I hemlighet – livet i det isolerade Nordkorea

Det låter förvånande att just en katolsk hjälporganisation hör till de få hjälporganisationer som i Nordkorea kan vara aktiva över hela landet. Hur är det möjligt? Varför öppnar sig ett land, som förbjuder sina medborgare att ha någon som helst kontakt med omvärlden, för just en västlig organisation? Och varför tillåter den nordkoreanska regeringen till och med sina egna medarbetare att besöka Caritas och dess inrättningar i Tyskland?

Nyckeln till detta ligger i ett samarbete som pågått i mer än två decennier, och där förtroendet på båda sidor har vuxit. Dock var samarbetet inledningsvis inte frivilligt från Nordkoreas sida. I början av 1990-talet hade landets ekonomi hamnat i en svår kris. Genom östblockets och Sovjetunionens upplösning hade många fördelaktiga handelsavtal fallit bort. Nordkorea råkade i stora svårigheter, eftersom det efter detta tvingades avveckla sin valutahandel. Detta var landets ekonomi inte på något sätt förberedd på. Framför allt bortfallet av billig rysk olja blev smärtsamt påtaglig för stora delar av befolkningen – det saknades ström och drivmedel.

Samtidigt drabbades Nordkorea av olika naturkatastrofer. En ödeläggande räcka av torka och översvämningar ledde till enorma skördeförluster och i förlängningen till dramatiska flaskhalsar i livsmedelsförsörjningen. Staten kunde inte längre försörja människorna. Det finns ännu inte några tillförlitliga siffror på hur många tusentals människor som dog i dessa svältkatastrofer. Uppskattningar anger runt en miljon dödsoffer.

Samarbetet fick först övas in

I denna extrema situation blev den nordkoreanska regimen tvungen att agera och tog till slut emot internationella erbjudanden om hjälp och släppte in icke-statliga hjälporganisationer i landet. Officiellt hette det att det uteslutande var naturkatastroferna som hade lett till den uppkomna nödsituationen. Men det gick inte att bortse ifrån det inre behovet av reformer, och svältkatastrofen blev en utgångspunkt för mindre reformer. Befolkningen på landsbygden fick mer jord för privata köksträdgårdar, och strax därefter bildades små bondemarknader. Det rörde sig här inte om några i sig spektakulära åtgärder, men de fick stora konsekvenser i det helt standardiserade nordkoreanska samhället.

Men också det ovana samarbetet med internationella hjälporganisationer behövde först inövas. Från katolsk sida bildade i början av 1990-talet flera europeiska Caritas-förbund ett biståndskonsortium som samordnades från Hongkong. Vid den här tiden inrättades samarbetsformer som fortfarande präglar arbetet. De kyrkliga organisationerna klargjorde att deras hjälpintresse endast är humanitärt och uteslutande till för den nödlidande befolkningen. Den nordkoreanska staten å sin sida förband sig till transparens och att ge företrädare för icke-statliga hjälporganisationer obehindrad tillgång till de platser där biståndsprojekten skulle genomföras. Det är inte särskilt förvånande att Caritas samarbete med den nordkoreanska regeringen krävde stor envishet och fingertoppskänsla för att man inte skulle ge upp de humanitära principerna om oberoende och neutralitet.

På så sätt lyckades Caritas-organisationerna trots sin principfasthet att arbeta vidare i landet. Inga andra internationella hjälporganisationer har lyckats med detta under de senaste två decennierna. Många hjälporganisationer har i stället under de senaste åren lämnat landet frivilligt, eftersom de inte har de finansiella resurserna att fortsätta sitt arbete. Nordkorea är ju ett land som inte precis väcker sympatier hos privata och offentliga givare.

Caritas Internationalis, det tyska Caritas hjälporganisation, hör till de få organisationer som varit kontinuerligt aktiva i Nordkorea under de senaste 20 åren. Även om regimens officiella retorik i västliga betraktares öron oftast uppfattas som mycket aggressiv, så visar sig den nordkoreanska staten vad gäller den humanitära hjälpen dock vara en förutsebar och rationellt handlande aktör. Detta är av avgörande betydelse, eftersom det inte finns någon annan partner för hjälporganisationer. Det finns inte några civilsamhälleliga strukturer, vilket omöjliggör de klassiska kyrkliga försöken till nödhjälp och utvecklingssamarbete, och självklart väcker detta frågan om uthållighet. Kyrkliga strukturer är inte att tänka på i Nordkorea. I landet där religionsfriheten är garanterad av grundlagen, så länge den inte hotar landets sociala ordning finns det i hela landet tre kyrkobyggnader (en katolsk, en protestantisk och en ortodox), som alla är belägna i huvudstaden.

Tillförlitliga uppgifter om antalet i kristna i Nordkorea saknas. Det finns inga katolska präster i landet. Det är svårt att föreställa sig en underjordisk kyrka med tanke på tidigare dokumenterade förföljelser under Kim Il-Sung och statens anspråk på all makt. Många halvofficiella samtalsparterns intygar gärna rätten till fri religionsutövning men hänvisar sedan med en axelryckning till att det ju tyvärr inte finns några kristna i landet. Staten tycks däremot vara intresserad av att ge intrycket av att det finns ett religiöst liv i landet genom visa upp gudstjänstdeltagande i de få kyrkorna. Det finns motstridiga uppgifter om autenticiteten i dessa liturgiska sammankomster. Flera rapporter talar om regisserade mässor och rekryterade gudstjänstsbesökare.

Det förblir, som så ofta i Nordkorea, oklart vad som är äkta respektive spelat. Att tala om en någorlunda intakt kristen gemenskap är uteslutet. En trovärdig rapport talar dock om en statlig utbildning av lärare inom kristen och buddhistisk troslära, som ska ”företräda” dessa i det offentliga livet. En internationell diplomat bosatt i Nordkorea rapporterar om ett av sina möten med en inhemsk ”buddhistisk” munk, som förklarade ”tio Guds bud” för honom och då förmodligen blandat ihop ett och annat.

Trots avsaknaden av en icke-statlig partner har Caritas Internationalis hållit fast vid engagemanget i Nordkorea, eftersom flera möjligheter har öppnat sig för att omvandla den inledande livsmedelshjälpen till ett program för självhjälp. Och naturligtvis ställer man sig inom Caritas alltid frågan: Bör man över huvud taget bedriva hjälpverksamhet i Nordkorea under en sådan regim?

Svaret på denna fråga berör gränsen för hjälp i allmänhet – oavsett om det är fråga om Nordkorea, Demokratiska republiken Kongo, Syrien eller Afghanistan. I samtal med det nordkoreanska hälsoministeriet gick det att komma överens om att Caritas får behålla styrningen av projekten och att dessa ska genomföras enligt sedvanlig standard när det gäller transparens, kontroll och redovisning. Även den obehindrade tillgången till projekten är liksom tidigare ett villkor för tyska Caritas och garanteras också av den nordkoreanska regeringen.

Rent konkret innebär detta att en av Caritas Internationalis medarbetare, som bor i Sydkorea, regelbundet reser till Nordkorea och där besöker platserna för projekten. Genom dessa åtgärder går det att säkerställa att det är enskilda hjälpbehövande och inte regimen som får del av Caritas hjälp.

I huvudstaden Pyongyang är i dag en positiv ekonomisk utveckling påtaglig, för den mindre del av befolkningen som är delaktig i denna. På huvudstadens rymliga boulevarder, där det bara för några år sedan var väldigt tomt, går det nu att observera många bilar. Det går inte heller att bortse ifrån en intensiv byggnation. Det finns en växande medelklass, som har lagt av den tidigare dominerande enhetliga bruna klädseln, och som kommunicerar via smartphone och även vet att uppskatta restaurangbesök. Denna nya medelklass består av höga tjänstemän och funktionärer, men också av andra grupper, som genom handel med utlandet kommit över pengar och framför allt utländsk valuta.

Även i Nordkorea känner man av en allt äldre befolkning

Helt annorlunda är läget på landsbygden. Här tycks förhållandena knappast ha förändrats under de senaste två decennierna. Människor bearbetar ofta sina fält med de enklaste verktyg eller med bara händerna.
Redan oxspann är ett maximum av jordbruksteknik och det går fortfarande att se lastbilar med gengasaggregat. Säkrandet av livsmedel för befolkningen har alltid utgjort en stor utmaning för Nordkorea, eftersom endast 17 procent av landets yta, på grund av den norra halvöns bergiga beskaffenhet, lämpar sig för jordbruksodling.

Även under ideala förhållanden är Nordkorea således knappast i stånd att mätta sin befolkning. Enligt uppskattningar av Förenta nationerna tvingas Nordkorea att importera cirka 350 000 ton ris per år och då använda sina valutaintäkter. Det är därför som en besökare får intrycket av att nästan varje kvadratmeter mark som lämpar sig för livsmedelsproduktion utnyttjas. Baslivsmedel är fortfarande ransonerade i Nordkorea och tilldelas via matkuponger.

En delvis bestående undernäring hos många nordkoreaner visar sig också i utbredningen av sjukdomar som tuberkulos och hepatit, som alltjämt ställer landet inför stora utmaningar. Därför är det, inte minst när det gäller infektioner, i ett land som Nordkorea brådskande med nödvändiga preventiva åtgärder som vaccinationer. Caritas Internationalis har under det gångna året stött hälsoministeriet genom ett allomfattande vaccinationsprogram. På så sätt kunde 3,8 miljoner barn vaccineras mot japansk hjärnhinneinflammation och 2,4 miljoner barn mot mässling och röda hund.

För övrigt är tillgången på hälsovård i Nordkorea ytterst bristfällig och den medicinska infrastrukturen i provinserna dessutom föråldrad. Det saknas medicin, vilket leder till spridning av infektionssjukdomar. En hälsosam, välbalanserad, näringsrik föda är ytterst viktig, i synnerhet vid behandlingen av hepatit- och tuberkulossjuka. Caritas Internationalis har därför över hela landet hittills byggt 84 solcellsdrivna växthus, som är knutna till sanatorier. Därigenom har vårdinrättningarna nu året runt tillgång till färska grönsaker i vården av de sjuka. Dessutom går det att odla svamp i angränsande utrymmen och att hålla smådjur. Omkring 30 ton livsmedel per år kan odlas i växthusen.

Som humanitär organisation gör Caritas Internationalis inte anspråk på – och har heller ingen möjlighet – att förändra det politiska systemet i Nordkorea. Men samarbetet med hälsoministeriet ger ändå en möjlighet att inleda en dialog och att främja ett utbyte. Sålunda har under de gångna åren det nordkoreanska hälsoministeriets medarbetare kunnat bjudas in till Tyskland. Detta är mycket betydelsefullt, eftersom landets isolering är särskilt märkbar inom det medicinska området. De nordkoreanska hälsoexperterna har i Tyskland kunnat informera sig om nya behandlingsmetoder men också lära sig en modell för hemsjukvård som näst intill är okänd i Nordkorea. Det hjälpprojektinriktade utbytet erbjuder därigenom, med tanke på Nordkoreas internationella isolering, ett viktigt fönster mot världen.

En ytterligare, relativt ny, tyngdpunkt inom Caritas arbete i Nordkorea är åldringsvården. Ty även i Nordkorea finns fenomenet med en allt äldre befolkning, och även där upplöses de traditionella samhällsstrukturerna för samexistens alltmer. Många gamla och handikappade blir kvarlämnade och får inte någon som helst hjälp. Med stöd från Utrikesdepartementet i Berlin bygger Caritas Internationalis två äldreboenden i huvudstaden Pyongyang och ett ute i provinserna.

De nordkoreanska medborgarnas liv regleras i stor utsträckning av staten. Partiets möten och fester präglar vardagen. Lördagen är, efter en femdagars arbetsvecka, reserverad för politisk undervisning. Dessutom väntar alltid ”frivilliga” arbetsinsatser för alla medborgare. Den utländske besökaren i huvudstadens grönområden betraktar förundrad dussintals ungdomar som klipper gräsmattorna, alltid med en liten sax. Alla medborgare bär en dekal som föreställer statens grundare, Kim Il-Sung och dennes son, Kim Jong-Il, vars bilder måste hänga i nästan alla såväl offentliga som privata rum i landet.

Däremot är det mer sällan som det går att se Kim-Jong-Un, den nuvarande makthavaren, som sedan 2011 leder regeringen. Men han är likväl ständigt närvarande i befolkningens medvetande. Det händer mycket ofta att även konkreta åtgärder kan härledas till honom. Ledaren för en ögonklinik berättar i rörande ordalag om hur Kim Jong-Un inte bara personligen har bearbetat (och därmed självklart väsentligt förbättrat) sjukhusets byggnadsplaner utan till och med på egen hand omgestaltat sjukhusets logga.

Aktivt intresse för internationellt utbyte

Den som arbetar för en internationell organisation i Nordkorea tenderar helt klart inte att se verkligheten där och de vidare politiska perspektiven i ett alltför rosigt skimmer. Ur den otvivelaktigt enorma uniformiteten i samhället framträder dock samtidigt individer, som ger det nordkoreanska samhället ett mänskligt ansikte. Hjälporganisationer kan här bygga en viktig bro och lämna ett litet bidrag till människornas välfärd, vilkas hjälpbehov inte går att ifrågasätta.

Likväl kvarstår en klyfta mellan den västlige besökaren och koreanen. Vad de sedan generationer isolerade nordkoreanerna verkligen tycker om sitt land och om utländska makter förblir okänt. Deras aktiva intresse för internationellt utbyte är dock uppenbart och bör också få obetingat stöd framöver.

Översättning: Per Lindqvist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 12/2017.

Oliver Müller är statsvetare och teol.dr. Ledare för Caritas Internationalis i Tyskland.