Ökenfäder dyker upp igen

En trend på dagens andliga marknad går ut på att man ska må bra, så kallad feel-good-spirituality. Kravlös vila, inga svårsmälta budskap eller störande begränsningar. Helst snabba lösningar på komplexa existentiella problem. Det är en andlighet som är mjuk och len och som vill väl. Men det finns också andra, strävare trender. Ökenfäderna som förde ett synnerligen asketiskt liv i Egypten (Palestina, Syrien och Persien) på 300-talet har dykt upp i modern tappning i norra Italien. I byn Bose norr om Turin finns idag ett livfullt och dynamiskt kloster, Monastero di Bose, som går i ökenfädernas tradition. Det är ett dubbelkloster, det vill säga att det har både systrar och bröder. Gemenskapen är ekumenisk, även om de allra flesta av klostrets 80 bröder och systrar är katoliker. De strävar efter ett liv i enkelhet, vilket naturligtvis inte behöver betyda att vägen dit är särskilt enkel. Klostret har en aktiv kontakt med omvärlden dels i form av många besökare, dels genom den medieexponering som dess prior Enzo Bianchi får. Enzo Bianchi har skrivit ett antal böcker och artiklar och intervjuas regelbundet i italiensk radio och teve, och har blivit en auktoritet på det religiösa området. Han har dessutom utnämnts till hedersdoktor i kyrkohistoria vid universitetet i Turin, vid vilket han för övrigt studerade ekonomi på 1960-talet innan han slog in på den monastiska banan. Enzo Bianchi kom år 2002 ut med en bok som nu översatts till svenska och getts ut på Artos förlag: Ord av spiritualitet: Ett andligt lexikon.

I förordet får vi veta att boken är en sammanställning av de svar författaren gett bröder, systrar och gäster genom åren. Genren påminner om ökenfädernas tänkespråk. I förordet förklarar författaren att de 45 ord som är inkluderade i detta behändiga lexikon hänger ihop med varandra som länkar, det vill säga ett ord leder till nästa. En ordfamilj till exempel täcker ”öken”, ”väntan på Herren”, ”tålamod” samt ”trohet i tiden”. En annan familj berör ”självkännedom”, ”ensamhet” och ”kommunikation”. Tolv ord handlar om olika former av bön. Ord av spiritualitet kan ses som ett slags andlighetens ABC och är god litteratur för den som har börjat söka Gud målmedvetet och kanske särskilt värdefull för den som i detta sökande upplevt torka och perioder där Gud känns frånvarande. Vad ska man göra när livet upplevs som en öken och det är långt till nästa vattenhål?

Detta är en bok för advents- och fastetiden, för att tala i termer av kyrkoårets perio-der. Jultidens och påskens glädje, den helige Andes utgjutande vid pingst samt den ordinarie tidens budskap får däremot inte så stort utrymme. Recensenten kan därför tycka att den universella titeln är något ambitiös och lovar mer än innehållet presterar; askes och abstinens poängteras på bekostnad av andra aspekter av spiritualitet. Men om man tar boken för vad den är finns här mycket att hämta. Personligen har jag haft störst glädje av flera fina, skarpa och tänkvärda formuleringar. Några exempel på sådana är förmodligen det bästa sättet att återge bokens stil.

På temat ”trohet i tiden” säger Enzo Bianchi något som säkert är relevant för många idag: ”Avguden, som är den tyrann som försöker dominera och förslava oss, är idag den egna tiden.” I avsnittet om tålamod får vi dessutom höra: ”Tålamod är konsten att leva i ett närvarande nu som är ofulländat, partiellt och fragmentariskt utan att förtvivla.” Tålamod handlar med andra ord inte bara om att vänta, utan är en attityd som accepterar brister och ofullkomlighet. Vidare beskrivs konsten att lyssna i subtila och finkänsliga ordalag: ”Att lyssna betyder inte enbart att bekräfta den andres närvaro, vi måste också skapa utrymme inom oss själva för denna närvaro så att vi kan vara en hemvist för den Andre.” Den andre är här en person, men samma princip gäller för texter. Det upplysande avsnittet om lectio divina redogör på ett lyckat sätt för hur främmande inslag i bibeltexter behöver bemötas omsorgsfullt. Lectio divina är för Enzo Bianchi en övning i osjälviskhet: ”I dess första fas, läsningen, handlar det om att vi anstränger oss för att lämna oss själva, så att vi kan övervinna det som är annorlunda i texten och överbrygga de kronologiska och kulturella skillnader som finns där.”

Ord av spiritualitet är på det hela taget mycket realistisk. Erfarenheten att mänskliga relationer är sårbara och ibland omöjliga behandlas utan smink. När annan kommunikation har upphört kan bön vara enda utvägen: ”Det finns tillfällen då det enda vi kan göra för att bevara vår relation till en annan person är att stödja henne med bön, med förbön.” Detta är i och för sig en enkel iakttagelse, men väl så användbar i svåra situationer. Sargade relationer leder författaren in på ämnet förlåtelse. Enzo Bianchi skiljer här på synden och människan som sådan: ”Förlåtelsen kommer ihåg att syndaren är en människa, inte synden personifierad, som är betydligt större än de negativa handlingar som han eller hon kan ha åstadkommit.” I reflektionen över ordet ”ensamhet” hävdar Bianchi att sunda relationer förutsätter både självkännedom och mod att möta sin egen ensamhet. Han förmedlar en positiv syn på ensamhet: ”Det är den plats där vi har möjlighet att med hjärtat förenas med andra och där vi kan erfara närvaron av andra i deras frånvaro, det är där våra relationer renas, som vid oupphörliga möten med människor riskerar bli meningslösa.”

Det som förmedlas genom Ord av spiritualitet lämnar en god eftersmak, åtminstone beträffande vad som sägs. En hel del ord som torde vara relevanta i ett andligt lexikon yttras dock inte. Visserligen talade ökenfäderna inte heller speciellt ingående om kyrkans sak-rament, men det faktum att endast eukaristins sakrament nämns i Ord av spiritualitet väcker frågor. Dop, konfirmation, bikt, sjukas smörjelse, äktenskap samt diakon-, präst- och biskopsämbete har hört till traditionen i århundraden och har väl också en andlig sida? Läsaren bör också vara uppmärksam på att boken i stort sett tiger i frågor som rör skapelsen, världen och samhället. Vilken outtalad syn på världen har då gemenskapen i Bose och hur förväntas de som besökt klostret navigera i det ofta turbulenta vardagslivet? Dessa kritiska synpunkter formuleras i medvetenhet om att alla ämnen inte kan komma till tals på 160 sidor och att boken förmodligen inte återger den andliga rikedom som av allt att döma upplevs på plats.