Om ateism och gudstro

En amerikansk filosof, Thomas Nagel, skriver i en av sina böcker, Sista ordet, på ett mycket intressant sätt om ”fruktan för religion”. Det han skriver fun­gerar som en bra utgångspunkt för det jag vill försöka reflektera något över, nämligen det rimliga i att ha en gudstro och, som jag ser det, ett allvarligt problem med att vara ateist.1

Nagel säger att när han talar om fruktan för religion så tänker han inte på den rättmättiga kritik som han menar kan riktas mot vissa religiösa institutioner, och han tänker inte heller på den vidskepelse som är förknippad med vissa religioner utan på något mycket djupare – nämligen rädslan för religionen själv. Han skriver: ”Jag talar av erfarenhet, då jag själv varit starkt utsatt för denna fruktan: Jag vill att ateismen ska vara sann och oroas av det faktum att en del av de mest intelligenta och välinformerade människor jag känner är religiöst troende. Det är inte bara det att jag inte tror på Gud och, naturligtvis, hoppas att jag har rätt i min tro. Det är det att jag hoppas att det inte finns någon Gud! Jag vill inte att det ska finnas någon Gud; jag vill inte att universum ska vara sådant” (Nagel 2002, 142).

Nagels gissning är att denna fruktan för religion eller det han kallar ”detta kosmiska auktoritetsproblem” inte är ett ovanligt tillstånd och att det är skyldigt till mycket av den scientism (dvs. övertro på vetenskapen) eller reduktionism som i dag florerar inom vissa akademiska kretsar. Nagel vill alltså att ateismen ska vara sann, men han oroas över att många av hans välinformerade och intelligenta vänner är troende. Det skapar en rädsla inom honom för religion.

Jag delar Nagels rädsla. Men jag tror att Gud finns, men oroas då i stället över att många välinformerade och intelligenta människor i min närhet är ateister. Många människor i dagens samhälle befinner sig, tror jag, i samma situation som jag och Nagel gör. De tror, men tvivlar på sin gudstro, eller så tror de inte, men tvivlar på sitt gudstvivel. Oavsett vilket, så gör det ont, det skapar en existentiell oro eller ångest. Men även om många människor delar min och Nagels situation så gör naturligtvis inte alla det. En del är så säkra på att Gud finns att de inte känner någon existentiell oro alls. Och en del är så säkra på att deras ateism är rätt att de inte heller känner minsta oro över att de skulle kunna ha fel.

En tredje grupp av människor tycks snarare vara indifferenta. De bryr sig inte om ifall Gud finns eller inte. Frågan verkar inte angå eller beröra dem. De rycker bara på axlarna och går vidare i livet. Nagel ställer sig lite undrande inför denna tredje grupp av människor. Han skriver: ”Jag är dock nyfiken på huruvida det finns någon som är verkligt likgiltig till frågan om det finns en Gud – någon som oavsett vad han faktiskt tror i frågan inte har en speciell vilja att endera svaret ska vara korrekt (även om han givetvis kan vilja veta vilket svar som var korrekt)” (Nagel 2002, not på s. 156.).

Känslornas betydelse

Om Nagel har rätt, är det inte enbart så att många av oss tror men ibland tvivlar eller inte tror men ibland tvivlar på vårt tvivel, utan ofta vill vi inte heller att vår tro respektive icke-tro ska vara felaktig. Det förhåller sig på det viset därför att gudsfrågan angår många av oss på djupet och är starkt känslo- och viljemässigt laddad. Gudsfrågan har alltså inte enbart att göra med om vi tror eller inte tror att Gud finns, utan har också att göra med vad vi vill och önskar ska var sant. Nagel själv säger att han inte enbart tror att Gud inte finns (men är inte säker) utan han hoppas också att det inte ska finnas någon Gud. Han vill inte att det ska finnas någon Gud. Han vill inte att universum ska vara beskaffat på det sättet. Ändå är det naturligtvis möjligt att vara ateist och samtidigt önska att Gud skulle finnas till. Samma typ av analys kan vi göra när det gäller troende. Någon kanske skulle resonera som så att det mesta tyder på att det finns en Gud, men samtidigt önska att Gud inte skulle finnas. För egen del tror jag att Gud finns (men är inte säker) och jag hoppas dessutom att Gud ska finnas.

Vi skulle kunna säga att en teist är någon som tror att Gud finns, en ateist är någon som inte tror att Gud finns och en agnostiker är någon som inte vet om hon ska tro eller inte tro att Gud finns. Utifrån vad Nagel skriver kan vi se att vi kan gruppera teister, ateister och agnostiker också utifrån en annan axel än vad de tror. De kan också vilja att Gud ska finnas, eller inte vilja att Gud ska finnas eller inte bry sig om det ena eller det andra är fallet. Vi skulle då få följande schema:

Vill Vill inte Likgiltiga

Teister12 3

Ateister456

Agnostiker 789

Nagel själv är ett exempel på någon som omfattar position 5. Han varken tror eller vill att Gud ska finnas. Jag skulle själv snarast vara ett exempel på någon som faller in under kategori 1.

Varför skulle det då vara svårt att vara likgiltig? Nagel ger själv inget direkt svar på den frågan utan tycks ta det mer eller mindre för givet att det är eller borde vara så. Ett religiöst svar är att evigheten står på spel, att frågan gäller om vi själva bestämmer över våra liv eller om någon annan gör det, eller om vi är alltings mått eller om vi har att rätta oss efter Guds mått. Mitt svar är att frågan spelar en avgörande roll för vår grundläggande gestaltning av tillvaron. Gudsfrågan rör om vi på djupet hör hemma i universum eller inte. Nagel antyder något liknande. Han diskuterar om det finns eller inte finns en harmoni mellan vår medvetenhet och naturens grund.

Daniel Dennett tycker jag har fångat gans­ka väl vad det handlar om när han skiljer mellan en Mind-first view och en Matter-first view (Dennett 1995, s. 33). Medvetande-först-synsättet är tron att intelligens eller medvetande ligger till grund för allt som existerar. I begynnelsen fanns något med medvetande, nämligen det vi kallar Gud och denne Gud är skaparen av allt som existerar. Den klassiska benämningen på en sådan metafysik eller grundläggande gestaltning av tillvaron är ”teism”. Det finns enligt ett sådant synsätt en naturlig samstämmighet mellan vår medvetenhet och världens grundläggande struktur.

Den bakomliggande metafysiken till ateism utgörs i stället av materia-först-synsättet: tron att materia ligger till grund för allt som existerar. Ofta benämns denna metafysik eller grundläggande gestaltning av tillvaron för naturalism. Antingen antar naturalister att det finns medvetande, men det är då bara ett sent snedsprång i Big Bang-smällens fotspår, eller så antar de att det inte ens är något reellt. Vi inbillar oss bara att medvetandet finns. Egentligen är våra tankar och deras innehåll bara materia i rörelse. Medvetande är ett epifenomen, en skugga utan kraft och inflytande på tillvaron.

Ovisshetens tid

Så gudsfrågan har alltså inte enbart att göra med (1) om vi tror eller inte tror att Gud finns, utan har också att göra med (2) vad vi vill och önskar ska var sant. Men den har också att göra med (3) hur säkra vi är eller kan vara på att det vi tror är sant. Om vi till exempel menar att vi vet att Gud finns eller att Gud inte finns eller om vi enbart menar att vi är rationellt berättigade att tro att Gud finns eller inte finns. Vi bör alltså skilja mellan kunskap och rationalitet eller mellan kunskapsanspråk och rationalitetsanspråk.

Charles Taylor har träffande sagt att tro på Gud inte riktigt är samma sak år 1500 som år 2000 (Taylor 2007, s. 13). Vi har rört oss från ett samhälle i vilket gudstron inte var ifrågasatt eller ens problematisk, till ett samhälle i vilket tro på Gud anses vara en möjlighet bland många andra. Vi har rört oss från en tid då tron var den föregivna utgångspunkten till en tid när osäkerhet i frågan snarare utgör utgångspunkten. Det var då i princip omöjligt att betvivla att Gud fanns. I dag har människor tvingats börja reflektera över och ta ställning till det som religionen tidigare erbjudit som ett grundvillkor i tillvaron. Taylors poäng är inte att vi nödvändigtvis tror på en annan gud än folk gjorde tidigare utan att vi inte längre har samma trosvisshet.

Vissa människor gör ingen åtskillnad mellan, å ena sidan, kunskap eller vetande och, å andra sidan, rationalitet. Det verkar dock finnas många saker vi inte vet, men likväl är fullt rationella att tro. Jag tror till exempel att min fru är hemma just nu för hon sade till mig att hon skulle vara hemma i dag och bara ta det lugnt. Men anta att hon har ändrat sig och gått och hälsat på en vän i stället. Nog är det väl rimligt att under dessa förhållanden anta att det är rationellt för mig att tro att hon är hemma, även om det visade sig vara felaktigt? Eller visst måste det väl ha varit rationellt för många människor under antiken att tro att jorden var platt även om det visade sig att deras tro var felaktig?

William Rowe ger följande exempel på rationell tro (Rowe 1990, s. 135): anta att några av dina vänner vinkar av dig när du flyger till Hawaii. Ett antal timmar efteråt får de veta att planet har störtat i havet. Efter 24 timmars letande har inga överlevande påträffats. Under dessa omständigheter är dina vänner rationellt berättigade att tro att du har omkommit. Men det är knappast rationellt för dig att tro att så är fallet när du guppar upp och ned i din flytväst och undrar varför spaningsplanen har misslyckats med att hitta dig. I själva verket fördriver du tiden med att fundera över det faktum att dina vänner är rationellt berättigade i att tro att du nu är död, en tro du själv inte omfattar och är rationellt berättigad att inte omfatta.

Åtminstone tre ting bör vi observera när det gäller rationalitetens och kunskapens natur. För det första är sanning inget nödvändigt villkor för rationalitet. Det kan vara rationellt att tro sådant som kanske senare visar sig vara felaktigt. Notera att sanning dock är ett nödvändigt villkor för kunskap. Jag kanske hävdar att jag vet att Kapstaden är Sydafrikas huvudstad. När du påpekar för mig att Pretoria är Sydafrikas huvudstad och jag inser att så är fallet då säger jag inte att jag tidigare visste att Kapstaden var Sydafrikas huvudstad utan jag säger att jag tidigare trodde mig veta att Kapstaden var Sydafrikas huvudstad.2 Om jag kommer till insikt om att min tro är felaktig så tar jag tillbaka mitt anspråk på kunskap. Kunskap kan vi alltså bara ha om det som är sant.

Vi kan, för det andra, hävda eller gå med på att det är rationellt för någon annan att tro p utan att vi själva tror att p är sant. Vi kan till och med tro motsatsen, alltså icke-p. Hawaiiexemplet visar detta tydligt. Eller för att ta ytterligare ett exempel: samtidigt som jag kan vara rationellt berättigad att tro att min fru är hemma, eftersom hon sade till mig i morse att hon skulle vara hemma i dag, kan du vara rationellt berättigad att tro att min fru inte är hemma, eftersom du tyckte dig se henne på ICA. Vi kan inte båda ha rätt, även om vi båda kan ha fel. Oavsett vilket, hind­rar det inte min respektive din tro från att vara rationell.

För det tredje så kan vi när det gäller vår egen eller andras tro dela in dem i åtminstone fyra olika grupper, även om ingen skarp gräns går att dra dem emellan:

?Irrationell tro (sann eller falsk)

Ren tro (sann eller falsk)

Rationell tro (sann eller falsk)

Kunskap (enbart sann)

Några ord om varje grupp. Du kanske säger till mig när vi är på väg att gå ombord på planet till Hawaii att du är rädd för att flyga så du tror att vi kommer att störta. Du säger också rakt ut: ”Jag vet att det är irrationellt att tro som jag gör men jag kan bara inte göra något åt det.” Jag påminner dig om detta när du och jag ligger där i vattnet utanför Hawaii och det visade sig att du hade rätt även om din tro var irrationell. Den var irrationell eftersom det inte fanns några omständigheter vilka vi kände till som talade för att planet skulle störta. Notera dock att vi vanligen antar att en irrationell tro är falsk.

Ett klassiskt exempel på ren tro är gissningar. Du frågar mig vem som är mördaren i tv-programmet vi ser på och jag bara gissar att det är Jim. Rationell tro å andra sidan är inte helt grundlös, till exempel kanske det visar sig att också du tror att Jim är mördaren. Men du gör det på grund av att hans fingeravtryck finns på mordvapnet (något som jag kanske inte tänkte på eller kände till). Vi kan båda ha rätt, men vi kan också ha fel. Det är dock skillnad mellan att bara tro något och att tro något på ett rationellt sätt, även om det inte är möjligt att dra någon skarp gräns mellan dessa kategorier.

Men om jag vet att Jim är mördaren då kan jag inte ha fel. Sanning är ett nödvändigt villkor för kunskap. Detta kan tyckas vara självklart, men vi kan hitta forskare som säger att vi kan ”skilja sann kunskap från falsk …” (Börjesson 2003, 51). Men det kan per definition inte finnas falsk kunskap, lika lite som det kan finnas gifta ungkarlar, och vi behöver inte heller skriva ”sann kunskap” eftersom kunskap ju inte kan vara annat än sann.

Om vi nu går tillbaka till fråga tre igen ”Hur säker är jag (eller du) på att Gud finns (eller inte finns)?” så vill jag kommentera fem möjligheter. Det kan förhålla sig så att:

1) Jag vet att Gud finns (teism).

2) Jag är rationellt berättigad att tro att Gud finns (teism).

3) Jag vet att Gud inte finns (ateism).

4) Jag är rationellt berättigad att tro att Gud inte finns (ateism).

5) Jag är rationellt berättigad att varken tro eller förneka att Gud finns (agnosticism).

Till detta kan vi lägga möjligheten att vår teism, ateism eller agnosticism är en ren tro eller en irrationell tro.

För egen del menar jag att jag själv (och också många andra människor) är rationellt berättigad att tro att Gud finns. Jag menar mig dock inte veta att Gud finns, men jag utesluter inte möjligheten av att det finns andra människor som vet att Gud finns. Jag menar samtidigt att många agnostiker är rationellt berättigade att säga att de inte vet vad de ska tro om Guds existens. Däremot är jag lite tveksam till om ateister är rationellt berättigade att tro att Gud inte finns. Men jag utesluter inte att ateister likväl skulle kunna ha rätt.

Är det rationellt att vara ateist eller är det fråga om ren tro?

Min uppfattning är att både teism och agnosticism i regel är rationella uppfattningar, men jag är mer tveksam när det gäller ateismen. Jag ska först försöka förklara varför jag har problem med ateismens rationalitet och sedan gå över till en diskussion om varför jag inte ser samma problem med teism eller agnosticism.

För att vara mer exakt så har jag problem med den ateism som bygger på vad jag kallar för ”inga goda skäl-argumentet”. Inga goda skäl-argumentet är kort och gott att jag inte tror att det finns någon Gud eftersom det inte finns några goda skäl att tro att det finns en Gud. Premissen är alltså:

(1) Det finns inga goda skäl att tro att det finns en Gud. (Det finns ingenting som talar för att det finns en Gud.)

Eller så formulerar vi premissen:

(1’) Ingenting vi kan observera eller erfara i universum kräver av oss att vi antar att det finns en Gud.

Slutsatsen som antas följa är:

(2) Det finns ingen Gud.

Mitt problem med inga goda skäl-argumentet är inte att premissen är falsk utan det är att även om premissen vore sann så förstår jag inte hur slutsatsen skulle följa. Vi kan se det tydligt om vi tittar på följande argument som har samma logiska struktur. Premissen är:

(1) Det finns inga goda skäl att tro att det finns intelligenta utomjordiska varelser inom tusen ljusår från jorden. (Det finns ingenting som talar för att det finns intelligenta utomjordiska varelser inom tusen ljusår från jorden.)

Eller så formulerar vi premissen på följande sätt:

(1’) Ingenting vi kan observera eller erfara i universum kräver av oss att vi antar att det finns intelligenta utomjordiska varelser inom tusen ljusår från jorden.

Slutsatsen som antas följa är:

(2) Det finns inga intelligenta utomjordiska varelser inom tusen ljusår från jorden.

Men vi kan på en gång se att (2) inte följer ur (1) eller (1’). Den slutsats som följer är snarare agnostisk till sin karaktär. Det vill säga den slutsats som logiskt följer är:

(2’) Vi vet inte om det finns intelligenta utomjordiska varelser inom tusen ljusår från jorden.

Vi kan helt enkelt inte sluta oss från det faktum att vi inte har några goda skäl att tro att någonting av en viss sort existerar till att inget av den sorten existerar, utan det rationella är i så fall att avstå ifrån att ta ställning i frågan. Det innebär att om vi tror att det inte finns några goda skäl att tro att Gud finns så bör vi vara agnostiker och inte ateister. Notera att även om jag är fundersam till om ateismen är en rationell hållning till gudsfrågan så kan ateisten likväl ha rätt. Det finns kanske ingen Gud. Men jag förstår helt enkelt inte hur ateisten kan komma fram till den slutsatsen. Det vanligaste argumentet för ateism är alltså i själva verket ett argument för agnosticism.

Självklart finns det andra argument, som Rickard Dawkins Boeing 747-argument (om Gud skulle finnas måste Gud vara oerhört komplex till sin natur, men en ofantligt komplex eller komplicerad varelse är oerhört osannolik, därför är det mycket osannolikt att Gud finns) eller argumentet från ondska (det kan inte finnas någon Gud eftersom en varelse med Guds egenskaper och det faktum att det finns ondska i världen är oförenliga med varandra). Men dessa argument är mycket mer komplicerade och kontroversiella än inga goda skäl-argumentet. I artikeln ”Gud, evolution och ateism” har jag påvisat bristerna i Boeing 747-argumentet (Stenmark 2009, 175f.). Argumentet från ondska visar enbart – om det är hållbart – att Gud inte är så mäktig som vissa av oss kanske trott eller att Gud inte är så god som vissa av oss kanske trott, inte att Gud inte skulle finnas.

Är det rationellt att vara teist eller agnostiker?

Min egen uppfattning är att det i regel är rationellt för människor att vara teister eller agnostiker. Jag tänkte bara gå till mig själv här: varför tror jag på Gud och varför menar jag att en agnostiker inte behöver övertygas av mina skäl?

Ja, varför tror jag på Gud? Det är inte därför att jag kan formulera några argument för Guds existens som är så starka att de tvingar varje människa som förstår dem att dela min tro. Jag kan ge skäl, och jag ska försöka göra det alldeles strax, men dessa skäl är inte tvingande: en människa som förstår dem och inte övertygas av dem är inte på grund av det irrationell. (Egentligen betyder det att alla argument för Guds existens är filosofiska argument och filosofiska argument verkar aldrig vara tvingande.)

Så vitt jag kan se, så är det egentliga skälet till varför jag tror på Gud att gudstron är en del av min konstitution, den är inbyggd i mig eller den är hardwired som en genetiker kanske skulle säga. Det finns en disposition inom mig som på något sätt triggas när jag till exempel ser en solnedgång, som gör att jag spontant formar en trosföreställning om att Gud finns. Det jag säger nu är egentligen inget argument utan mer ett slags iakttagelse. Var jag den enda människan eller bara en av ett fåtal människor som reagerar på detta sätt inför en sådan naturupplevelse så skulle jag inte tillmäta den någon större betydelse. Men det är många människor i världen som reagerar som jag gör.

Agnostiker kanske då lugnt och sakligt säger: ”Jag reagerar inte så inför denna naturscen och det finns ganska många människor som reagerar på samma sätt som jag gör. Därför utgör det inget övertygande skäl för mig att tro att Gud finns utan jag är fortfarande lika osäker.” Är agnostikern generös mot mig kanske hon skulle säga: ”Eftersom det verkar vara många människor som reagerar som du gör inför den här typen av naturupplevelser så är det nog rationellt för dig att tro på Gud.” Är agnostikern lite mind­re generös så kanske hon vill ha lite flera argument från min sida innan hon går med på att jag är rationellt berättigad att tro på Gud. Hon kanske frågar: ”Har du inget mer att komma med Mikael?”

Ja, skulle jag svara, jag tror mig ha upplevt Gud närvaro i mitt liv. Jag har haft vissa erfarenheter av, vad jag tror varit, ett gudomligt Du. En känsla av en närvaro av en större intelligens eller medvetenhet än den mänskliga. Thomas Morris skriver: ”Argument är sällan så kraftfulla som direkta erfarenheter … När jag kommer hem är det alltid att föredra att se min fru jämfört med att sluta sig till hennes närvaro i huset från olika typer av evidens eller indicier” (Morris 1992, 110). På samma sätt, menar han, så slår erfarenheter av Gud alla dagar i veckan ett antal argument för Guds existens. Men, frågar han sig, för människor som inte har erfarit Guds närvaro i sina liv, vad återstår annat än argument? Sant, men mitt problem är att jag bara tycker mig ha erfarit glimtar av Guds närvaro i mitt liv. Jag är inte alls helt säker på att det varit Gud som legat bakom dessa upplevelser. Hade jag varit mycket säkrare då hade jag faktiskt inte bara hävdat att jag är rationell i att tro att Gud finns utan jag skulle också ha hävdat att jag vet att Gud finns.

Den lite kärve agnostikern skulle nu kanske fråga om jag lider av schizofreni, om jag var berusad eller drogpåverkad när dessa upplevelser inträffade. Eller kanske skulle hon titta mig djupt in i ögonen och undra – utan att kanske säga det – om jag möjligen är en lättlurad eller oärlig person. Mitt svar skulle vara nej på alla dessa frågor. Den något mindre kärve agnostikern skulle kanske ta för givet att mitt svar på dessa frågor skulle var nej, men påpeka att hon själv aldrig haft denna typ av upplevelser och även om hon anser att jag är en förnuftig människa och också litar på mig så räcker det inte till för att övertyga henne om att Gud finns.

Jag menar att det är fullt rationellt att resonera som hon gör. Agnostikern är rationell i att tro något annat än jag, som också är rationell i att tro. I själva verket utgör inte, tror jag, i de flesta fall, förklaringen till varför människor saknar en tro på Gud att det finns så mycket ondska i världen eller att naturvetenskapen, som Dawkins tänker sig, har gjort vissa upptäckter. Det har snarare att göra med att de inte har erfarit något som de uppfattar som en närvaro av Gud i sina liv.

Som troende på Gud blir jag visserligen inte särskilt förvånad över att det visat sig att universum har en absolut början (att universum kom till genom en Big Bang), eftersom jag tror att Gud skapade universum. Inte blir jag heller särskilt förvånad över att man inom kosmologin och fysiken har upptäckt att till och med en marginell skillnad i universums ursprungstillstånd skulle ha medfört att inget liv överhuvudtaget hade uppkommit någonstans och att det trots det finns liv i universum. Universum verkar vara finstämt för att gynna uppkomsten av liv. Men dessa saker – att universum har en begynnelse och att det är finstämt för att liv ska kunna utvecklas – utgör inte grunden eller skälen för min gudstro även om de passar som hand i handske med den.

Det finns alltså menar jag goda skäl för mig att tro att Gud finns, men inga av dessa skäl är tvingande skäl, alltså som tvingar dig – om du i din tur vill vara rationell – att överge din agnosticism.

Om jag inte som troende på Gud blir förvånad över att universum har en begynnelse eller är finstämt för att liv ska kunna utvecklas, så är jag förvånad över att det finns så mycket lidande och ondska i världen som det gör. Men är det självklart att ”den Gud som vi [teister] tror skapade universum hade förmågan att få allting rätt första gången eller är Guds natur sådan att trots alla hans förmågor så behöver Gud försöka fler gånger än en? … Om Gud skulle experimentera … skulle det i själva verket finnas en hel uppsättning av universum skilda från det vi faktiskt upplever. … Av speciellt intresse är då föreställningen om att vi kanske inte är det sista av dessa experiment; Skaparen skulle nu kunna vara sysselsatt med att skapa ett bättre universum som ett resultat av att ha sett hur vårt faktiskt fungerar” (Ellis 1993, s. 393–394).

Det finns kanske inte så goda skäl att tro på Gud att det tvingar en rationell männi­ska som förstår dem att tro att Gud finns. Jag har således inga problem med att agnostikern, som tydligen inte har denna tro som en del av sin konstitution eller inte har haft några upplevelser av Guds närvaro i sitt liv, inte övertygas. Det är likväl rimligt för mig att tro att det finns en Gud. Kanske någon annan redan nu vet hur det förhåller sig? Vi andra får hoppas att vi en dag kommer till full insikt i frågan.

Noter

1. Andersson, G., & Mörtberg, E. (2008). ”Verksamma mekanismer i kognitiv och beteendeinriktad terapi (KBT)” i B. Philips & R. Holmqvist (utg.), Vad är verksamt i psykoterapi? Stockholm: Liber.

2. Kåver, A. (2004). Att leva ett liv, inte vinna ett krig. Om acceptans. Stockholm: Natur och Kultur.

3. Propst, L.?R., Ostrom, R., Watkins, P., Dean, T., & Mashburn, D. (1992). ”Comparative efficacy of religious and nonreligious cognitive-behavioral therapy for the treatment of clinical depression in religious individuals” i Journal of Consulting and Clinical Psychology, 60, s. 94–103.

4. Rosmarin, D.?H., Pargament, K.?I., Pirutinsky, S. & Mahoney, A. (2010). ”A randomized controlled evaluation of a spiritually integrated treatment for subclinical anxiety in the Jewish community, delivered via the Internet” i Journal of Anxiety Disorders, 24, s. 799–808.

5. Worthington, E. L., Kurusu, T.?A., McCullough, M.?E. & Sandage, S.?J. (1996). ”Empirical research on religion and psychotherapeutic processes and outcomes: A 10-year review and research prospectus” i Psychological Bulletin, 119, s. 448–487.

6. Socialstyrelsen. (2010). Nationella riktlinjer för vård vid depression och ångestsyndrom 2010 – Stöd för styrning och ledning. Stockholm: Socialstyrelsen.