Okonventionell präst i brittisk nostalgideckare

En vacker mörkhårig kvinna gungar solskensbelyst på ett rep farligt nära vattenytan; en lång stilig rödblond man betraktar henne leende från åkanten. Plötsligt går repet av och hon faller i vattnet. Han ropar oroligt efter henne: ”Amanda!”, och kastar sig i. Hennes huvud syns snart ovanför ytan, liksom hans, de skrattar båda. Genomblöta går de sedan längs en tågperrong; hon lutar sig ut genom kupéfönstret och pekar på sin kind: ”Du får kyssa mig – här!”, han gör så och vinkar glatt när tåget går. Så följer vi honom när han cyklande passerar vägskylten: från Cambridge, på väg mot Grantchester. Han kommer fram till ett litet hus, milt gråvit puts med gröna fönsterkarmar och klängväxter, utanför vilket en äldre dam står, hon utbrister upprört: ”What the Dickens?!” när hon överlämnar en klädpåse till honom och ser hur genomblöt han är. I ett rum där de spetsigt bågformiga, blyinfattade fönstren antyder kyrkligt sammanhang, lägger han på en LP-skiva och jazz av äldre slag hörs, samtidigt som han byter om från sin blöta tröja och långbyxor till … prästmundering. Ljudet av kyrkklockors klang hörs när han står framför altaret, redo att förrätta en begravningsgudstjänst. Hans predikan över den döde handlar om att alla synder kan bli förlåtna – ett tema som visar sig vara särskilt laddat vid detta tillfälle, eftersom den döde tagit livet av sig, och alltså enligt många inte borde få en kristen begravning.

Så inleds TV-serien Grantchester, baserad på böcker av James Runcie. Denne inspirerades i sin tur till karaktären Sidney Chambers av sin far, Robert Runcie, under sin levnad ärkebiskop av Canterbury – för övrigt också den som förrättade vigseln mellan Prins Charles och Lady Diana år 1981 (trots att han tydligen hade sina dubier om hur lyckad den föreningen var – men det är en helt annan historia). Serien omfattar tre säsonger om sammanlagt 18 avsnitt, samt en julspecial mellan säsong två och tre och utspelas under mitten av 1950-talet i (den faktiskt existerande) byn Grantchester, strax utanför Cambridge, England. Redan i denna inledningssekvens har några viktiga aspekter av Sidney Chambers etablerats: de två kvinnorna i hans liv, Amanda Kendall och Mrs Maguire, och förtjusningen i äldre jazz – senare får vi veta att det är mer specifikt Sidney Bechet som är favoriten – och så naturligtvis detta faktum att han är präst i Church of England, och Grantchester är hans församling. Just detta att introducera honom inte som i första hand präst, utan låta det komma som en överraskning i slutet av introduktionen är signifikativt för hur han skildras i serien. En underliggande fråga blir: hur okonventionell kan en präst egentligen vara, vid denna tid, i denna kyrka? Vidare blir också frågan: vad är kärnan i hans prästerliga gärning, vad är det viktigaste, och vilka invändningar mot honom kan avfärdas som trångsynta och gammalmodiga?

Han är ung och lever ensam i prästgården, med Mrs M som den dagligen närvarande hushållerskan. Hon är skeptisk till hans förtjusning i Bechet – som hon envisas med att uttala som ”Beckett”, och ogillar hans rökande, men är också uppenbart ett exempel på en person med ett hjärta av guld innanför den lite buttra och tvära ytan. En annan vana som inte faller Mrs M på läppen, är Sidneys förtjusning i fin whisky. Men detta drag kommer att utgöra en avgörande detalj för det första mordfall som han blir indragen i. Serien handlar nämligen om den något oväntade konstellationen präst och kriminalkommissarie, en som det ska visa sig mycket lyckad kombination när det gäller att lösa brott. Den man som Sidney inledningsvis begraver är när allt kommer omkring inte en självmördare utan har blivit skjuten. Sidneys misstankar väcks genom olika detaljer som inte stämmer med bilden av ett självmord, och här etableras också hur hans ställning som präst blir en tillgång i brottsutredningen, eftersom, som kriminalkommissarie Geordie Keating konstaterar, människor öppnar sig för en präst på ett annat sätt än för en polis. Till en början är Geordie Keating dock mycket skeptisk till denna kyrkans man som lägger näsan i blöt – inte minst eftersom Geordie själv inte är troende. Så läggs grunden för både en oväntad vänskap mellan den nästan dubbelt så gamle, buttre polisen och den yngre prästen och till ett lyckat samarbete när det gäller att lösa brott tillsammans.

Makt och människor

I serien tematiseras på olika sätt religionens och kyrkans närvaro i människors liv. Framför allt, naturligtvis genom det mest synliga: Sidney Chambers i prästens vardagskostym med den vita kragen, eller i gudstjänstskrud, och genom att han bor i prästgården. Men vad det innebär att han är präst undersöks också genom teman i de olika avsnitten, där frågor av livsavgörande betydelse vävs in i de begångna brotten, frågor om synd och skuld, om straff och förlåtelse, möjlighet till försoning, frågor om sanning och lögn. Geordie representerar en profan livssyn ställd mot Sidneys religiösa, samtidigt som det visar sig att gränserna mellan deras uppfattningar inte alltid följer de förväntade linjerna.

Miljön är trivsamt charmig, där en engelsk präst, the vicar, kanske är bland det mest både parodierade men också hemtrevligt välbekanta inslaget i mycket av brittisk film och litteratur. Samtidigt är trivsamheten inte helt och hållet idyllisk, och det femtiotal som skildras är inte bara fina jumperset, pärlhalsband, testunder i prästgården och promenader längs grönskande åkanter. Serien utspelas ungefär tio år efter andra världskrigets slut, och kriget finns närvarande som en skugga, i människors medvetanden i form av minnen; som dem som plötsligt dyker upp hos Sidney, eller i det agg som byborna hyser mot den tyska kvinna som är änka efter den döde i första avsnittet. Mrs M:s make försvann under kriget, och även andra i byn har lidit förluster på olika sätt, som det judiska syskonparet, överlevande från Auschwitz, som hoppats på en tillflykt och trygghet, men där döden hinner ifatt dem. Även kalla kriget finns med i form av ett fall som kretsar kring en misstänkt sovjetisk spion som infiltrerar universitetet i Cambridge, Sidneys alma mater.

Men det är framför allt det samtida samhället som uppställer de komplicerade frågor som ställs på sin spets i och med brotten som Sidney och Geordie löser tillsammans. Så sätts dessa institutioner i relation till varandra: kyrkan och lagen, och frågan om deras makt och inflytande på människors liv synliggörs, både i Geordies och Sidneys livliga diskussioner på puben över en pint och backgammon, men också i vilka befogenheter de har i olika sammanhang, som präst och som polis, representanter för dessa institutioner.

Ett fall där detta blir särskilt skärande tydligt, och som leder till djup osämja mellan Sidney och Geordie, är när den unge Gary Bell döms till döden för något som i Geordies ögon är ett solklart mord, medan det för Sidney är fråga om en olycka, där avsikten var att hjälpa till i en förtvivlad situation, men där utgången blev katastrofal, både för Gary och för flickan han försökte hjälpa. Fallet aktualiserar frågor kring sexualitet: ungdomars och vuxnas, vuxnas ansvar för ungdomarnas sexuella nyfikenhet, kring maktförhållanden och kring sexualitetens konsekvenser: abort. Men också andra relationer sätts i fokus: vilka kärleksförhållanden eller begär är det som samhället sanktionerar och vilka måste gömmas undan, vilka är det som kyrkans företrädare skyddar, för att hålla sina egna om ryggen? Vilka begär fördöms, både av kyrka och samhälle – såsom homosexuella, eller (gifta) kvinnors? På ett elegant och gripande sätt förmår seriens skapare att diskutera dessa svåra frågor genom att låta dem alla ta mänsklig gestalt: den arresterade fotografen, en känd homosexuell man, som brukar kunna muta sig ut ur sådana situationer – visar polisens nyckfullhet när det gällde denna typ av brottslighet. Amanda Kendall gifter sig rikt enligt sin fars önskan och leds nu som lyxhustru; hon längtar efter samvaron med Sidney och snattar för att bryta sin tristess, och hennes situation visar kvinnors begränsade möjligheter, fortfarande vid denna tid. Sam Milburn, Sidneys forne studiekamrat på prästseminariet, har en svaghet för unga flickor, helst i femtonårsåldern, och kyrkan som hierarki framträder i samband med detta speciella fall, då Sidneys närmaste överordnade, ärkediakonen (Archdeacon) visar sig spela en avgörande roll när det gäller att undanhålla polisen en misstänkt brottsling, för att undvika att någon skugga faller över kyrkan som institution. Just detta fall ger ju också en nutida återklang till de pedofilskandaler som den katolska kyrkan har och har haft att hantera. Men inte bara kyrkan kommer till korta i denna situation – Sidney blir djupt besviken över hur rättsväsendet behandlar Gary Bells sak, hur ensidigt man tolkar det skedda, helt utan medkänsla med en ung människa, och att det utmätta straffet inte är rättvist utan snarare att betrakta som hämnd.

Det stora i det lilla

Varje avsnitt av serien kan ses fristående när det gäller det fall som behandlas och löses, men varje säsong har också ett antal övergripande berättelser som vävs in i alla avsnitten och knyter dem samman och där en större fråga står på spel. Det handlar framför allt om relationerna mellan huvudpersonerna, exempelvis Amandas och Sidneys komplicerade förhållande, eller Mrs M och hennes försvunne make, eller Leonards försök att hitta ett sätt att acceptera sig själv och finna en möjlighet att leva ett ärligt liv som kristen och präst, och homosexuell. Geordies och Sidneys relation utvecklas också över tid, och de utgör varandras både moraliska och känslomässiga kompasser, genom de ständigt pågående samtalen mellan dem. Ett tema för dessa samtal, är kriget och dess spår – där det är ett faktum att Sidney dödat åtminstone en människa, som soldat. Detta inträffade visserligen innan han blev präst, men minnet av händelsen och dess implikationer plågar honom återkommande.

Men det handlar också om relationer och rörelser inom de båda institutioner som skildras: polisen och kyrkan, där hierarkier blir synliga och förändras över tid, förändringar som påverkar huvudpersonernas liv, och visar hur relationer inte bara med de närmaste utan med en arbetsplats och med andra samhällsfunktioner, tar plats och spelar roll i tillvaron. Så blir det exempelvis en stor skillnad när den förste ärkediakonen avsätts på grund av sitt skandalösa beteende, och hans efterträdare, en svart man, är betydligt strängare när det gäller att hålla efter församlingsprästernas uppförande. Denna stränghet antyds ha att göra med att han själv, som svart i en huvudsakligen vit institution, själv är föremål för granskande blickar i högre utsträckning än om hans hudfärg följt normen. Hans närvaro innebär inte bara att både Sidney och Leonard betraktas med en betydligt mer uppmärksam blick, koncentrerad på hur de framträder som goda exempel för sina medmänniskor, utan utgör också en påminnelse om tidens klassamhälle, där den prästerliga banan öppnar en möjlighet – om än liten, svåråtkomlig – för en icke-vit person att uppnå en högre samhällsposition. Men, det blir också en påminnelse om hur villkorad denna karriärväg är, kantad med svårigheter – något som framkommer i ett samtal, där Sidney avslöjar för ärkediakonen hur dennes (vita) kolleger kallar honom ”onkel Tom” bakom hans rygg, något som ärkediakonen redan är väl medveten om, men förmår sätta sig över. Ett annat exempel på hur den hierarkiska ordningen fungerar inom en institution, är när Geordie blir varse att det finns flera frimurare inom de högre skikten i poliskåren, och att befordringsgången underlättas betydligt för en yngre polisofficer när han också blir upptagen i detta sällskap.

England som kolonialmakt framträder också i samband med ett fall där två unga män inflyttade från Pakistan är inblandade och utsätts för omgivningens fördomar och misstankar. I ett avsnitt tillbringar Sidney en tid i ett romskt husvagnsläger, vilket sätter fokus både på romantiserande föreställningar om det fria och lyckliga liv som dessa människor lever, och den hårda verklighet det faktiskt rör sig om, med fattigdom och utsatthet, där ett liv utanför samhällsordningen också är ett liv utan rättigheter till sjukvård och trygghet. Sidneys syster Jen har en pojkvän vars far är vit och mor är svart, och när hon tar med honom till Amandas förlovningsmiddag blir det skärande tydligt hur klasshierarkierna också är rasistiska, när pojkvännen Johnnie Johnson självklart blir den förste att misstänkas för den stöld som inträffar i Amandas högreståndshem.

Trons närvaro

Det finns tydligt återkommande inslag som förankrar seriens säsonger i tid och rum, som både utgör trivsamma igenkänningsmarkörer, såsom årstidsanknutna vyer över landskapet, promenaderna längs åkanten med hunden Dickens (uppkallad efter Mrs M:s kraftuttryck) eller Sidneys cykelturer mellan Grantchester och Cambridge, och som binder samman avsnitten med varandra. Ett sådant återkommande inslag, som tar sig olika uttryck och tydligt markerar religionens närvaro i Grantchester, är de andaktsstunder som hålls av Sidney. Dessa förekommer i alla avsnitt men ändrar karaktär beroende på avsnittets tema och innehåll. I första säsongen är det oftast predikningar vi får se; avsnitten avslutas med Sidney som står framför altaret, inte i en predikstol, och talar utifrån en tematik som det lösta fallet bragt i ljuset. I seriens allra första avsnitt handlar hans predikan om hur vi alltid bär med oss vårt förflutna in i framtiden, men att dröja för mycket vid det som har varit hindrar oss från att leva fullt ut i det som är nu. Denna tematik återkommer för övrigt i ett senare avsnitt, men då som en indirekt uppmaning till Sidney själv att ge efter för ett begär som han hållit tillbaka, något som ger det sagda en något annan innebörd. Samtidigt kan just denna tematik sägas vara helt grundläggande för lösandet av kriminalfall, eftersom det påfallande ofta är så att det är det som skett i det förflutna som ger upphov till de känslor och handlingar som leder till att brottet begås. Predikningarna utgör både kommentarer till frågor som brottet givit upphov till, och innehåller ord på vägen, något hoppingivande eller lärorikt som församlingsmedlemmarna kan ta med sig. Dessa tillfällen fungerar också som förstärkande av Sidneys karaktär, hur han är som människa, att han så tydligt är uppfylld av sitt kall, och att han har förmågan att ingjuta tröst och hopp hos de människor han talar med.

En humoristisk kontrast till Sidney Chambers avspänt vänliga och självklara sätt att predika utgör den assisterande prästen Leonard Finchs första försök i predikstolen. Han introduceras i seriens andra avsnitt, innan vi ens har sett honom, som homosexuell, det vill säga en person som bryter mot samtida normer – och lagar, då det ännu fram till 1967 var kriminaliserat i Storbritannien med homosexuella handlingar. Han visar sig vara en blyg, bokälskande och mycket vänlig person, som dväljs lite för gärna i höga filosofiska rymder, och hans predikan – som Sidney lovar att läsa i förväg och kommentera, men glömmer bort att göra – blir alldeles för lång och teoretiskt omständlig, där kantiansk filosofi blandas samman med alltför abstrakta utläggningar om tro, till församlingens förvirrade munterhet. Hans andra predikan, den som avslutar avsnittet, är betydligt bättre; där talar han om att alla människor ska sträva efter att bli den bästa möjliga versionen av sig själva och försöka att undgå det förflutnas synder.

Sidney är präst i Church of England, inrättad av Henrik VIII, och som representant för denna kyrka är han tolerant, öppen och förstående. Av icke-troende personer i sin omgivning får han ibland frågor som har att göra med den katolska kyrkan, antingen att man inte förstår skillnaden mellan dem – förvåningen över att Sidney inte måste leva i celibat – eller att det finns drag hos den katolska kyrkan som saknas i den anglikanska, som biktens mer direkta möjlighet till syndernas förlåtelse. Grantchester framställer på ett både praktiskt och konkret sätt kyrkans och trons närvaro i människors vardagsliv, och dess mer existentiellt andliga dimension, särskilt synligt när det gäller brott som begås och frågor som då uppstår kring skuld, synd, straff och förlåtelse. Kombinationen präst och polis som radarpar som löser mordfall är mycket lyckad, eftersom den tillåter så många ingredienser i en klassisk deckare att komma fram, men på ett nytt sätt, och med den existentiella dimensionen som ett extra tillskott.

Det är inte bara i Sidneys återkommande predikningar i kyrkan som trons närvaro i människors liv gör sig påmind, utan han blir också tillkallad, eller är närvarande, i andra religiöst relaterade situationer. Så får han exempelvis utföra exorcism i ett hem som enligt dess herre är hemsökt av den döda hustruns rolösa ande. Sidney genomför denna ritual på ett självklart och värdigt sätt, som om det vore en av många olika möjliga ceremonier en präst kan kallas att utföra. Han får också assistera vid en gravöppning, en situation som på alla sätt tycks vara i avsaknad av värdighet och respekt mot den döda, men där Sidneys närvaro mildrar det mest makabra i stunden. När någon dör och han är närvarande, ber han en bön för den döendes själ, och han finns tillgänglig när någon behöver tala om saker som annars kan vara svåra att anförtro någon annan. Självklart utför han också de ceremonier som ingår i prästämbetet: begravningar – som i det första avsnittet, eller dop – Geordies son. Det lyckas honom dock inte att genomföra någon vigsel under seriens gång: hela tiden uppstår förhinder, antingen att någon dör, eller att han av andra skäl inte förmår göra detta. Det kan tolkas symboliskt, eftersom Sidneys kärleksliv är en återkommande konfliktpunkt. Redan i inledningen ser vi honom och Amanda tillsammans, de framställs som självklara ihop, och det är också något som tematiseras: de är perfekta för varandra, men de har inte blivit ett par. Deras trassliga relation pågår genom alla tre säsonger; genom hennes äktenskap med en annan man, genom Geordies försök att hjälpa Sidney att träffa en annan, genom Mrs M:s önskan om att en lämplig prästfru ska flytta in hos Sidney så att hans liv får den yttre form som det bör ha, för en församlingspräst. Relationen med Amanda utgör också en del av det hos Sidney som gör honom ovanlig som präst, eller snarare: som visar vilken grad av mänsklighet som en präst faktiskt kan besitta. Hans stiliga, bredaxlade och vältränade yttre, som kommenteras återkommande och uppmärksammas genom det tydliga intresse kvinnor visar för honom, jävar idén om vem som blir präst, liksom hans smak för cigaretter och whisky – i stället för den sherry som framställs som den typiska favoritdrycken i anglikanska prästgårdar – och jazzmusik. Men det är också genom att visa hans mänskliga drag, för tiden lite normbrytande och okonventionella, som essensen i prästämbetet tydliggörs: det viktiga är inte vilken musik han tycker om att lyssna på, eller vilken alkohol han föredrar, och det viktigaste är inte om han lyckas tygla sina begär i enlighet med samhällskonventionerna, utan kärnan är hur han utövar sin prästerliga gärning, hur han sprider Guds ord, och hur han är närvarande för sina församlingsmedlemmar.

Men det är i tredje säsongen som Sidneys livsval verkligen utsätts för den hårdaste prövningen, det är då han tvingas ta ställning till hur stark hans tro är, hur övertygad han är om sin kallelse. Han konfronterar ärkediakonen med sina tvivel, känner kyrkans regelverk som ett fängelse, en instans som hindrar honom från att följa sin kärlek. Han säger sig inte längre känna igen sig i kyrkan, och att Gud inte svarar honom när han ber om stöd. Kärnan i dilemmat här är att Amanda ligger i skilsmässa och att han som präst i anglikanska kyrkan inte kan gifta sig med en frånskild kvinna. Men en annan aspekt är också konflikten mellan de egna begären, längtan efter personlig lycka, och andras behov av honom, Sidney, som präst. Vilken rätt har han att frånsäga sig detta ansvar som han åtagit sig i och med inträdet i prästämbetet? Ett avgörande livsval är nödvändigt, och jag ska inte här avslöja hur Sidney Chambers väljer att göra – men sista avsnittet innehåller två lyckliga par!

Igenkännande och värme

Grantchester är en deckarserie, och som sådan bygger den självklart på spänningen kring det begångna brottet och dess lösning och vägen dit genom utredningen. Förs­ta gången man ser serien handlar mycket om att försöka gissa vem som är den skyldige, samla ledtrådar, söka spår, undra vad Sidney har kommit på när han får det där frånvarande ansiktsuttrycket som betyder att han gjort en koppling mellan till synes oviktiga detaljer som kastar nytt ljus över mysteriet. Men Grantchester går att se om, flera gånger, även sedan man vet svaret på mordgåtan. Varje gång jag ser om serien finner jag något nytt, någon ny detalj som jag inte tidigare uppmärksammat, och varje gång blir jag också lika glad över att återse de välbekanta personerna, som jag fäst mig så vid. Den är också så välgjord, med tidsfärg både i kläder och miljöer och i närvaron av välbekanta företeelser som cricketmatcher, kyrkbingo och picknick med båttur vid ån. Men det är inte bara det hemtrevliga igenkännandets glädje, utan det är också sättet som serien behandlar relationer, samhällsförhållanden och existentiella frågor som gör den värd att återbesöka. Det är en varm serie, där personerna inte bara är typer i ett välkänt galleri från film- och litteraturhistorien, utan de är mångfasetterade och brottas med de bekymmer som femtiotalets England uppställer; ett ganska hårt, rasistiskt, patriarkalt klassamhälle. Även om kyrkans regler uppfattas som begränsande för människors liv, och det lidande som detta åsamkar skildras också tydligt och konkret, så visas lika tydligt kyrkans, trons läkande och tröstande och enande kraft för människorna i Grantchester, på ett både lite gammalmodigt och samtidigt modernt vis.

Anna Cavallin är fil.dr i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.