Pär Lagerkvist – den ovillige talaren

Det var sannerligen inte ofta som Pär Lagerkvist kunde förmås att hålla tal. Pär Lagerkvist-Samfundet har i sin årsbok för 2010 samlat och återgett de fyra stora offentliga tal, som finns dokumenterade. Ett par av dem var han mer eller mindre tvungen att gå med på: det tal som han höll år 1940 vid invalet i Svenska Akademien över sin företrädare Verner von Heidenstam, och det tal som han höll när han fått Nobelpriset 1951.

År 1940 var ett ödesår för Norden under andra världskriget. Norge och Danmark hade ockuperats av nazisterna, Finland hade utkämpat sin strid mot Sovjetunionen. Pär Lagerkvist inleder sitt inträdestal i Svenska Akademien den 20 december 1940 med ord som blivit ofta citerade: ”I en tid av stor fara för vårt land förlorade vi vår störste fosterländske diktare.” I sitt tal lyfter Lagerkvist fram idealismen hos Heidenstam, men även hans kärlek till hembygden trots den orientaliska fascinationen i ungdomsdiktningen. Pär Lagerkvist själv hade bestämt tagit avstånd från nazismen och alla totalitära ideologier redan på 30-talet med verk som exempelvis Bödeln och Den knutna näven. I sitt tal lyfter han fram Heidenstam som en stor förnyare av den patriotiska diktningen. Den skald som skrev diktsviten ”Ett folk” ses som en ledargestalt för folket.

En annan diktare som Lagerkvist framhåller som en stor idealistisk diktare är Esaias Tegnér. Lagerkvist hade låtit sig övertalas av Svenska Akademien att hålla minnestalet över Tegnér vid högtidssammankomsten i december 1946. År 1946 var det 100 år sedan Tegnér gick bort. Lagerkvist hade som ung beundrat Tegnér, uppväxt i Växjö som han var. Fortfarande beundrar han den formella elegansen hos honom men kan också peka på bristen på djup. Klarheten kan bli för skarp. Även mörkret och mystiken måste finnas, detta som Tegnér principiellt tagit avstånd från i så många av sina dikter. Lagerkvist lyfter också fram Tegnér som brevskrivare. Även i breven är han, enligt Lagerkvist, ”renodlat idealistisk” men visar inga retoriska åthävor utan framstår som ”geniet i skjortärmarna”.

Håkan Möller, litteraturforskare i Uppsala, som just har gett ut boken Pär Lagerkvist. Från författarskap till Nobelpris, sätter i en artikel i årsboken in Lagerkvists två stora tal i deras historiska sammanhang och framhäver bland annat att båda talen poängterar att man måste kämpa för kulturens värde i en mörk tid. Mer eller mindre tydligt vänder han sig också mot Fredrik Böök, som försökt att placera Heidenstam men även Tegnér i den nya tiden, den där de västerländska kulturvärdena inte längre hade någon plats.

Ett radiotal höll Lagerkvist, på nyårsaftonen 1941. Rubriken var ”Norden är vårt fosterland” och talet publicerades sedan som understreckare i Svenska Dagbladet. Kampen mellan ljus och mörker är det centrala i talet. Nu råder mörkrets makt, men kampen måste fortsätta: ”Det vunna är inte vunnet för alltid. Det kan alltid också förloras. Det måste försvaras, försvaras beständigt.” Och slutsatsen blir: ”Vi måste orka.”

Högtidstalet i samband med Nobelfesten blev inget tal. Efter inledande ”ödmjukhetsgester” som Håkan Möller kallar det, överraskade han församlingen med att i stället för ett tal läsa upp en novell, som han sade sig ha skrivit redan 1922 men först nu återfunnit. Det är en allegorisk saga, ”Myten om människan”. I den framträder den frågande, sökande diktaren under den ödsliga rymden med de kalla stjärnorna. Det är en bibliskt-mytisk kort saga om människans grundläggande livsvillkor, om jordisk oro, om släktens gång och om blommande träd. Håkan Möller konstaterar att ”den talskygge författaren hade gjort ett av sina få framträdanden i talarstolen och markerat sin utkorelse som Diktare. Han hade under blygsamhetens betygelser avstått från festtalets glittrande retorik och i stället framträtt i rollen som den enkle berättaren, solitären som också var mästare i egen klass.”

Ännu ett kort tal av Pär Lagerkvist är känt. Det hölls på Smålands nation i Uppsala den 1 maj 1942 och har rubriken ”Hembygdskärlek”. Han säger att han alltid bevarat kärleken till sin småländska hembygd, även när han i ungdomen drogs till Södern. Det finns andra landskap också som han håller av, särskilt Bohuslän. ”Men jag har lagt märke till att när jag ska försöka skildra ett landskap, så blir det nästan alltid Småland, också när jag inte avser det. Det blir så av sig själv, utan att jag vet om det. Det som en gång avspeglat sig på djupet av vår själ, det plånas aldrig ut. Småland är för mig jorden som jag först, ursprungligen upplevt den.”

Pär Lagerkvist har länge tenderat att bli en alltmer glömd författare. Det är svårt att i bokhandeln få tag på verk av honom, utom möjligen Dvärgen och Barabbas. Pär Lagerkvist-Samfundet för en envis kamp för att aktualisera hans författarskap. Den föreliggande årsskriften är ett utmärkt exempel på att hans texter fortfarande kan upplevas som rykande aktuella.

Elisabeth Stenborg är fil. dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.