Lewi, pingströrelsen och folkhemmet

Joel Halldorf är docent vid Teologiska högskolan i Stockholm, ledarskribent i tidningen Dagen och medlem i pingströrelsens teologiska nätverk. Halldorf är dessutom fjärde generationens pingstvän och utkom förra året med en biografi över en förgrundsgestalt i den framväxande pingströrelsen, Biskop Lewi Pethrus. Det är inte första gången han skriver om Lewi Pethrus; han känner sig förbunden med Pethrus ”pingstligt och opingstligt”, som han själv uttryckt det. ”Jag är forskaren som ofta tar ett nyttigt personligt intresse”, sade han i en intervju på Bokmässan 2017. Joel Halldorfs bok känns skriven för att hjälpa pingstvänner att förstå sin historia och att se en folkrörelse som inte lät sig anpassas in i det traditionella samhället utan utmanade och krävde sin rätt att bryta traditionella mönster. Pingströrelsen var för många skrämmande med sina höga rop, tårar och människor i extas. Men biografin om Lewi Pethrus är också en analys av en stark ledare som byggde ett imperium, och hans ledarskap skulle även nutida ledare kunna dra lärdom av.

Det är många under årens lopp som skrivit om Lewi Pethrus och hans gärning. PO Enqvist skrev romanen Lewis resa som bland annat tar upp den konflikt om makten Pethrus hade med författaren och ledargestalten inom pingströrelsen, Sven Lidman. Det kan vara svårt att presentera något nytt om pingstprofilen Pethrus, men Halldorf har inriktat sig på hans ledarstil, vilket är väldigt intressant. Han ställer också frågan (och besvarar den) om inte Pethrus var pingströrelsens biskop. Det är frågor som tidigare berörts av andra författare, men Halldorf tecknar ett fascinerande och intressant porträtt av en ledare som knappast valde den enkla vägen.

Lewi Pethrus föddes 1884 precis vid den tid då folkrörelserna så smått började växa sig starka. Han kom från enkla förhållanden där båda föräldrarna arbetade som lantbrukare. Föräldrarna kom i kontakt med väckelserörelsen och blev frälsta när den predikade om personlig omvändelse och tro. De lät döpa sig och blev baptister. Lewi som var nummer åtta i barnaskaran var den förste som inte döptes enligt Svenska kyrkans ordning. När han var 15 år arbetade han i Norge i skofabriker och engagerade sig i baptistförsamlingen i Kristiania, alltså nuvarande Oslo. Han engagerade sig också fackligt och krävde högre löner och bättre arbetsvillkor. Snart tog religionen över och han blev baptistpastor. Det var till en början ingen given väg, både arbetarrörelsen och väckelserörelsen slet i honom. Han drömde också om att bli proletärförfattare och journalist. Pethrus tillhörde utanförskapet och det var sannerligen inte lätt att vara baptistpredikant. Baptisterna sågs som avvikande element i samhället. De hade samma låga ställning som romerna och det varnades för dem i tidningarna. Pethrus såg på problemet som elitens förakt för de lägre klassernas religiösa tro. Han flydde inte detta utanförskap, tvärtom var hans mål att få utanförskapet att komma in i värmen, men hans tid hos baptisterna slutade abrupt: han blev utesluten från trossamfundet efter en tvist om nattvarden. Det blev till en början en stor sorg för familjen Pethrus, utom möjligtvis för Lewi själv som snart såg möjligheterna i att forma en egen rörelse. Men även pingstväckelsen sågs som en skrämmande irrationell rörelse präglad av extas, tungotal, tårar och höga rop och många undrade hur en sådan rörelse kunde få fäste i Sverige. En journalist hänvisade till rasbiologin. ”Märkligt nog ser de flesta pingstvännerna klena, många rentav invalida ut. Rakitiska huvuden med intryckta tinningar, utskjutande överkäkar, snedställda ögon.”

Det mest intressanta med Joel Halldorfs bok är folkrörelsebyggaren Pethrus och hans speciella ledarstil. Halldorf menar att Lewi Pethrus och socialdemokraternas Per Albin Hansson var tvillingsjälar. Båda var missionärer i sitt gebit och de byggde upp varsin stark folkrörelse, varsitt imperium som fick betydelse för samhället. Halldorf menar att deras gemensamma intresse var dels organisation, dels strävan efter renhet. Därför var också Pethrus och Per Albin så lika i sin väckelse. Lewi Pethrus valde att bygga en katedral för att samla sina anhängare medan Per Albin Hansson formade ett folkhem. PO Enqvist skriver i sin bok Lewis resa att Pethrus byggde in extasen som en mursten i den katedral som han byggde på Rörstrandsgatan i Stockholm 1930. Det var ett smart drag av pingstpastorn.

Arbetarrörelsen blev visserligen starkare och mer lyckosam, men Pethrus resa är inte att förakta. Det blev någon form av ideologiernas kamp. Pethrus var tungotalaren i folkrörelsen, han trodde på änglar och demoner och problemen gjorde han till möjligheter. Ett bevis på hans styrka var att han lyckades hålla pingströrelsen enad och samlad, medan rörelsen i andra länder splittrades i små församlingar. Pethrus ledarskap är imponerande och hur han utövade sitt ledarskap genom de institutioner han byggde upp är genomtänkt men också vågat.

Hans största styrka som ledare var den stora tolerans som han hade mot dem som avvek. Han accepterade en stor spretighet i rörelsen och hade en teori om att de som var på ytterkanterna förde energi in i rörelsen. Han accepterade dem även när han inte alls höll med om deras ståndpunkter. Samtidigt måste vi komma ihåg att Pethrus balanserade på en väldigt slak lina. Han hade att göra med starka krafter i en extremt demokratisk rörelse. Tron att Helig Ande kan ge budskap från Gud till var och en inom församlingen var en krutdurk. Folk kunde säga precis vad som helst. Kanske var det därför han valde att vara en predikant utan yviga budskap, med uppgift att förklara det basala och enkla. Han valde medelvägen.

Sitt imperium byggde han upp närmast för att lösa problem. Han tyckte bilden av pingströrelsen var för negativ i medierna. Därför startade han en egen tidning, han grundade ett bokförlag får att kunna ge ut de böcker han önskade och han startade Sveriges första piratradio för att få ut sitt budskap. Sist, men inte minst, tyckte han det var läge att också bilda ett eget politiskt parti. 1964 bildades Kristen demokratisk samling i Stockholm. Pethrus krävde för att starta partiet att kyrkoherden Birger Ekstedt ställde upp som partiledare, vilket han också gjorde. Om partibildningen skriver Joel Halldorf: ”Det kokade i samhällsdebatten när pingströrelsens karismatiske frontfigur Lewi Pethrus första tankar på ett nytt svenskt parti tog form.” Halldorf citerar Dagens Nyheter som 1964 skrev att det ”på 83 svenskar går en pingstvän och för denne är Lewi Pethrus ’popstjärnan’.”

Pethrus hade förstås också fiender och fick hård kritik, och han kunde i sitt ledarskap ha hårda nypor, men han hade som strategi att jobba med tystnaden som vapen. 1948 gick Sven Lidman till hårt angrepp på Pethrus. Han anklagade honom för maktfullkomlighet, för att beundra Hitler och för att ha kommersialiserat rörelsen. Konflikten blev en följetång i medierna och pågick i många månader. Pethrus valde att inte svara på kritiken, i stället åkte han till USA. Att tiga ihjäl kritik var effektivt. Först fyra år senare skrev han sitt försvar. Då var konflikten redan löst. Sven Lidman ångrade sina hårda ord och de båda försonades.

Pethrus var pastor i Filadelfiaförsamlingen i Stockholm från 1911 till 1958 och fram till sin död 1974 var han pingströrelsens informelle ledare. När han dog uppstod ett trauma inom pingströrelsen som bestod i många år, och enligt Halldorf var Pethrus vision bara möjlig med honom själv som ledare.

Joel Halldorf analyserar, med hjälp av bland andra Max Webers teorier, huruvida Pethrus var att betrakta som en ärkebiskop i pingstkyrkan. Det är också en debatt som pågått länge, och Halldorf är övertygad om att så var fallet. Pethrus hade biskopens funktion och tog ut kursen för rörelsen, såg till att för avvikande läror inte fick fäste och dessutom ledde han andra starka föreståndare inom pingströrelsen.

Halldorfs bok lyfter upp Lewi Pethrus på en piedestal som ett andligt geni och karismatisk ledare. Det är ett intressant porträtt som väcker många tankar om folkrörelsen, folkhemmet och behovet av ett ledarskap som vågar vara tolerant och lyssnande. Lewi Pethrus lyssnade på rörelsen. Vilken ledare gör det nu för tiden?

Lotta Gröning är fil.dr i historia, journalist och krönikör i Expressen.