Dionysios återkomst

Bara namnet på den här boken är en signal om att något har hänt. Både när den kritiska utgåvan och den engelska översättningen av samma verk, Corpus Dionysiacum, gavs ut för snart trettio år sedan möttes läsaren av författarangivelsen Pseudo-Dionysios; en tydlig markering att den senantika författaren stulit en falsk persona, eftersom författaren inte kan vara den Dionysios, en medlem av Areopagen i Aten, som omvänds till Kristus genom Paulus försorg i Apg 17. Med tanke på det inflytande som dessa filosofiska, mystika texter har haft som inspiration för både ortodox och katolsk teologi skulle man kunna säga att det var ett lyckosamt bedrägeri. Men på omslaget till Tord Fornbergs översättning står i stället det fulla namnet: Dionysios Areopagita, och översättaren ställer sig därmed i en tradition av forskare som inte nödvändigtvis ser pseudonymen som ett lurendrejeri för att vinna auktoritet och läsare utan snarare som ett slags hagionym, ett sätt att skriva utifrån helgonets perspektiv. Redan i författarens direkta närtid, det tidiga 500-talet, diskuterades autenciteten, men det var först när den moderna forskningen kunde visa att en lång passage om ondskan mer eller mindre var lånad från den nyplatonske, icke-kristne filosofen, Proklos, som det kunde fastställas att den okände författaren måste ha skrivit i det sena 400-talet eller det tidiga 500-talet e.Kr. I vilket fall som helst är det dionysiska namnet ett sätt att markera att detta är ett bid­rag skrivet från någon som i likhet med den apostoliske Dionysios på ett djupgående sätt bär det hellenska arvet med sig in i en kristen övertygelse.

En av de första som uttryckligen vände sig mot pseudobeteckningen var den betydande katolske 1900-talsteologen Hans Urs von Balthasar, som i andra världskrigets kölvatten jämförde den tyska forskningens nit att avslöja förfalskaren med tanks som rullade över texten. von Balthasar skrev själv som en del av det tidiga 1900-talets återupptäckt av kyrkofäderna, där inte bara intresset för Dionysios rehabiliterades men också Origenes och Evagrios. Den nya teologin, nouvelle théologie, skulle ge avgörande influenser till den katolska kyrkan och vara med att skapa ett gemensamt ekumeniskt intresse för patristiken, som väl här avspeglas i det faktum att den svenska översättningen av Dionysios är utgiven på Artos.

Översättningen har många förtjänster. Det märks att arbetet har skett under längre tid med flera personer inblandade. Förutom översättaren, Tord Fornberg, märks även Fredrik Heiding, som inte bara har hjälpt till att skapa flyt i svenskan och bredd i fotnoterna, utan även har skrivit ett längre, välskrivet förord. Den avslutande litteraturlistan kan tyckas kort i jämförelse med det nutida intresse som finns för Corpus Dionysiacum, men innehåller flera av de senaste bidragen och därmed åtskilligt att gå vidare med. Översättningen bär undertiteln Verk i urval, men farhågan att utgivarna har valt sina egna favoritställen kommer på skam. Även om det bara är Den mystika teologin som är översatt i sin helhet så är de flesta av de tio breven med, liksom fullständiga kapitel ur de andra skrifterna, De gudomliga namnen, Den himmelska hierarkin, och Den kyrkliga hierarkin. Det finns alltså inga dolda luckor i texten, utan det är lätt att se vad som är valt och vad som saknas. Personligen tycker jag att Breven också kunde ha översatts i sin helhet, och jag hoppas på att översättningen efterhand kompletteras med det som saknas. Till skillnad från den engelska översättningen har den svenska kunnat dra fördel av den kritiska utgåvan av Günther Heil, Adolf Martin Ritter och Beate Regina Suchla.

Det är ingen lätt uppgift att återge Dionysios långa meningar och tekniska vokabulär, där ordet ”hierarki” var en nyskapelse med lång verkningshistoria. Men generellt sett har Fornberg lyckats mycket väl med att bjuda in läsaren i texten, så att man kan följa Dionysios snåriga, men konsekventa tankegångar. Heidings inledande sammanfattning av skrifterna samt de återhållsamma fotnoterna hjälper samtidigt till att visa vägen. Liksom tolkningen av Dionysios kan en översättning dra texten i olika riktningar. Man kan välja att försöka vara strikt trogen den teologiska och filosofiska terminologin som finns i bakgrunden, eller så kan man låta sig påverkas av den poetiska, mystika ådran som samtidigt flyter genom denna corpus. Här vandrar översättningen en medelväg. Detsamma gäller inledningen, som ireniskt nämner olika tolkningar av Dionysios, samtidigt som Heiding visar hur författaren kan anses tillhöra den kristna huvudfåran. Inledningen och fotnoterna har på så sätt en ”katolsk” tendens, genom att inte bara nämna Platon, Plotinos, Proklos och östliga kyrkofäder, det vill säga författare som tillhör textens direkta förhistoria, utan också Augustinus, Thomas av Aquino och Benedictus XVI. Den som tydligare vill se hur texten kan läsas i ett mer dåtida (och kanske mer ”ortodoxt”) ljus kan lämpligen läsa Andrew Louths The Origins of the Christian Mystical Tradition, som följer hela vägen från den platonska teologin till både latinsk och grekisk mystik. Och den som i ljuset av de spänningar som finns i tolkningen av Dionysios lockas mer av hans möjliga bidrag till nutiden än till kyrkohistorien kan exempelvis vända sig till Sarah Coakleys Re-thinking Dionysius the Areopagite. Båda dessa böcker nämns i litteraturlistan.

Till sist: även om den svenska titeln, Paradoxernas Gud, är självfunnen, är den välvald. Den speglar den fascination för paradoxer som i alla tider har lockat läsare till Dionysios, men den gör det inte på ett förenklat sätt. Det hade varit enkelt att tala om en paradox, eller att beskriva Gud som ”paradoxal”, men i båda fall hade man riskerat att beskriva Gud som beroende av paradoxer snarare än att, som i den nuvarande titeln, låta gudsmysteriet äga paradoxerna. Det låter kanske som hårklyverier, men i så fall är det i dionysisk anda. Dessutom spelar det roll för uttolkningen av Dionysios som ofta förknippas med den negativa teologin, det vill säga tanken på att vi kommer närmare sanningen genom att säga vad Gud inte är, än vad Gud är. Det som moderna (och postmoderna) läsare av Dionysios missar i­bland, vare sig de gillar eller ogillar sådan teologi, är hur den negativa teologin balanseras av den positiva i Dionysios, liksom av utsagan att Gud är bortom båda dessa tolkningar. Det är alltså inte bara med en paradox, utan flera, som Gud närmar sig människan just där hon befinner sig, och sedan återigen fjärmar sig för att locka henne till djupare delaktighet. Denna delaktighet är inte bara intellektuell utan mycket mer genomgripande, så att den kan ske varje gång gudstjänst firas, ja på ett sätt redan firas den i varje levande varelse och i hela kosmos. Den här översättningen är en bra startpunkt för att både förbryllas och förundras av Dionysios texter.

Andreas Westergren är teol.dr i kyrko- och missionsvetenskap vid Lunds universitet.