Olivier Clément – en ortodox teologs väg

År 1968 reste den franske ortodoxe teologen Olivier Clément till Istanbul för att träffa Athenagoras, patriark av Konstantinopel och den främste i rang bland ortodoxa kyrkoledare. Patriarken hade vuxit upp i en komplicerad historisk situation: den muslimska världen efter imperiets upplösning och konfrontationen med de nationella stämningarna. Men han var också en man som hämtat sin andliga näring ur den stora ortodoxa traditionen från det första årtusendet. Kyrkofäderna konfronterades med den turkiska sekularismen, nationalismen och det kalla kriget. Athenagoras var den ”äldste” i traditionens mening. I dialogen mellan Olivier Clément, född 1921, ung medlem av motståndsrörelsen under andra världskriget, och Athenagoras, märkt av krigen på Balkan, var det inte bara två generationer som möttes, utan två världar. Deras samtal skulle pågå i tre veckor och fick den unge teologen att upptäcka några aspekter av patriarkens liv och pastorala aktiviteter. Resultatet blev en tjock bok, publicerad 1969, med titeln Dialogue avec le patriarche Athénagoras. Den blev en försäljningsframgång och trycktes i en ny upplaga 1976.

1968 och revolten mot fäderna

Det var inte konstigt att en fransk teolog, lärare vid Lycée Louis Le Grand, ville fråga ut Athenagoras direkt efter händelserna i maj 68. Clément hade med stor intellektuell känslighet uppfattat den antropologiska innebörden av utvecklingen: under flera månader skrev han Evangile et révolution tillsammans med katoliken M.-J. Le Guillou och protestanten J. Bosc. För honom var maj 68 en politisk-existentiell våg, inspirerad av en vision av världen: ”En mäktig syntes av Marx, Freud och Nietzsche, i framtiden förvisso den normala versionen av ateismen”. I demonstrationstågens liturgier och i de sexuella attitydernas revolution ”dömdes fadern till döden”. ”Faderskapets traditionella former går slutligt mot sin upplösning. Alltifrån den religiösa symboliken till det politiska och sociala livets former, de fattigas, de koloniserades, kvinnornas, de ungas återuppståndelse – för att inte tala om lekmännens revolt mot den prästerliga kasten – uppfattas varje faderlig auktoritet som ett herre-slav-förhållande.”

Faderns död, som närmast symboliserar kungens död och uttrycker familjestrukturens kris, är förbunden med ”Guds död”. Maj 68 markerar brottet med faderskapets tradition, förvaltat inte bara av kyrkan utan också av de stora institutionerna (skolan och familjen), det markerar det ”förnyande brottet” för att tala med Michel de Certeau. Man kände att en ny värld höll på att födas. ”Det var tron att vi befann oss mitt i ett nytt samhälle”, skrev Paul Berman. Maj 68 blev politiskt en misslyckad revolution, men den betydde en antropologisk och kulturell revolution med långtgående konsekvenser för de följande decennierna.

Det var i denna stämning som Clément gav sig av till Orienten för att ställa frågor till den gamle som vaktade det andliga Bysans. Längtan till Orienten – särskilt till Indien – ledde till forskningsresor för desillusionerade ungdomar efter krisen 1968. Detta var inte Olivier Cléments historia, även om han under sina år av sökande och senare i sitt intellektuella arbete alltid hade känt ett starkt behov av att lära känna den hinduiska religionen, som represterade den bjärta kontrasten till Västerlandets religion och sekularisering. Clément hade inte någon sentimental eller folkloristisk dragning till det bysantinska. Han var intellektuell, med en alldeles speciell historia, som mynnade ut i att han som vuxen begärde dopet i den ortodoxa kyrkan.

Från sökande till ortodoxi

Han berättar själv om sitt sökande i den andliga självbiografin L’autre soleil från 1976. Han föddes i Sydfrankrike i en sekulär socialistisk miljö, starkt präglad av protestantismen men i grunden ateistisk eller vagt teistisk. Han kallade sig sydfransk hedning. Världskriget och motståndsrörelsen var de två viktiga faktorerna under hans studenttid. Han sökte sig till vidare horisonter än dem han fått i familjen. Han kom att uppskatta den socialistiska humanism han bar med sig från hemmet, men han tog också intryck av den smärtsamma skilsmässan mellan kristendomen och de fattigas kamp. Den katolska kyrkan hamnade utanför horisonten för denne sekuläre humanist.

Frågan om människans villkor blev den röda tråden i hans sökande, också efter omvändelsen. Han hade stor känslighet, för att inte säga sårbarhet, inför frågan om existensens egentliga dimensioner. Av en lycklig händelse mötte han historikern Alphonse Dupront i Montpellier 1941, efter att ha lett en kulturell delegation till Rumänien (där han fick tillfälle att hjälpa den unge religionshistorikern Mircea Eliade). Så fick han kontakt med en intellektuell som såg historien mot bakgrund av religionen, fjärran från den materialistiska visionen av vetenskaplig marxism. I denna etapp av vandringen upptäckte han andens värld: ”Jag anade att verkligheten vida överskrider den klara och kvantifierbara kontur som våra sinnen och vårt förnuft kan isolera och objektifiera.”

Hans omvändelse inträffade när denna vaga och obestämda andliga värld började anta ett namn, Jesus. Vid 30 års ålder mottog Olivier Clément dopet. På sin väg mötte han Nikolaj Berdjajev och blev vän med de gestalter som representerade den stora ryska traditionen i Frankrike, Vladimir Losskij och Paul Evdokimov. Var och en inkarnerade på sitt sätt mötet mellan den levande rysk-ortodoxa traditionen och den västerländska kulturen.

För Athenagoras hade dessa ryssar i landsflykt spelat en roll analog till de bysantinska humanister som flyttat till Västeuropa efter den ottomanska erövringen av Konstantinopel 1453. Många av Cléments verk behandlar den ryska världen, Solsjenitsyn, Berdjajev, Dostojevskij och andra. I detta perspektiv gick det upp för honom att historien är för viktig för att överlåtas bara åt historikerna. Den avslöjar människans stora uppgörelse med den osynliga världen.

I denna osynliga men väsentliga strid utspelar sig helgonens historia. Genom ryssarna i Paris upptäcker Clément moder Maries martyrium (hon blev kanoniserad under namnet Marie de France): en rysk nunna som dog i Ravensbrück, därför att hon gömt judar under den nazistiska ockupationen av huvudstaden. Cléments andlige fader blev arkimandriten Sofronij, som hade levt på Athos mellan 1925 och 1952, där han varit lärjunge till munken Siluanos, den karismatiske ryske munk, vilkens andliga läror blev kända i Västerlandet genom Clément. Han fick också på ett mycket personligt sätt kännedom om kyrkofäderna. I sin bok Sources [i svensk översättning: Källor. Den kristna spiritualitetens ursprung, 2004], ett slags modern Filokalia publicerad 1982, presenteras denna patristiska ursprungskultur.

Den franske teologen skulle sedan fortsätta denna återupptäckt av fäderna och andens dimension. Detta föreföll honom vara den enda framkomliga vägen att närma sig moderniteten, utan direkt konfrontation, men också utan att ignorera den. Ett sätt att genomföra detta projekt var tidskriften Dieu Vivant, som utgavs efter andra världskriget med pater Jean Daniélou som eldsjäl och under medverkan av Massignon och Losskij. För Clément förändrades världen, men inte i det marxistiska politiska perspektivet: ”Historiens revolutioner har fötts ur en förvandling av hjärtat, om de har varit kreativa.”

Den ortodoxa tradition som Clément närmade sig representerades av Institut Saint-Serge (där han blev lärare) och av de ryska mästarna i Paris. Han blev inte ett isolerat original i den lilla orientaliska diaspora-miljön, vilken inte förskonades från interna problem och spänningar. En resa till Sovjetunionen med några vänner öppnade hans ögon för den ryska kristendomens komplexa och smärtsamma verklighet. 1964 deltog han i en minneshögtid över Jules Isaac (som hade bett Johannes XXIII om att långfredagsbönen för judarna i den katolska liturgin skulle omformuleras). I Florens, i närvaro av den profetiske borgmästaren Giorgio la Pira, också han övertygad om att en ny epok hade börjat, fastslog den ortodoxe teologen att ”världsfreden förverkligas först och främst i en själv – det är genom att förvandla sig själv som man bidrar till världens förvandling”.

Mötet med patriarken Athenagoras

Den som patriarken Athenagoras mötte var en ung student som redan författat några texter om den ortodoxa kyrkan och dess spiritualitet. Han företrädde den humanistiska franska kulturen och dess typiskt västerländska frågor, inte minst frågorna från maj 68 (en dålig översättning av Marx och Freud). I sitt andliga och kulturella sökande kände han sig hemma i båda världarna, den orientaliska med dess tro och dess kyrka, och den västerländska, franska, med dess speciella historia.

Athenagoras å sin sida var symbol och vittne för den kristna Orienten. Han hade länge bott i Västerlandet och ansåg sin kyrkas framtid beroende av kontakten med Västerlandets olika religiösa och sekulära uttryck. En av de bästa böckerna från 1900-talets andra hälft om spiritualitet (om man så kan säga, ty den innehåller också historia och andra ämnen) blev frukten av detta möte. Inte ens efter 30 år har den mist något av sitt fascinerande djup.

Vi ska inte anknyta till alla ämnena på dessa 600 sidor. Här behandlas den kristna tron i ortodoxa kyrkan, ekumeniken, jordens framtid, samtidens problem, med mera. Enligt patriarkens sätt att se är de kristnas enhet en primär nödvändighet; anánke, som patriarken sade. Återställandet av enheten var ett bärande motiv för mötet mellan åldringen från Konstantinopel och Paulus VI i Jerusalem. Han hade tagit emot påven i Istanbul och besökt honom i Rom. När dessa högsta representanter för två kristna traditioner, som levt åtskilda och fientliga, möttes, då var det ett tecken på att en ny tid brutit in, en första antydan om nya och oprövade steg på enhetens väg. De följande decenniernas ekumenik utvecklades något annorlunda än vad patriarken hade önskat. Han insisterade på ”kärlekens dialog” och kände behovet av att dela nattvardskalken åtminstone med katolikerna.

Patriarken och teologen slog fast att de kristnas enhet är avgörande för den samtida världen: kristendomen kommer antingen att enas på global nivå eller gå mot ökad splittring. ”Systerkyrkor och broderfolk”, detta är den enkla och verksamma formeln. Freden mellan folken – man befann sig mitt i det kalla kriget – var ett återkommande tema i boken, som aldrig hänvisar till banala pacifistiska slagord utan pekar på de djupa, för att inte säga eukaristiska, rötterna till denna fred. En enad kristenhet som går till trons äkta källor och som lever i dess liturgiska dimension kan bli grogrund för en kristen humanism som svarar på världens krisfenomen.

Inför den unge franske teologen var den gamle patriarken ”expert på mänsklighet”. Han vägrade att demonisera fiender, folk, system. Han yttrade sig hoppfullt om Ryssland och påminde om att de kristna martyrernas blod hade undergrävt kraften i det kommunistiska systemet. Han var förälskad i det universella, skriver Clément, men trodde inte på någon abstrakt kosmopolitisk sammanslagning. ”Alla folk är bra, alla raser är bra. Alla ska finna sin plats i den mänskliga enheten. Jag hör till alla folk. De kristnas enhet ska bli fermentet i mänsklighetens enhet.” Han tillade: ”Jag har sett människor lida. Alla behöver kärlek. Är de onda beror det förmodligen på att de inte har mött äkta kärlek […] Jag vet också att det finns mörka, demoniska krafter. De tar ibland makten över människor och hela folk. Men Kristi kärlek är starkare än helvetet. I hans kärlek finner vi mod att älska människorna. Vi upptäcker att vi behöver alla människor för att existera, och att alla folk existerar.”

Framtidens utmaningar

Maj 68 var aldrig långt från Istanbul. I staden vid Bosporen skulle i augusti samma år ett ungdomsmöte förbjudas av de turkiska myndigheterna. Patriarken förklarade: ”De unga är helt övergivna. De skriker som föräldralösa barn. Deras uppror är en vädjan.” Clément kände att de kokande känslorna maj 68 var ett kollektivt uttryck för nihilism, född ur entusiasm och ur det stora tomrummets vitala drift, som ville bryta helt med den stora (och mindre stora) traditionen. Detta var inte en kairos i den kristna vänsterns banala mening utan ett exceptionellt tillfälle att finna vägen till revolutionärerna. Det var ett tecken till kyrkan att inte ännu en gång missa ett historiskt möte – som man den gången sade i ett katolskt dokument.

Maj 68 visade hur den marxistisk-freudianska nihilismen och början på konsumtionssamhället dominerade stora delar av samhället, i synnerhet ungdomen, och att den skulle bli avgörande för framtiden. Den efterkonciliära katolicismen diskuterade om man skulle anpassa sig till moderniteten eller avvisa den totalt.

Clément visste att den ortodoxa kyrkan är frestad att leva utanför samtiden. Det är en inrotad vana. En stor del av ortodoxin var infryst i det kommunistiska isblocket. Alternativen för Clément var inte anpassning eller avvisande, utan närheten till människorna och deras problem. Män och kvinnor som lever ett andligt och medvetet liv (även om det sker i det fördolda) och levande gemenskaper transformerar nuet och öppnar väg till framtiden, till en bättre tid, men framför allt till Guds rike. För att använda ett uttryck från Dostojevskij: det är ivern bland människorna i undervåningen som ändrar historien. Den postmoderna eran ”börjar med upptäckten att begreppet person inte kan reduceras, med dödens återkomst i tänkandet, språket, bönen, kanske till och med kvinnans förvandling till en avbild av Guds Moder”.

Med tillgång till det samtida språket och kännedom om tidens frågor utvecklade Olivier Clément med stor lätthet evangeliets budskap och kyrkans tradition. Han utvecklade sin vän och läromästare Paul Evdokimovs vittnesbörd: denne hade upplevt den förstenade kristendomens drama, när den drog sig tillbaka från samhället i förkrigstidens ryska kris. Evdokimov hade föraningar om den bolsjevikiska revolutionen och sovjetsystemet. Det var ett eko av dramatikern Alexander Bucharev, som i mitten av 1800-talet hade protesterat mot det svalg som började gapa mellan den evangeliska livsstilen och samhället.

Religionens öde tycktes för Clément vara förbundet med sekulariseringen, i ett skede när den franska katolicismen genomgick en djup kris. Det verkade inte som om Gud och kristen tro hörde framtiden till. Snarare nalkades tiden för utopins slut, Guds död och den subjektivism som hör till konsumtionssamhället.

Tanke och liv

Clément var på sätt och vis en anakronism. Han var inte heller infogad i universitetssystemet utan en frilansare som aldrig fann sig i rollen som ”jourhavande ortodox” i Frankrike.

Hans tänkande är originellt och uttrycktes på många sätt. Han hade en komprimerad stil, skrev med lätthet och i en poetisk stil som lyckades kombinera samtidens språk med Bibelns och kyrkofädernas. Hans kreativa syntes fick inflytande långt utöver den franska ortodoxin. Hans vänskap med franska och italienska katoliker är betecknande. Hans föreläsningar på Saint-Serge har format åtskilliga ortodoxa kyrkomän, i synnerhet rumäner. Teologisk forskning, reflexion, andligt liv, odlandet av vänskapsbanden, allt detta tecknar bilden av hans person.

Nästan som ett testamente skriver Clément: ”Jag tror inte att man är ensam. Kristus väntar oss, väntar på människan i den ensammaste, den hopplösaste död. Om Gud tillåter det vet vi att våra närståendes böner och närvaro inte upphör under våra sista ögonblick – en hand i vår, på vår panna. Där blir vännens eller hustruns roll något stort: det yttersta moderskapet.”

Under sina sista år, som präglades av sjukdom, lämnade han inte hemmet. Hans fru Monique fanns alltid hos honom. Aldrig upphörde hans intresse för vännerna och världen. Hans teologi var en livsvetenskap, som hade mognat under olika skeden av hans tillvaro, inklusive ”solnedgången”.

Han tänkte i samma banor som Athenagoras, när denne talade om de stora ryssarna: ”De har förenat tjänande och frihet: det är framtidens väg.” För Clément kunde detta aldrig reduceras till ett system. Det var en andens metod, som tillät mötet mellan historia och framtid. De antika rötterna till denna metod var inte bara en fråga om studier utan också ett förhållningssätt till arvet från ”fäderna”: till Athenagoras, till de ryska mästarna, till andra troende.

Om man inte blir son kan man inte bli far. ”Den som inte har Kyrkan till moder kan inte ha Gud till Fader”, sade Cyprianus.

Faderskap är en öppning mot framtiden. Livets mening är mer än det individuella.

Översättning och bearbetning: Anders Piltz

Artikeln var ursprungligen publicerad i Études februarinummer 2010.