Någonstans bland alla skuggorna står Jesus

Låt mig börja denna text med att redan så här inledningsvis komma med ett värderande påstående: Flannery O’Connors Wise Blood, som nu kommit i svensk nyöversättning av Andreas Vesterlund, är kanske den bästa och märkligaste roman som skrivits om Jesus. Någon kanske ställer sig frågande inför ett sådant påstående. Min gissning är i så fall att det inte i första hand är värdeorden ”bästa” eller ”märkligaste” som denna eventuella någon vill invända mot. Att Wise Blood, eller Blodsviss som den fått heta i den nya översättningen, är ett betydande litterärt verk är vi många som är rörande överens om. Men är det verkligen en berättelse om Jesus? Ja, jag menar att det är det. Och att romanen egentligen bara blir begriplig om vi ser Jesus som dess ständigt närvarande men hela tiden undflyende huvudperson.

Men först lite bakgrundsfakta: Flannery O’Connor (1925–1964) hann under sin alltför korta livstid (hon led av den kroniska reumatiska sjukdomen systemisk lupus ery­thematosus, SLE, som tog hennes liv när hon var 39 år gammal) endast färdigställa två romaner och lika många novellsamlingar, varav den sista gavs ut postumt. Därtill skrev hon också essäer och artiklar för olika katols­ka tidskrifter. Hennes författarskap är med andra ord inte särskilt omfattande, men ytterst betydelsefullt. Hon är verkligen en av det amerikanska 1900-talets mest särpräglade litterära röster.

Vad som gjorde henne så unik var på många sätt hennes dubbla identitet. O’Connor var djupt förankrad i den amerikanska södern, där hon levde och verkade och där hennes berättelser utspelar sig. Här gestaltade hon människor präglade av en evangelikal och inte sällan fundamentalistisk form av kristendom. Samtidigt var hon själv en hängiven och varmt troende katolik. Hennes ambition var att vara sann både mot den plats som hon gestaltade i sina berättelser och mot den katolska tro som genomsyrade allt hon skrev. Det var denna spänning som skapade den unika dynamiken i hennes historier. En utmaning var också, som hon själv uttryckt det, att försöka presentera en katolsk vision av världen för en läsekrets som till största delen bestod av gudsförnekare.

Hur gjorde hon då detta? Ja, inte genom att stryka läsarna medhårs i alla fall. Många av O’Connors berättelser kan räknas till en genre som skulle komma att kallas Southern Gothic. Det rör sig ofta om skildringar av mer eller mindre groteska händelser eller personer. Inte sällan mynnar berättelserna ut i våldsamma och brutala slut. Det finns en medvetet provokativ chockverkan i mycket av det O’Connor skrev. För henne handlade det dock inte om något simpelt effektsökeri. Snarare handlade det om att försöka skriva sig fram mot vad hon själv kallade för en kristen realism.

Det var utan tvekan en fallen, om än i grunden god, värld hon gestaltade. En värld där nåden ibland bryter in på ett närmast våldsamt sätt. Människorna i O’Connors berättelser är, ofta utan att de själva riktigt vet om det, indragna i det som O’Connor i en av sina essäer kallar för ”vårt långsamma deltagande” i Kristi död och uppståndelse. Det är ett slags frälsningsdrama hon iscensätter. Och när människan spjärnar emot, inte förmår tolka eller finna sin plats i detta drama, ja då uppstår friktion och ibland rent av våld och död.

Detta är precis vad som sker i debutromanen Blodsviss. Den handlar om den unge mannen Hazel Motes, som efter några år i armén återvänder till den amerikanska söder i vilken han växte upp. I första kapitlet får vi veta något mycket väsentligt om hans uppväxt. Hans farfar var predikant och det hände att den lille Hazel fick följa med på predikoresorna. Ibland brukade farfadern använda sig av sonsonen som ett slags retorisk effekt. Han brukade då peka på den lille pojken och säga till den lyssnande skaran:

”Visste de att till och med för den här pojken, för denna usla syndiga tanklösa pojke som stod och knöt sina smutsiga små händer utmed sidorna, skulle Jesus dö tio miljoner gånger, hellre än att låta honom mista sin själ? Han skulle jaga honom över syndens vatten! Tvivlade de på att Jesus kunde gå på vatten? Den här pojken hade blivit frälst, och aldrig nånsin skulle Jesus lämna honom. Aldrig nånsin skulle Jesus låta honom glömma att han blivit frälst. Vad trodde syndaren att han hade att vinna egentligen? Jesus skulle få tag på honom till sist!”

Mot denna lilla passage kan sedan hela romanens händelseförlopp läsas. Det handlar om hur Jesus vägrar lämna den flyende och upproriske Hazel i fred. Jesus är den dolda huvudperson som, inte nödvändigtvis styr skeendet, men som genom sin oupphörliga och starka dragningskraft ändå djupt påverkar det. Blodsviss är en berättelse om en människa som försöker göra sig av med Jesus, men som aldrig helt och hållet lyckas. En människa som jagas av Jesus ”över syndens vatten”.

Hazels besatthet av Jesus tar sig nämligen ett slags inverterat uttryck. Så fort han slagit sig ner i den nya staden börjar han predika sitt säregna evangelium på gatorna. Han har kommit för att skapa en ny kyrka, ”kyrkan utan Kristus”. Ingen frälsning behövs eftersom inget syndafall någonsin har ägt rum. Så här formulerar han sin tro: ”Jag predikar att det finns alla sorters sanning, din sanning och nån annans, men bakom allihop finns bara en sanning och det är att det inte finns nån sanning.” Med ironisk blick, men med aldrig sviktande lojalitet, målar och betraktar O’Connor sin romanperson. När han inte längre kan sätta sitt hopp till Gud, gör han som alla syndare – han sätter sitt hopp till förgängliga ting. Hans övertro på den skraltiga bil han skaffar, och som han tror ska kunna frälsa honom, är det hjärtskärande komiskt att läsa om.

Någonstans finns inom honom goda intentioner, en lidelse för sanningen, men som förvrids och perverteras. Kanske är det också så man ska förstå den märkliga titeln, Wise Blood. Den syftar visserligen på en annan av romanens figurer, Enoch Emery, men kan sägas om många av människorna i O’Connors berättelser; de har goda intentioner, klokt blod, men dessa goda instinkter korrumperas. Ofta tror de att de ska kunna frälsa sig själva, eller som det med ett bibelcitat heter i titeln till O’Connors andra roman – ”ta himmelriket med våld” – i stället för att ta emot nåden på det enda möjliga sättet: som gåva. Just därför är det som mötet med nåden i O’Connors historier blir så våldsamt, ofta rent av dödligt.

Det är mycket glädjande att lilla Bakhåll förlag satsat så stort på O’Connor de senaste åren. Detta är den fjärde titeln som förlaget ger ut, efter novellsamlingarna A Good Man Is Hard To Find 2013, Everything That Rises Must Converge 2014 och förra årets nyöversättning av The Violent Bear It Away. Översättaren Andreas Vesterlund har gjort ett bra jobb. O’Connor skriver med inslag av sydstatsdialekt, som är svår att översätta. Men Vesterlund har lyckats fint med att föra över den till njut- och läsbar svenska. Vissa ordval, som att exempelvis preacher på några ställen översätts som ”präst”, kan jag ställa mig frågande inför. Men på det hela taget är det en fungerande översättning. Utgåvan är också försedd med ett initierat och läsvärt efterord av kritikern Therese Eriksson, även om jag sätter några frågetecken i marginalen även där. Som vid påståendet att O’Connor såg sin katolicism som en ”strängt privat sak”. Hennes författarskap vittnar snarare om det motsatta. Gång på gång skildrade hon ju hur inte bara enskilda människor utan hela samhällsgemenskaper kan korrumperas av felaktiga trosuppfattningar.

Det finns väldigt mycket mer man skulle kunna säga om O’Connors mångtydiga debutroman, men det är svårt att göra det utan att avslöja för mycket av berättelsens slut, som den som ännu inte läst romanen ska få upptäcka på egen hand. Men man kan säga så mycket som att huvudpersonens namn, Hazel, eller Haze som han kallas, är talande. Haze betyder ju töcken, dimma, dis. Blodsviss är en roman om en sanningssökande människa som går vilse i illusionernas dimma. Haze rör sig i skuggorna. Men som det heter i en gammal läsarsång: ”någonstans bland alla skuggorna står Jesus”. Den textraden skulle kunna stå som rubrik över O’Connors märkvärdiga författarskap.

John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala.