Ödets lotter

När kulturlivet riskerar att påverkas av samhällets förflackning och vulgarisering kan vi med förtjusning konstatera att Vadstena-akademien envist strävar mot höga konstnärliga mål och snarare ökar kvaliteten än gör avkall på den.

Visionen för Vadstena-akademien har sedan grundandet 1964 varit att varva nyskriven musikdramatik med äldre operor som inte spelats i modern tid. Verksamheten är en vidareutbildning, finansierad av stipendier, inom sång och musik men även inom scenografi, kostym, ljus och ljud.

De senaste åren har föreställningarna visats i slottets bröllopssal, ett utmanande rum för alla involverade fack.

Sommaren 2003 gavs Carl Unander-Scharins nyskrivna opera Byrgitta vid 700-årsfirandet av den heliga Birgittas födelse. En kontrast blev årets just avslutade produktion Ödets lotter som har rötter i den neapolitans-ka operan från 1700-talets mitt.

Ödets lotter samlar två operor, en heroisk, opera seria, Demofoonte, och ett komiskt intermezzo, opera buffa, La Vedova Ingenosa, Den fiffiga änkan, ett obligatoriskt inslag för att tillfredsställa Neapels socialt blandade publik. Texterna skrevs av Pietro Metastasio, en av tidens främsta librettister, och tonsättarna var också förnämliga, Mancini, Sarro, Leo och Selitti.

Den fiffiga änkan lämnar vi därhän här. Det är visserligen historiskt intressant med blandningen av opera buffa och opera seria men konstnärligt bjuder Demofoonte på större upplevelser.

Demofoonte, med en mäktig kung i titelrollen, utspelas i Thrakien där Apollon varje år kräver att en jungfru ska offras på hans altare. Motivet initierar den klassiska mixen av förvecklingar som tycks oupplösliga, konflikter som skingras i ett trollslag och kärlek som övervinner allt.

Förutom att Vadstena-akademiens 2000-talsversion troligen hade ett högre tempo än Neapeloperans 1700-talsversion kändes den ”autentisk” med de långa recitativen, visserligen i modern språkdräkt men i originalets ambition att styra dramats skiftningar, de många ariorna, omständliga för att briljera i ornamentering, och de stora känslornas utspel.

Sångarna gjorde ett genomgående gott arbete. Särskilt ska nämnas Karolina Blixt som kommer att låta höra talas om sig som en lysande artist, både sceniskt och musikaliskt. Hennes mezzosopran ersatte 1700-talets kastratsång med briljans.

Stor uppmärksamhet låg i år på orkestern som i ett nytt samarbete med Kungliga musikhögskolan har gjort fördjupade studier i ensemblespel på tidstrogna instrument. Resultatet, den spröda klangen och musikernas inkännande spel, imponerade.

Det fascinerande ligger just här: varken de nya eller de gamla instuderingarna är självändamål. Vadstena-akademien har ett syfte, en medveten koppling till plats och historia, till kulturellt arv och konstnärlig pedagogik.