Ojämnt om kristna som sticker ut åt väldigt olika håll

Värstingkristna i drevet – boktiteln är onekligen ägnad att dra till sig uppmärksamhet. Den som får boken i sin hand finner en antologi, utgiven på Artos förlag, med förord av Kerstin Elworth. Hon beskriver mediernas tystnad inför de numera årliga Jesusmanifestationerna i Stockholm och lägger fram hypotesen att den svenska journalistkåren är sällsynt okunnig om, och därtill inte sällan direkt fientlig mot, alla slags religiösa yttringar. Likaså berättar hon om den omedelbara bakgrunden till boken – en artikel under strecket 2007 av Susanne Wigorts Yngvesson om förhållandet mellan religion och medier, som blev inspirationskälla och startpunkt. ”Värstingkristna” är det gemensamma namn med vilket boken betecknar olika ”kristna utstickargrupper”, vare sig det sedan gäller klosterfolk, Livets Ord eller Knutby.

Wigorts Yngvesson bidrar med ett första, inledande kapitel där hon kommenterar de olika texterna, men också som en utgångspunkt konstaterar hur lätt makten över den journalistiska dagordningen också blir allmänhetens dagordning, vare sig det gäller den numera sedan länge överspelade frågan om kvinnliga präster i Svenska kyrkan eller den mer nyligen aktuella om SSPX.

Huvudsakligen består annars boken av ett antal fallstudier. Yvonne Maria Werner skildrar i en utomordentligt läsvärd text hur de svenska perspektiven på klosterliv har förändrats. Mycket har hänt sedan 30-talets hetsskriverier mot S:t Josefssystrarna i Franska Skolan eller dominikansystrarnas Sankta Ingridshemmet, som – ve och fasa – fick två unga konvertiter från välbärgade hem att söka sig till det dominikanska livet. I dag utgör, skriver Werner, ”klosterlivet en för många främmande men ändock accepterad livsform”. Maud Nycanders Nunnan väckte visserligen debatt, men lika mycket fascination – liksom reality tv-serierna från klostervärlden. Werners artikel är inte minst intressant därför att den sträcker sig över flera decennier och därmed kan påvisa skiftena i debatten, hur dreven kommer och går. Som god historiker håller hon också en välgörande saklig ton.

Ett övergripande historiskt perspektiv anlägger också kyrkohistorikern Nils-Eije Stävare i sin skildring av den svenska pingströrelsens historia, från tidiga skräckreportage och kommentarer om tungomålstalandet som ”bevis på ett lägre kulturstadium” eller ”andlig digerdöd på landsbygden” till hundraårsjubileet 2007 med kungaparet som hedersgäster. Även här presenteras överskådligt en fängslande bild av skiftande klimat i medierna – och i den allmänna meningen.

Annorlunda är utgångspunkten när Dag Sandahl, präst i Svenska kyrkan tillika docent i kyrkovetenskap, under den ironiska rubriken ”Skräckslagna sexualneurotiker” skildrar en debatt i vilken han själv i hög grad varit en del: diskussionen om kvinnliga präster, här kallad ”en krock mellan nya och gamla budord – jämställdhet gentemot bibeltolkning”. Sandahl, som den engagerade debattör han är, räds inte fräna formuleringar. Detta är mindre en beskrivning än en artikel, skriven inifrån debatten, med Sandahls högst personliga reaktioner och reflektioner.

Journalisten Kerstin Elworth ägnar en artikel, ”Sekten är värst”, åt Livets Ord och Opus Dei, och beskriver de mediedrev som drabbat respektive organisation. Texten är just så journalistiskt rapp i tonen som titeln antyder. Elworth beskriver kampanjerna mot Ulf Ekman och Livets Ord, som pågick under åratal, medan det i fallet Opus Dei framför allt handlade om en artikelserie i Expressen sommaren 2000. Möjligen kan man beklaga den generalisering det innebär att bunta ihop dessa vitt skilda grupperingar i en och samma text, även om båda förenas av den sektstämpel som häftats vid dem. I sin artikel kommenterar Elworth hur mediernas legitima kritiska granskning kan slå över i hat och mobbningsmentalitet. Men Ulf Ekman gör ju också tv själv. Lika intressant vore, i fallet Livets Ord, att se hur så kallade ”värstingkristna” själva handskas med dessa medier.

Antologin innehåller också några exempel på religionsfientlig löpsedelsjournalistik, bland annat i fallen Knutby och Åke Green, samlade av redaktören för Nya Västerbotten, Anette Novak.

Sist återfinns dels ett utdrag ur ”Etiska regler för press, radio och tv”, dels ett urval pressklipp om religion och medier 1986–2009, sannolikt sådana som Kerstin Elworth inledningsvis berättar att hon samlat – ömsom roande, ömsom upprörande.

Det är, som torde ha framgått, en något ojämn bok, som förenar genomarbetade texter med hastigare hopkomna. Här finns åtskilligt tänkvärt – men också en hel del inte oproblematiska premisser. Dit hör själva termen ”värstingkristna” som en samlingsterm som förmodas täcka allt från Knutby till Vatikanen.

Själv saknar jag kanske framför allt en grundligare analys av ämnet från medievetarhåll. Så hade man kunnat undvika bokens karaktär av partsinlaga.

Astrid Söderberg Widding är professor i filmvetenskap, Stockholms universitet.