Oupplöslighet light?

Sedan skilsmässolagar introducerades i västvärlden har skilsmässofrekvensen ökat lavinartat. Det diskuteras om det stora antalet skilsmässor är en konsekvens av sekulariseringen, eller om det är skilsmässan som förorsakar sekulariseringen. Efter 27 års arbete med äktenskapsfrågor på Biskopsämbetet i Stockholm, kan jag konstatera att det är svårt att vara livstrogen i äktenskapet om Gud inte finns med i det äkta parets horisont.

Den mosaiska lagen tillät skilsmässa. På Jesu tid fanns det två tolkningar: En förespråkade fri skilsmässa för männen; den andra krävde ett lagligt skäl. Fariséerna ville veta var rabbi Jesus hade sina sympatier: ”Är det tillåtet för en man att skilja sig från sin hustru?” Han sade: ’Vilka bestämmelser har Mose gett er?’ De svarade: ’Mose tillåter att man skriver ett skilsmässobrev och skiljer sig.’ Jesus sade: ’Ja, därför att ni är förstockade skrev han denna bestämmelse. Men vid skapelsen gjorde Gud dem till man och kvinna. Därför skall en man lämna sin far och sin mor för att leva med sin hustru, och de två skall bli ett. De är inte längre två utan ett. Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt.’ När de kom hem frågade lärjungarna honom på nytt om detta. Han svarade: ’Den som skiljer sig från sin hustru och gifter om sig är en äktenskapsbrytare, och om hon skiljer sig från sin man och gifter om sig, är hon en äktenskapsbryterska’” (Mark 10:2–12).

De första kristna

De första kristna förstod mycket väl att deras äktenskap var helt olikt hedningarnas. De levde med tron att Jesus hade upphöjt äktenskapet till att vara ett sakrament i den nya lagen (sacramentum magnum) och därför gifte de sig oåterkalleligt. För dem existerade inte skilsmässa. Just därför gav Paulus möjlighet för icke-döpta (vanligtvis var det kvinnor som konverterade och deras män ogillade det) att upplösa äktenskapet om de motsatte sig den andra partens dop. Privilegium paulinum används än i dag.

Diognetos brev är en av de äldsta texter na om de första kristna: ”De gifter sig som alla andra och föder barn men de sätter inte ut sin avkomma. Deras bord är öppet för alla men inte deras säng.” De första kristna levde i kyskhet. Oupplösligheten var en självklarhet. Som en kyrkojurist sade: ”Den sitter i de kristnas ryggmärg.”

För många år sedan fick jag ett telefonsamtal från en icke-katolik som ville gifta sig med en katolik. De hade varit hos prästen. Den gode patern förklarade för paret att äktenskapet är oupplösligt. Den icke-katols­ka parten reagerade starkt. ”Jag kan inte gifta mig så; jag vet inte om jag kommer att älska henne om några år!” Han ville få dispens från oupplösligheten. Prästen sade att han inte trodde att det fanns en sådan dispens, men att han kunde ringa till biskopsämbetet. Det gjorde han. Vi talade länge. Han var övertygad om att biskopen kunde ge honom dispens; annars skulle påven kunna göra det: ”Påven kan ju fixa allt.” Jag förklarade för honom att en sådan dispens inte finns; det vore som att gifta sig, utan att gifta sig. ”Jag ska vara dig trogen i lust och lust” eller ”jag ska vara dig trogen så länge jag älskar dig”. En underbar person som var osäker om han älskade sin trolovade till fullo. Han kände att han då inte kunde ge ett löfte för livet. Jag tror inte att de gifte sig – åtminstone inte då.

I samband med rådande polygami och polyandri i Amerika mot slutet av 1500-talet gav påvarna Paulus III, Pius V och Gregorius XIII några föreskrifter baserade på privilegium paulinum, med möjlighet att upplösa icke-sakramentala äktenskap för att gynna tron; det heter privilegium fidei eller petrinum.

Ett nytt privilegium?

Finns det möjlighet till ett nytt privilegium, grundat i barmhärtigheten, för att godkänna ett nytt äktenskap när det första giltiga äktenskapet har havererat? Tydligen inte. Påven Sergius I riskerade livet när han trotsade den mäktige kejsaren Justinianus II som krävde att han skulle underteckna dekreten i konciliet av Trullo (år 692). Påven vägrade att godkänna möjligheten för frånskilda att gifta om sig. Den ortodoxa kyrkan godtar detta koncilium.

Som bekant förespråkar kardinal Walter Kasper en ’barmhärtighetslinje’, så att kyrkan ska kunna ge kommunionen till frånskilda omgifta. Med intresse, och förvåning läste jag Anders Piltz’ artikel i Signum nr 6/2015, där han sympatiserar med den. Jag blev besviken, eftersom artikeln enbart grundar sig på epikeia. Det hade varit så bekvämt att kunna göra som Kasper förespråkar: Då kunde vi stänga officialatet, spara en massa arbete och pengar och ta en väl förtjänt semester! Men det finns inte tillräckligt teologiskt underlag för det.

De juridiska instituten aequitas och epikeia, en mild tillämpning av mänskliga lagar, kan inte åberopas här. I den citerade texten från Markus trodde Mose att han kunde anpassa den naturliga lagen och tillåta skilsmässa, men Jesus korrigerade detta. Jag anser att Kaspers förslag indirekt skulle innebära ett återfall till Moselagen. Den tilltänkta via poenitentialis är inget annat än den vanliga vägen för alla döpta: Vi behöver alla förlåtelse och bot. Att ge sakramenten, förutom i dödsfara, till frånskilda omgifta skulle, de facto, innebära ett godkännande av det andra äktenskapet, något som biskoparna inte förfogar över. Det skulle bli en ”oupplöslighet light”.

Att det finns situationer i livet där man inte kan bikta sig eller ta emot kommunionen anser jag vara en del av Kristi kors mysterium. Man får inte glömma att Gud verkar också utanför sakramenten.

Massmördaren och den frånskilde

Här i Sverige är vi vana vid att höra: ”Ni katoliker kan synda hur mycket ni vill; sedan biktar ni er och ni kan synda igen!”

En massmördare, en frånskild, en katolsk präst, eller en nunna kan bikta sig, om de verkligen ångrar sina synder. Självklart! Men ånger innebär ett djupt avståndstagande från det man har gjort, en önskan att inte ha gjort det, en bestämd vilja att inte göra om det, och detta innebär en ändring av sin livsföring, en bestämd vilja att gottgöra det onda man har gjort. Annars kan bikten bli fullständigt ogiltig. Man lämnar biktstolen med samma synder.

Jag kan tänka mig att en massmördare som vill gå till bikt bör ha en massa biktsamtal med prästen och tillbringa resten av sitt liv i botgöring och i fängelse för sina allvarliga brott.

Jag förstår Anders Piltz’ vånda när han nämner biktsituationer som kanske kan upplevas som ironiska. De är inte ett retoriskt knep. De bör tas upp till diskussion för att se hur biktpraxis kan förbättras.

Tillgång till sakramenten för frånskilda och borgerligt omgifta har diskuterats utförligt och mycket öppet under den nyligen avslutade synoden. Johannes Paulus II hade redan behandlat det i Familiaris consortio § 84. Synodens slutdokument ägnar paragraferna 84–86 under rubriken ”urskiljning och integration” åt dem som lever i ”irreguljära” äktenskapssituationer. Kardinal Kaspers förslag har inte vunnit gehör.

Officialatet

Många synodfäder har tackat påven för den omfattande reformen av ogiltigförklaringsprocessen, som träder i kraft den 8 december. Reformen gynnar den enskilde troende som vill ansöka om annullering (bevisbördan har lättats avsevärt, biskopen kan bestämma själv i enklare fall, osv.), men den innebär mer arbete för den kyrkliga domstolen, eftersom det ska vara samma höga kvalitet på processerna. Alla som är övertygade om att deras havererade äktenskap är ogiltiga kan ansöka om annullering. Kyrkan tar på sig detta omfattande arbete.

Officialatet i Stockholm står för ett gediget arbete, till allas tjänst. Jag hoppas att ingen som har närmat sig Officialatet de senaste 25 åren kan hävda att vi har varit godtyckliga, osympatiska eller att vi levererar en ”Las Vegas-process”. Själv har jag studerat cirka 2 000 äktenskapsfall under alla dessa år, och kan vittna om att flera icke-katoliker som har varit med i denna process, som part eller vittne, har tackat hjärtligt för att de har lärt sig mer om äktenskapet. Min förhoppning är att Officialatet i Stockholm fortsätter att vara till hjälp för alla, och bidrar till evangeliserande av äktenskapet och familjen.

Jorge de Salas är präst och biskopsvikarie för juridiska frågor inom Stockholms katolska stift.