sagt måste vi återigen understryka att det ovan sagda inte sägs för att sopa de kyrkliga missförhållandena under mattan. Tvärtom säger vi detta just för att betona det ytterst allvarliga i dessa brott som dagligen begås mot våra barn. Alla gemenskaper i vårt samhälle måste självrannsaka sig inför dessa ”brott mot mänskligheten”. Att åtgärder vidtas för att nya övergrepp förhindras är det minsta och första som måste göras. De riktlinjer som Stockholms katolska stift antog 2004 och nu använder är en grundhållning för att mota Olle i grind. Att prästseminarier och ordensutbildningar noga prövar sina kandidater och utbildar dem i dessa frågor är en självklarhet.

Det är ett märkligt sammanträffande att pedofilskandalerna briserat under det år som av påven utropats till prästernas år. Den genomlysning och ”minnets rening” som Stockholms stifts biskop uppmanat till kan förhoppningsvis bli en god frukt av den senaste tidens uppmärksamhet kring frågorna om våldtäkt på barn. Medkänslan med offren står på kyrkligt håll nu i centrum. Som gemenskap måste kyrkan med all den varsamhet som situationen kräver se till att de utsatta får en chans till läkedom och upprättelse. Det brev som biskop Arborelius publicerat är en fin och uppriktig gest av det slaget. Sedan gäller det att hitta former för att förverkliga dessa intentioner. Ett fast och strängt ledarskap måste också utövas mot förövarna, men också barmhärtighetens svåra dygd, när botens och gottgörelsens väg anvisas.

De höga rop på kyrkliga reformer (läs: avskaffande) av än det ena, än det andra, som hörs i kölvattnet av dessa tragiska händelser missar ofta målet. Ingen ropar automatiskt på avskaffandet av familjen, därför att de flesta övergrepp sker där. Det finns inga lättköpta quick fixes, men alla former av gemenskaper behöver kontinuerligt förnyas. Kanske är den enskilt viktigaste uppgiften den att reflektera över det som har kallats ”tystnadens kultur” i kyrkan. Hur exakt går det i praktiken till att förena den lagstadgade tystnadsplikten och förväntningarna på själasörjare att umgås diskret med förtrolig information å ena sidan, med kraven på öppenhet och arbetet för att motverka mörkläggning av övergrepp å andra sidan? Lyc-kas kyrkan lösa den knuten, kan hon ge ett värdefullt bidrag till samhället i stort, det samhälle som hon alltför ofta endast är en spegel av. Då kan hon bli världens salt.