Gentekniken förändrar etiken

I en nyligen framlagd avhandling av Maria Hedlund vid institutionen för samhällsvetenskap vid Lunds universitet blottläggs den politiska beslutsprocess som ledde fram till 2006 års reglerande lagstiftning för användning av viss medicinsk genteknik. Syftet med Hedlunds forskning har i första hand varit att utvärdera metoderna för detta beslutsfattande ur ett demokratiskt perspektiv, med hänsyn tagen till aspekter som medborgerlig insyn och möjlighet till allmän debatt.

De problematiska aspekter av denna medicinsk-etiska beslutsprocess som framkommer är många. Hedlund visar bland annat på hur problematiken kring kunskapskoncentration och expertstyre aktualiseras i och med genteknikens framväxt. De politiska beslut som måste fattas kring teknikens användande är i grunden moraliska, och berör djupast vår syn på mänsklighet. Samtidigt är förutsättningarna för diskussionen en enorm teknisk apparat, faktisk såväl som begreppslig, i vilken enbart medicinska specialister kan förmedla inblick.

Ett värdebaserat ifrågasättande av nya tekniker inom ramen för det demokratiska samhället sker i de allra flesta fall då tekniken redan är fullt utvecklad och därmed inte sällan potentiellt lönsam, både ekonomiskt och forskningsstrategiskt. Då tekniken finns tillgänglig är förutsättningarna för en etisk diskussion kring den i grunden förändrade och kommer med nödvändighet att behöva röra sig utanför en strikt moralfilosofisk sfär, med hänsyn till nationella, ekonomiska och politiska intressen. Teknikens existens vid tidpunkten för dess etiska utvärdering skymmer också icke-teknologiska alternativ. Ett övergripande tekniskt förhållningssätt har samma effekt, vilket Hedlund betonar. Barnlöshet avhjälps med provrörsbefruktning, inte adoption. Genom att förlägga problemets lösning till den medicinsk-tekniska sfären har man på förhand också definierat de möjliga lösningarna.

Hedlund tar även upp ett fall då politiker faktiskt har föregripit den tekniska utvecklingen. Det gäller modifiering av gener på ett sätt som riskerar att påverka kommande generationers genuppsättning, något som förbjöds i lagstiftning innan denna typ av genmanipulation var realiserbar. Trots skrivelsen fortsatte utvecklingen av genterapeutiska metoder av denna typ, och när de olagliga teknikerna nått ett stadium av praktisk tilllämpbarhet avlägsnades förbudet helt enkelt ur lagen; medicinsk expertis ansågs vara kapabel att på egen hand utföra bedömningen av metodernas godtagbarhet.

Här framträder ett svårt dilemma: att genom lagstiftning stävja oönskad teknisk utveckling genom att inte tillåta ens grundforskning inom vissa områden verkar av många skäl orimligt; exemplet ovan antyder att ett förbud enbart mot framtida tillämpningar skulle vara verkningslöst. Samtidigt tyngs den nuvarande modellen för etisk utvärdering av teknologi av en naiv hållning till tekniken som neutral; en problematik som går långt utöver de demokratiska problem som Hedlunds avhandling tar upp till diskussion. Samhällets inställning tycks med andra ord vara att framtagandet av en teknisk metod som sådan inte kan anses vara möjlig att utsätta för en etisk eller moralisk prövning, att en värdebaserad diskussion enbart kan föras kring dess eventuella tilllämpning.

Detta förhållningssätt är problematiskt av flera skäl, kanske framför allt eftersom tekniken i sig och den vetenskapliga och politiska diskurs enligt vilken den anses funktionell, på ett kraftfullt sätt omformar de värdebärande begreppen. Det kollektiva moraliska ramverket omstöps oupphörligt genom den terminologi och retorik som utgör förmedlande länk mellan forskningsmiljön och samhället. Med argument som smidigt infogas i den moderna framstegsberättelsen verkar expertisens språkbruk i riktning mot en naturalisering av tekniken som en integrerad del i ett civiliserat samhälle, av den civiliserade människan.

En syn på existensen som i grunden konstruerad förmedlas av den kristna högerns förespråkare av ”intelligent design”, men också av utvecklingsoptimistiska uttolkare av darwinismen. I sin förlängning medför båda dessa världsåskådningar en syn på även det unikt mänskliga som utformat efter ändamålsenliga principer. Människokroppens förbättring införlivas därmed i det civilisatoriska projektet; samhällets ingenjörsmässiga fortbyggnad på tillvaron. För att tala med Jacques Ellul är ”teknikens inflytande och autonomi så väletablerade att den i sin tur har blivit en måttstock på vad som är moraliskt, skaparen av en ny moral”.

Den tekniketiska frågan hamnar genom sin nuvarande behandling i bakvattnet redan från början: när möjligheten att på teknisk väg rädda liv väl finns tillgänglig, framstår varje beslut om att avhålla sig från detta som groteskt och omänskligt. Teknologins katalog över dödssynder växer sig obemärkt men oavlåtligt större. Underlåtenhet att använda sig av existerande teknik för att rädda liv blir ett absolut ont. Ur tekniken uppstår ett tagande av liv där det tidigare inte var möjligt att tala om ett sådant. I varje enskilt fall är moraliska överväganden om teknikens konsekvenser vaga och abstrakta, medan det mänskliga liv som kan räddas är högt påtagligt. Det kan porträtteras på tidningarnas löpsedlar lekande och levande; kan fläkas ut i knoppande värnlöshet, med sina legobitar och sitt sparvögda leende. Hur göra förstasidesstoff av mänsklighetens villkor?

Ett illustrativt exempel på denna tekniketikens dynamik utgörs av ett fall under den gångna våren, då Socialstyrelsen skulle fatta beslut om att tillåta särskild embryoselektion vid konstgjord befruktning, för att det nya fostret skulle kunna förse föräldrarnas tidigare, svårt sjuka, barn med vävnad. En sådan vävnadsdonation från ett för detta syfte specialutformat syskon skulle kunna rädda det sjuka barnets liv. Socialstyrelsens beslut blev jakande i samtliga fall.

Och varje annat beslut skulle varit omänskligt, kan tyckas. Detta förefaller också vara åsikten hos lagstiftarna bakom det underlag på vilket Socialstyrelsen grundar sina beslut: där sägs att denna typ av behandling skall vara tillåten i medicinska extremfall.

Socialstyrelsen fattade därmed det enda mänskliga beslutet, men samtidigt ett beslut som alltmer avlägsnar inneboende mening från begreppet mänsklighet, ett beslut som oundvikligen behäftar idén om en människa med referenser till hennes olika funktionella identiteter.

Det mänskliga infogas i det tekniska ramverket. Teknik, från grekiskans techné; en verksamhet vars mål är något annat än verksamheten i sig, som syftar till produktion av ett objekt. En allt mer dominerande princip om funktion som mänskligt existensberättigande expanderar till att omfatta även tillvaron före födelseögonblicket.

Vad innebär detta för de resonemang vi för kring ny teknik och dess tillämpning?

Som tydligt framgår av Hedlunds avhandling krävs motkrafter mot den tendens som allt mer förflyttar avgörande beslut till den tekniska expertisens slutna rum. Samtidigt, som Hedlund också inser, är kunskapskoncentration och därav följande koncentration av makt en oundviklig konsekvens av ett högteknologiskt samhälle med specialiserad arbetsdelning. Därmed är beslutens lokus möjligen inte det verkliga problemet, utan deras undflyende karaktär, avståndet mellan formellt och reellt avgörande.

Men, och detta är viktigt, den problematik som vidlåder varje tekniketisk diskussion som syftar till att påverka den faktiska tekniska utvecklingen är av mer än demokratisk art. Den gjenljder av det moderna samhällets tro på linjära framsteget, den häktar fast i frågor om människan som medel kontra människan som mål i sig. Debatten kring teknik förs inte sällan mot resonansbotten av förändringens oundviklighet, där varje taget steg tvingar fram nästa, där tekniken i sig töjer och tänjer det moraliska ramverket. Tekniken nödvändiggör sig själv, och bär samtidigt löfte om att utgöra lösningen på alla problem den kan tänkas orsaka. Solpaneler ersätter klimatpaneler, psykoterapi byts mot genterapi.

Teknikens värld är funktionell, högeffektiv, bekväm och, i bästa fall, dödsfallsminimerande. Med bidrag från röster som Maria Hedlunds kan den möjligen även göras mer demokratisk. Men är den, i någon verklig bemärkelse av ordet, mänsklig?