Land som är avlägset land

Författarna Sven Delblanc och Gunnar Ekelöf tycks inte ha så mycket gemensamt. Ekelöf var i första hand poet men också en betydande essäist och översättare; det kunde blivit han som överförde Marcel Proust till svenska. Delblanc var en ledande och folkkär prosaist i nästa generation men också dramatiker, essäist, debattör och litteraturvetare. Vad man vet träffades de aldrig, och det tycks inte finnas några bevarade brev. Däremot fanns en ömsesidig respekt dem emellan. Ekelöf uppskattade Delblancs genombrottsroman Prästkappan från 1964, men av hans invit till ett möte blev intet. Delblanc har flera gånger i skrift visat sin förtrogenhet med och uppskattning av Ekelöf. Båda har tilldragit sig litteraturvetenskapens intresse (men sällan av samma forskare), och framför allt Ekelöf har ägnats en stor mängd undersökningar. Delblancs kvarlåtenskap är fortfarande till stora delar otillgänglig för forskningen.

Det som förenar Gunnar Ekelöf och Sven Delblanc på djupet är deras intresse för och erfarenheter av mystik. Antologin Jag skriver till dig från ett avlägset land (uttrycket är ett Ekelöf-citat) innehåller en stor mängd bidrag på temat från ett tvärvetenskapligt seminarium på Sigtunastiftelsen hösten 2016. Lars Ahlbom är vår främste Delblancforskare, och hans texter behandlar både biografi och verk. Poeten och kritikern Bo Gustavsson som länge specialiserat sig på islamisk mystik tar sig an Ekelöf i flera texter men också Delblancs roman Grottmannen. Psykologiska aspekter behandlas av Antoon Geels och Johan Cullberg. Ekelöf var fascinerad av och ägde flera ikoner ur den östliga traditionen, och Sven Delblanc samlade persiska mattor. Också ett konsthistoriskt perspektiv anläggs således i några uppsatser, intressantast kanske i Johan Cullbergs analys av Sven Delblancs banbrytande radiopjäs Göm dig i livets träd som handlar om flykten in i mönstret på en persisk matta. Antologin kompletteras med kortare och väl valda utdrag ur de båda författarnas produktion.

Sven Delblancs och Gunnar Ekelöfs mystik var religiöst hemlös, men de var båda bildade män som kände igen elementen i sina upplevelser från den kristna och islamska traditionen. En av lärdomarna man kan dra av boken är att mystika upplevelser inte alltid behöver uppstå eller låsas i en religiös kontext. Antologin gör genomgående ett terminologiskt val som jag anser vara förebildligt. Man använder ordet ”mystik” både som substantiv och adjektiv, detta för att undvika de missvisande associationer som ”mystisk” ofta leder till.

I någon mening var nog båda författarna ”religiösa” personligheter, men de hade en djup skepsis mot organiserade trossystem. Något monopol på mystika erfarenheter från etablerade religioners sida godtog de inte. Oändlighets- och personlighetsmystik, upplevelsen av den oändliga rymdens och det egna jagets djup, kan tolkas och göras psykologiskt och estetiskt användbara utanför de teologiska ramarna. Poesins historia ger till exempel många prov på detta. Hos den sene Ekelöf hittar man en radikal religionskritik. Han sysslar med groteska omvändningar av den kristna teologins hierarkier där Djävulen ställs över Gud. Han anknöt hellre till äldre föreställningar, till exempel de främreorientaliska och hellenska gudinnor som torde ha ingått i råmaterialet när den kristna Mariabilden formades.

På ett privatpsykologiskt plan skapade Ekelöf kanske sin mytologi för att bearbeta en komplicerad modersrelation och en tidigt död far. För Delblanc var en kärleksrik fadersgud otänkbar av samma privata skäl; hans självbiografiska romaner (Kanada-sviten och Livets ax) bär syn för sägen. Bådas intellektuella profiler bär starka spår av upplysningens 1700-tal, men det hindrade dem inte från att erkänna det andligas realitet och de mystika upplevelsernas förmåga att skapa bärande mening. Psykologin och myterna samarbetade inom dem båda.

Viktigare än de religiösa konnotationerna är alltså de konkreta upplevelserna när de båda författarna formar sin livssyn. Delblanc kallar den mystika erfarenhetens räjong för ”land som är avlägset land”, med en tydlig referens till dikter av Ekelöf och Edith Södergran. Han kallar upplevelserna för ”extaser”. ”Det avlägsna landet” fungerar som flykt och vila undan en plågsam verklighet. Han gjorde i ungdomen poetiska försök att fånga dem i ord men misslyckas, och han hänvisar i stället till Ekelöfs formuleringar av tillståndet i dikter som ”Absentia animi”. Hans ”avlägsna land” är detsamma som Ekelöfs ”bortomnära” och ”hitomfjärran” i denna dikt. Vistelserna där innebär en momentan men långverkande lättnad och meningsupplevelse. Mystiken ligger a priori bortom språket men måste ändå på något sätt kommuniceras, en paradox som vidlåder all mystik erfarenhet. Försök finns hos Delblanc att formulera sig kring den framför allt i debutboken Eremitkräftan och i den tidigare nämnda romanen Prästkappan. Romanförfattaren Delblanc fogar in den som en pol i ett spänningsfält. Ingen berättelse utan motsätttningar.

Man kan med fog jämföra Delblancs upplevelser med dem som Arthur Koestler hade – återgivna i självbiografin Pil i det blå – under tortyr i fängelset på 1930-talet, också den upplevelsen i grunden ”sekulär”. Jag kan också tänka mig likheter med Göran Sonnevis ovilja att infoga sin extas inför spelet mellan noll och oändlighet, inför den himmelska rosen (som i Dantes Paradiso) och den gudomliga musiken, i religionens tydningar av det sublima även om han i sitt väldiga lyriska författarskap gärna placerar sina resonemang i kyrkoårets sakrala tidscykel.

Bo Gustavsson talar i sin uppsats ”Grottmannen” om en ”ohelig allians mellan civilisationskritik, mystik och radikalpessimism” hos Delblanc, en treenighet som skulle göra honom ”omöjlig” i dagens sekulära kulturklimat. Det där tror jag inte riktigt på. Alla dessa tre hållningar, liksom viljan att formulera dem i konstnärlig form, är fullt närvarande i dagens litteratur. Dystopins genre är populärare än någonsin och utnyttjas regelmässigt för civilisationskritiska syften. ”Vänstern” är inte förutbestämd vare sig att döma litteratur efter skalan pessimism/optimism eller att döma ut mystiken som Gustavsson tycks förutsätta. Kloka och känsliga läsningar igenkänner estetisk kvalitet bortom de ideologiska hållningarna, och en sann intellektuell brukar sällan kunna låsas fast vid en politisk linje.

Förklaringen till det tynande intresset för Delblancs författarskap är inte ideologisk ovilja. Det är mycket enklare: den karantän som nästan alltid drabbar de stora författarna under några årtionden efter deras död. Antingen tynar de bort under sin estetiska vintersömn eller också återuppstår de i ny gestalt. Ett undantag från regeln är Gunnar Ekelöf (död för femtio år sedan våren 1968) vars ständiga närvaro manifesteras i ett obrutet intresse från senare generationers poeter. Den som hos honom vill se en konservatismens mästare för vår samtid måste ta med i beräkningen att hans kritik av sin egen var tämligen ytlig och full av idiosynkrasier.

Delblanc ser sin samtid som ”det mörka landet” och ställer mot detta mystikens ”land som är avlägset land”. Det är fullt möjligt att känna igen våra egna samtidskonflikter hos honom. De intressantaste tankarna som denna antologi väcker är idéerna kring den mystika upplevelsens innebörd och funktion, inte dess högst eventuella plats på de ideologiska skalorna. Båda författarna är motvilliga mystiker, och jag tror inte att det för så långt att utnämna dem till något slags ledstjärnor i den mystika traditionen. De är som sagt inte ointresserade av dess religiösa sammanhang, men de driver båda estetiska projekt som innefattar mycket mera än så. Sven Delblanc var en betydande kulturkritiker men utan tydliga bindningar av typen ”höger” eller ”vänster”, ”ateism”eller ”deism”. Han vore mera värd att lyfta in i våra egna debatter, för nyanseringarnas, hettans och intelligensens skull. Ekelöfs samhällskritik är som sagt mycket grundare. Dock kan man lägga märke till att många i hans Diwan-trilogi 1965–1967 för första gången hörde talas om ett folk som kallas för kurder. Han sträcker sig in mot en mycket personligt formad bild av det oändliga, mot kärlekens mysterium i Jungfruns gestalt, en Jungfru av Törst och Tröst.

Magnus Ringgren är kulturjournalist och kritiker, Uppsala.