Och vad göra med ansvarsfulla och övergivna?

Det är ovärderligt att i vänskaplig anda dryfta frågor utan enkla svar. Leve den dialektiska metoden! Jag tackar Jorge de Salas för hans reaktion på Signums ledartext i nr 6/2015. Hans synpunkter ger mig ett välkommet tillfälle att precisera mig.

Ledartexten byggde på mina 34 års erfarenhet som ledsagare av katoliker och av sådana som närmar sig den katolska kyrkan, folk i olika åldrar. Ledaren hade ingen som helst avsikt att ifrågasätta dogmen om äktenskapets oupplöslighet. Däremot ville den öppna för en diskussion om möjligheten att i svåra situationer utan återvändo tillåta frånskilda och omgifta att, på noga preciserade villkor, och efter en lugn pastoral bedömning i varje enskilt fall, åter motta sakramenten.

Min kontaktyta har omfattat både praktiserande kristna i protestantiska samfund och personer helt utan kristen referensram. Oavsett andlig bakgrund kan jag numera inte förutsätta att människor i Sverige gifter sig med de intentioner som stipuleras i den kanoniska lagen. Präster, pastorer och diakoner jag kommit i kontakt med hade aldrig hört talas om den katolska kyrkans syn på äktenskapets oupplöslighet, trots sin teologiska utbildning.

En god bit in på 1900-talet var den så kallade presumtionen omvänd: alla vigslar utanför den katolska kyrkan ansågs kanoniskt ointressanta, och en konvertit på den tiden fick således chansen att börja om från början i sitt andliga liv vid upptagning i den katolska kyrkan. (Man omdöpte protestantiska konvertiter, som fallet var med den saliga och snart helgonförklarade moder Elisabeth Hesselblad, i New York 1902.) Jorge de Salas och jag författade 2009 en skrivelse i Nordiska biskopskonferensens namn till Rom, med begäran om att denna omvända presumtion skulle återinföras: att den katolska kyrkan i Sverige kunde utgå från att icke-katolska äktenskap normalt inte bygger på intentionen enhet, oupplöslighet och livsvaraktighet, detta som utmärker ett sakramentalt äktenskap.

En helt annan sak är det om någon har växt upp i katolsk miljö, där man från barnsben har bibringats respekt för sakramentens okränkbarhet och Guds helighet. Då blir man kapabel att avlägga ett äktenskapslöfte som en actus humanus [medveten mänsklig handling med avsikt], alls inte något man passerar som en rite de passage, kanske helt utan eftertanke, kanske dagen efter en blöt svensexa/möhippa, när man absolut inte är kapabel till livsvaraktiga löften eller ens att klara enkel huvudräkning.

Äktenskapsdomstolen (Officialatet) på Katolska biskopsämbetet i Stockholm har ett växande arbete (som utförs med empati, humanitet och professionalitet) med att granska ansökningar om annullering av äktenskap i vårt land, så att människor ska kunna ingå ett nytt, denna gång sakramentalt, äktenskap.

Men det finns fall, där själva lagen genererar klara orättvisor, exempelvis när den katolska parten antingen inte hade gift sig alls, eller hade gift sig utanför den katolska kyrkan en eller flera gånger (defectus formæ). En sådan person kan efter bikt och absolution omedelbart ges tillträde till sak­ramenten och ingå ett nytt, giltigt äktenskap, med erkänd status som god katolik. En annan katolik kan däremot från början ha gjort allt enligt regelboken och gift sig i kanonisk form men senare lidit skeppsbrott i samlevnaden, kanske därför att den andra parten lämnat båten. Denna skötsamma katolik hänvisas till en annulleringsprocess, som kanske i hederlighetens namn inte utmynnar i någon annullering, eftersom båda parters intentioner från början varit oklanderliga enligt kyrkans krav. Denna person inbjuds då till celibat och heroism. Alternativet är att avstå från sakramenten, utom i dödsfara. En övertygad katolik kan inte utan vidare ta in informationen att eukaristin är något man kan ha eller mista i sitt andliga liv, och att man därför kan avstå från den resursen i den andliga kampen. Särskilt inte om en präst lämnar denna upplysning.

Den som i trons anda antar denna inbjudan att leva i celibat, med tillgång till sakramenten, är verkligen värd utomordentlig respekt, beundran och uppmuntran. Men orimligheten är uppenbar för alla som vill se den: summum ius summa iniuria, själva rättstillämpningen skapar en orättvisa.

Problemet här är ju att man förvisso kan vädja till ena parten att betänka äktenskapets sakramentalitet, men till skillnad från andra själavårdsfall är här två – eller kanske tre, om man räknar en ny partner till den som lämnat sitt äktenskap – självständigt tänkande personer involverade. Jag kan mana den övergivna parten till heroism, men den andra parten vänder sig kanske med avsky från kyrkan, särskilt om det blir fråga om att besvara intima frågor.

Jag hävdar alltså det tvivelaktiga i att förvägra de ansvarsfulla och övergivna tillgång till sakramenten, dessa nådemedel som ju inte är avsedda som premium för skötsamma utan som föda och medicin för de svaga och kämpande. Någonstans brister logiken: varför diskvalificerar just denna typ av misslyckande från mottagandet av till och med botens sakrament, om den övergivna inte mäktar med att leva i celibat?

Det är nu alldeles för lättvindigt att rekonciliera grova syndare, mördare, mafiosi, hustruplågare, sadister, pedofiler och folk som sysslar med trafficking och/eller ekonomiska skumraskaffärer. Sådana kan diskret uppsöka biktstolen och gå därifrån med gott samvete, utan någon botgöring i paritet med förbrytelsen. Jag vill därför plädera för ett återupplivande av fornkyrkans och medeltidens offentliga botpraxis: vid offentligt kända synder bör katoliken under viss tid uteslutas från sakramenten, men med erkänd status som botgörare, varefter biskopen avslutar botperioden genom att offentligt försona vederbörande med kyrkan (lämpligen på skärtorsdagen). Svåra syndare kunde genom öppen penitens få sitt medborgerliga och kyrkliga anseende tillbaka.

På något liknande sätt kunde frånskilda och omgifta, som inte kunnat få annullering, återupptas i den sakramentala gemenskapen, enligt det förslag jag tentativt framkastar. Ty den överordnade lagen i den katolska kyrkan är själarnas bästa, alla männi­skors frälsning: suprema lex Ecclesiæ salus animarum, som det heter i sista meningen i Codex iuris canonici[den kanoniska lagen]. Kan någon övertyga mig om att människor i sådana svåra situationer, som de kanske utan eget förvållande har hamnat i, blir hjälpta i sitt andliga liv av att inte ha tillgång till bikt, avlösning och eukaristi, då kommer jag att lägga ner min röst. Jag tänker nu på de otaliga människor som, genom bokstavlig tolkning av ett Jesus-ord, hålls borta från kyrkan, och den psykologiska inverkan detta har på deras familjemedlemmar, deras barn, barnbarn och bekanta, som ju inte kan förväntas känna till och erkänna den kanoniska lagens giltighet i deras liv, utan helt enkelt blir sårade, sorgsna och desillusionerade. En mor kan lämnas ensam med fem barn, och hon inbjuds alltså att leva i celibat. Det är mycket begärt att alla dessa fem ska dela denna bedömning. Kanske får de småningom en så kallad plastpappa, som gör allt som deras biologiske far inte gjorde. Vad har jag då som präst för rätt att vägra denna mor att ens gå till bikt? Man kan ju inte annullera fem barn. Deras andliga bästa och trygghet måste vara den första tanke själasörjaren tänker.

Jag upprepar: ett nytt, stabilt förhållande, som säkrar barnens psykiska välfärd, trygghet och harmoniska uppväxt, kan i sådana fall inte gärna vara en värre synd än att mörda eller utnyttja sina medmänniskor för egen njutning eller vinning. De senare kan bikta sig, med hänvisning till att de ämnar bryta med sitt tidigare liv. Underbart. Men vad gör jag med den ensamma mamman, som hittat en ny man?

Alla människor på denna jord är kallade att komma in i kyrkans modersfamn och leva sitt mer eller mindre komplicerade liv styrkta av Jesu evangelium och sakrament. Måste vi inte, i synnerhet vi präster, göra allt för att jämna vägen för dem till livets ord och livets bord?

Signum-ledaren har fått olika, sinsemellan motstridiga reaktioner. Låt mig citera en av dem, en autentisk, anonymiserad röst:

”Det blev nog ett slags trauma för mig när vi konverterade. Jag var helt övertygad om att det var rätt, enligt samvetet, men jag önskar inte någon att behöva gå igenom samma sak, inte ens min värsta fiende (om jag hade någon). Tyvärr så har det också lett till att jag inte skulle råda någon av mina släktingar och vänner utanför den katolska kyrkan att gifta sig. Inte ens mina gudbarn. Om de en dag vill bli katoliker så blir det mycket lättare om de bara har levt som sambo. De som har försökt göra det rätta genom att gifta sig blir ju straffade för det, om de inte klarat hålla ut hela vägen.”

Det gläder mig mycket att påven Franciskus tycks visa så stor förståelse för mitt sätt att resonera. Jorge de Salas och jag får väl mötas om ett år och fortsätta vår dialog utifrån den apostoliska förmaningsskrivelse som då troligen har publicerats av den romerske biskopen, där han sammanfattar och drar sina praktiska slutsatser av familjesynodens överläggningar.

Anders Piltz är präst i Dominikanorden, biskopsvikarie för gudstjänstlivet i Stockholms katolska stift, professor emeritus i latin vid Lunds universitet.