Snacket på puben i Lourdes – Andra Vatikankonciliet i den moderna världen

En kväll för ett par år sedan kom jag i samspråk med några unga katoliker över ett glas vin på en bar i Lourdes. Jag hade rest dit dels som pilgrim, dels som forskare med anledning av min doktorsavhandling om det engelska andaktslivets 1900-talshistoria.

Jag hade åkt med stiftet i Salford på dess årliga pilgrimsresa och tänkte följa i fotspåren efter katolikerna från Lancaster, som reste till Lourdes på 1950-talet och vars livsberättelser jag funnit i olika arkiv. De enda antipoder jag (en australiensisk katolik på drygt 30 år) kände till som rest till Lourdes var mycket äldre än jag, alla lika brinnande i sin tro.

Personerna jag fick sällskap med i baren den kvällen kunde inte ha varit mer annorlunda. Där fanns skolelever, arbetare och studenter mellan 16 och 25 år gamla, och precis som de övriga 300 ungdomarna från Manchester med omnejd utgjorde de en heterogen samling som kännetecknades av en inspirerande vitalitet och fräschhet.

När samtalet kom att handla om mina egna skäl för att komma till Lourdes blev det uppenbart att min förklaring, där jag hänvisade till Andra Vatikankonciliet, till stor del gick dessa ungdomar förbi. Händelserna i Rom mellan 1962 och 1965 blev bara begripliga när två av prästerna (båda unga, men med olika teologisk hemvist) började debattera arvet efter konciliet.

karl rahner, som skrev i efterdyningarna av konciliet, utan tvekan manad av sin roll som peritus [teologisk rådgivare, övers. anm.], myntade uttrycket ”anonyma kristna” då han omformulerade den katolska tolkningen av soteriologin och ecklesiologin. Själv tycker jag att man kan tala om yngre generationer i kyrkan, till exempel ungdomarna jag mötte i Lourdes, som ”anonyma konciliedeltagare”; de är obekanta med förvecklingarna i konciliets konstitutioner och dekret, men likafullt tacksamma arvtagare till dessa överväganden.

Många av de officiella skrivelser som konciliet fastställde – om ekumeniken, om det sociala evangeliet och om liturgin – har kommit att integreras helt i det vardagliga tänkandet bland nutidens katolska lekfolk. De hade sannerligen präglat uppfattningarna hos de unga, sökande och frågande katoliker jag mötte i Lourdes, även om de själva var omedvetna om dessa grundvalar.

Faktum är att denna omedvetna förankring blev tydlig i många av mina möten med unga kvinnor och män under pilgrimsresan. En del hade en gedigen katolsk bakgrund: de gick i katolsk skola, gick regelbundet i mässan och hade en utvecklad känsla för katolsk identitet. För somliga var pilgrimsfärden en familjeangelägenhet; man deltog tillsammans med föräldrar, far- eller morföräldrar och menade att Lourdes hade spelat en särskild roll för sammanhållningen i dessa relationer.

Samtidigt var det över en femtedel av pilgrimerna (och här var antalet yngre respektive äldre nästan lika stort) som inte besökte några andra gudstjänster under året. Den dagliga mässan och icke-liturgiska företeelser som rosenkransen och ljusprocessioner sågs som årliga tillfällen till fördjupning och förnyelse inom den katolska traditionen – ungefär som eukaristiska påsktraditioner under medeltiden.

det fanns också ett antal icke-katoliker med på pilgrimsfärden; katolikerna visade sig öppna och nyfikna gentemot dessa, vilket ledde till diskussioner om exempelvis dopets sakrament och olika tolkningar av det gudomliga. Detta var så långt man kunde komma från de gamla farhågorna inom den mer rigida varianten av katolicismen om att det utanför kyrkan inte finns någon frälsning. Dekretet om ekumenik (Unitatis redintegratio) och deklarationen om kyrkans förhållande till andra religioner (Nostra aetate) tycktes ha trängt ner i trosmedvetandet.

Den familjära stämningen och det otvungna samspelet mellan prästerskap och lekfolk; upplevelsen av att ha ett gemensamt uppdrag; planeringen för pilgrimsfärden som gjordes gemensamt av en präst och en lekman; innehållet i andakterna som prästerna stod för tillsammans med unga pilgrimer som ställde upp med högläsning, musik och ”de trognas böner” – allt detta var ett svar på uppmaningen från Lumen gentium om att ”lekmännens uppgift är att delta i kyrkans frälsningsuppdrag”.

faktum är att detta bemyndigande av ”lekfolkets prästerskap” underförstått åberopades av de få teologiskt konservativa yngre personer jag talade med. Med utgångspunkt i mycken historisk lärdom och en lovvärd hängivenhet för liturgiska seder gjorde de detta bemyndigande till grunden för sin kritik mot ”den nya ordningen”, vilket gav auktoritet åt deras krav på en återgång till svunna ideal.

Ungdomarna jag mötte i Lourdes verkade också omfatta konciliedeltagarnas tankar om mänsklighetens tillstånd och kallelse. Deras bekymmer för miljön, fattigdomen och ”tron i vår kultur” (dvs. att kunna uttrycka en identitet grundad i tron utan att skämmas) var inte bara en återklang av orden från Gaudium et spes – ”glädjeämnena, förhoppningarna, sorgerna och farhågorna hos dagens människor, särskilt de fattiga och lidande, är också glädjeämnena, förhoppningarna, sorgerna och farhågorna hos Kristi lärjungar” – utan också från många påvliga encyklikor.

Vidare var det märkbart att de liturgiska vanorna i Lourdes utgjorde en blandning av det traditionella och det innovativa – en bredd av kyrklig tillbedjan och sedvänjor som gav utrymme för personliga uttryck för andlighet och bön, men samtidigt strukturerade sakramentala och liturgiska former för gemensamt firande.

Jag har rörande minnen av en enkel, innerlig mässa ute på en grässlätt och sången Sit Down (av rockbandet James från Manchester; 1989) som psalm efter eukaristin. Att tillsammans sjunga ”i kärlek, i rädsla, i hat, i tårar – sätt dig ner vid mig” blev ett kraftfullt uttryck på ”folkets språk” för vårt gemensamma firande av eukaristin och teologin i Gaudium et spes.

Unga människor blir ibland karikerade av det äldre gardet i kyrkan som antingen postmoderna ”smörgåsbordsätare” eller ”tridentister i tweed”. De som vill bevara minnet av konciliet har rätt när de betonar vikten av att vara medveten om denna avgörande epok i katolsk nutidshistoria och vilken roll konciliet spelat för kyrkans bild av sig själv som ett pilgrimsfolk.

Fast i en bemärkelse finns redan denna medvetenhet. Samtidigt som många av oss är ”anonyma konciliedeltagare” har generationer av katoliker, födda efter konciliet, införlivat, ja förverkligat konciliets budskap. När jag tänker tillbaka på mitt samtal om Andra Vatikankonciliet med de unga människor jag mötte i Lourdes, och på eukaristifirandet på grässlätten, tycker jag det verkar som om vi snarare behöver undervisning om konciliet än en polemisk konfrontation. Hellre än att ”stå upp” för Andra Vatikankonciliet borde vi ”sitta ner” i samhörighet.

Översättning: Aili Lundmark

Artikeln var ursprungligen publicerad i The Tablet den 30 januari 2010.

www.thetablet.org.

Artikelförfattaren är Darby Fellow vid Lincoln College, Oxford.