Nytt intresse för kyrkan i Italien

Än i dag är Italien ett land där många äter lunch hemma även vanliga arbetsdagar. Sedan televisionen uppfanns, bjuder sedvanan att tv-apparaten fungerar som ytterligare en familjemedlem. Italienaren känner att tv:n håller sällskap även om ingen följer programmen. Särskilt uppskattas kanske dess bidrag till konversationen i de många barnfattiga eller barnlösa familjerna i detta land som numera har världens lägsta nativitet.

Den skara av medelålders och pensionärer, som alltså i sin ensamhet slog på tv:n vid matbordet i mitten av januari 1993 för att se på lunchnyheterna, fick en klar bild av hur Italien genomgår en snabb förvandling och hur också kyrkan för närvarande tycks spela en ny roll.

Förutom de dramatiska nyheterna från Irak, dominerades nämligen nyhetsflödet av de allvarliga anklagelserna om korruption som riktades mot Bettino Craxi, socialistisk partiledare och tidigare regeringschef. Craxi är bara den mest berömde i en lång rad betydande politiker och före detta ministrar som hotas av åtal för att ha tagit emot svindlande belopp i mutor och ha förskingrat stora belopp statliga bidrag.

Efter många månaders avslöjanden av hur politiker på lokal- och riksnivå skapat sig förmögenheter på olaglig väg har misstankarna alltså nått fram till den italienska politikens största namn. De stora politiska partierna har därigenom förlorat en god del av det lilla förtroende de ännu åtnjöt. Kanske har det före detta kommunistpartiet berörts mindre av skandalerna, men det är också sant att efter kommunismens sammanbrott i Östeuropa och Sovjetunionen hade partiet redan tappat en stor del inte bara av italienarnas förtroende utan också av deras röster. Men i de nu aktuella skandalerna är det socialistpartiet som råkar mest illa ut.

Vår lunchätande tv-tittare kan dock konstatera att det finns andra institutioner som tycks åtnjuta ett nytt förtroende. Sedan någon tid tillbaka kan man på den statliga kanalen RAI 2, som kontrolleras just av det olycksdrabbade socialistpartiet, se den välkände ärkebiskopen av Milano, kardinal Carlo Maria Martini, som varje dag under fem minuter reflekterar över de olika begrepp som har med offentlig moral att göra.

I dagens Italien märker man en allmän övertygelse om att det nu äntligen är dags att inleda en ny epok i landets politiska historia, en epok grundad på hederlighet och trovärdighet. I denna situation, där 1990-talets stora ideologier har diskvalificerats av en rad händelser i och utanför Italien, tycks katolska kyrkan åtnjuta ökad popularitet som moralisk auktoritet. Det är nog inte en tillfällighet att parlamentet 1992 valde den fromme katoliken Oscar Luigi Scalfaro till president.

Ett annat tidens tecken är att den i allmänhet antikyrkliga och inflytelserika veckotidningen Panorama uttrycker sig så här: ”Den katolska världen bubblar av vitalitet. Inför det nya årtusendet presenterar kyrkan en ny världskatekes utan motstycke sedan den romerska katekes som gavs ut efter konciliet i Trient (Tridentinum) för 400 år sedan. Det blir genast debatt. Biskoparna uttalar sig om landets problem i så stor utsträckning att en konfessionslös filosof som Lianni Vattino kan fråga sig om inte just biskoparna är Italiens nya intellektuella. […] Det är som om världen utanför katolska kyrkan hade blivit medveten om sin moraliska misär och nu såg med avund på denna främmande planet som styrs av livgivande trossatser.”

Intresset för kyrkan ökar. Undersökningar talar om fler troende och fler praktiserande än för tio år sedan. För första gången på länge ökar antalet prästkallelser. Men fenomenet är inte okomplicerat. Det rör sig inte om ett enkelt återvändande till gamla tider.

”Vatikanens prestige har ökat mycket”, säger sociologen Franco Demarchi till veckotidningen Il Sabato, men han tillägger att ”den moraliska disciplinen löses upp allt mer”. Hans kollega Riccardo Scartezzini: ”Ju längre bort problemen befinner sig, desto mer vill man att kyrkan skall uttala sig. Det kan röra allt från tredje världen till rasdiskriminering och nedrustning. När problemen närmar sig den enskilde (dödshjälp, abort, sexualitet) blir man mindre intresserad av kyrkans röst.” Tidskriften Roma skriver helt enkelt: ”Vatikanens uttalande i moralfrågor är alltid sakrosankta, naturligtvis med undantag för skilsmässa, preventivmedel och abort.” Åter till Demarchi: ”Man kan förutse att kyrkans läroämbetes auktoritet kommer att öka under kommande generationen, medan folkets moral kommer att bli än mer förvirrad.” De italienska jesuiternas tidskrift La Civilta har i en ledare analyserat den postmoderna människans svårigheter med den kristna tron. De talar om ”svårigheter att acceptera de tros- och moralsanningar som inte stämmer med vad man själv tycker, och de moraliska föreskrifter främst beträffande sexualiteten, som tycks inskränka den egna friheten eller hindra de egna känslorna från att uttrycka sig fritt”.

Italien har alltså en kluven inställning. Man tycks uppskatta kyrkans röst utan att därför själv känna sig kallad att följa den. Men intresset är stort. Det märktes inte minst i julhandeln. På några få dagar såldes alla de 110 000 exemplaren av den nya katekesen, och på samma tid slutsåldes de 50 000 exemplaren av en liten bok med påvens tankar om freden. Den ovan nämnde kardinal Martim är en av Italiens bestsellerförfattare. Och allt detta i ett land där man inte gärna läser böcker.

Man tycks uppskatta en institution som ger klara budskap i en tid när kommunister inte är kommunister, socialister är kapitalister och kristdemokrater inte är kristna.

Avslutningsvis citerar vi.den katolske journalisten Vittorio Messori, mest känd som författare till en bok som argumenterar för evangeliernas historiska sanning och som bara i Italien sålts i en miljon exemplar (Ipotesi su Gesu, 1976). Han är känd för att inte försöka skyla över sin kristna tro men har trots detta blivit ombedd att skriva för den traditionellt antiklerikala Milanotidningen Corriere della sera. Han gör sig dock inga illusioner, utan säger till Panorama: ”Att de bland många röster också vill höra en ”stark” katolik, som inte försöker dölja sin identitet, är ett intressant symtom på den commedia dell’arte (traditionell italiensk fars med stående roller), där det finns plats för alla, som man i dag spelar inte bara i Italien utan i hela Västerlandet.”