Civilsamhället när det är svenskt

En kväll i Tällberg för mer än 40 år sedan talade Krister Stendahl om pluralism för en andäktigt lyssnande skara av kulturpersonligheter, politiker och kyrkfolk.

–I Sverige är det Svenska kyrkan eller Örebromissionen, vill jag minnas han sade. Det är inte mycket till pluralism.

Det var elegant och måhända litet amerikanskt arrogant. Men Harvardprofessorn med sin lätt amerikanska accent, som drygt tio år senare under några korta år skulle bli svenskkyrklig biskop i Stockholm, hade sina poänger.

Tillfället i Tällberg var ett seminarium med 1968 års beredning om stat och kyrka, Alva Myrdals stora utredningsförsök att skapa ett fritt förhållande mellan stat och kyrka i Sverige. Hon stod då nära höjden på sin karriär med statsrådsstol och väntande Nobelpris i fred. Det lyste kring Alva och hon kunde locka sin tids stora – inte bara en ung kristen studentföreträdare – till sitt utredningsarbete. Jämlikheten var politikens övergripande tema i en tid av växande ungdomsradikalism.

Det blev ingen fri kyrka. Men det blev ett betänkande 1972, intressant nog betitlat Samhälle och trossamfund, och så småningom riksdagsbeslut om ett jämlikare förhållande mellan kyrkor i Sverige. Vi fick offentliga bidrag till kyrkor och religiösa organisationer och så småningom statlig hjälp med indrivning av kyrkoavgifter.

Som Åke Göransson påpekat, bland annat i en intervju i Signums förra nummer (4/2011), kom besluten om statligt stöd till trossamfund i anslutning till liknande reformer om press- och partistöd. Här finns också en rad aktivitetsstöd till idrotts- och ungdomsorganisationer, till sociala och ideella organisationer och till studieförbund.

Vi befann oss på vad som sedan visat sig vara vid både höjd- och slutpunkten för den stora tillväxten av offentliga åtaganden i Sverige. Det var därmed också en höjdpunkt för vad som ibland kallats den ”fria korporatismen”, där stora, självständiga intresseorganisationer och folkrörelser spelade viktiga roller i samhällsverksamheten.

Det enkla resonemanget bakom allt detta var att statsmakterna borde stödja allt ”bra arbete”, för att detta i sig skulle bidra både till samhällsutveckling och till individens frigörelse. I detta socialdemokratiskt präglade tänkande var det starka samhället också valfrihetens samhälle. Den starka staten behövdes för att underlätta och möjliggöra individens befrielse från fattigdom, obildning och stängda och insnävande sociala och kulturella strukturer.

Samfunds- och partistöd uppfattades som helt förenliga med religions- och åsiktsfrihet då staten inte tog ställning till huruvida varje enskild organisation och allt vad den gjorde var förenligt med särskilda politiska mål. Det här var ett politiskt stöd för att upprätthålla demokratins infrastruktur, till åsikts- och opinionsbildning och till fria sociala gemenskaper.

Och det skulle ske jämlikt. Därför måste fria trossamfund, inte bara Svenska kyrkan, få offentligt stöd. Därför måste resurssvaga tidningar få möjlighet att överleva och driva opinion, inte bara de annonsrika marknadsvinnarna. Därför ska alla partier ovanför en viss minimigräns i folkligt stöd få möjlighet att driva valrörelser, inte bara de som kan få ekonomiska bidrag från privatpersoner eller organisationer.

Med några undantag, som arbetslöshetsförsäkring, var inte tanken att alla de fria organisationer som samhället väljer att stödja därmed också ska fullgöra förvaltningsuppgifter. Tvärtom skulle skola, vård och omsorg bestå som offentliga monopol i största möjliga utsträckning.

Vid denna tid fanns varken socialt kapital eller civilt samhälle som begrepp i debatt och samhällsvetenskaplig analys. Men det offentliga stödet till fria rörelser och opinionsbildning skulle kunna karakteriseras som att staten var beredd att finansiera det sociala kapitalet, att bidra till att det finns föreningar och sammanhang där människor kan samlas av de mest skilda orsaker. När de gör det, fungerar också politik och ekonomi bättre, vilket är den enkla tesen i teorin om ”socialt kapital”.

Denna offentligstödda fria rörelsevärld kallar vi numera också civilt samhälle. Men det är värt att beakta att med civilt samhälle har i europisk diskussion ofta menats något annat. Det civila samhället blev ett vedertaget begrepp på 1980-talet, i någon mening i anknytning till såväl tidiga nyliberala strömningar som till kampen mot den reellt existerande socialismen i det kommunistiska Central- och Östeuropa. Det civila samhället blev här alternativet till den socialistiska, förtryckande statsmakten och till politiken.

Strävan var att finna eller (åter)upprätta ett civilt rum för människor befriat från statsmakt och politik. Det kunde vara den romersk-katolska kyrkan i Polen eller det litterära kaféet i Ungern. I svensk debatt fick Hans L Zetterbergs tankar om olika sfärer växande genomslag. Utöver politikens och marknadens sfärer måste det finnas civila sfärer för kultur, religion, ”det lilla livet” med familj och sociala gemenskaper.

Med kommunismens sammanbrott i Europa från sent 1980-tal och Sovjetunionens upplösning för nu 20 år sedan blev socialt kapital och civilt samhälle helt dominerande begrepp i samhällsanalys och även praktisk politik. Demokratiseringen i Central- och Östeuropa ska främjas genom stöd till uppbyggnad av rättssystem och politiska institutioner men framför allt av det civila samhällets institutioner. Samma tankesätt har blivit mantra i utvecklingsbiståndet till tredje världen som inte längre ska inriktas på stora offentliga investeringar utan på den sociala och kulturella infrastruktur som det civila samhället erbjuder.

I det internationella umgänget väcker det inte sällan viss förvåning att det civila samhälle och de icke-statliga organisationer, non-governmental organisations, NGO, som kommer från Sverige i så hög grad är offentligt finansierade. Men i stort sett består den särpräglade svenska ”fria korporatismen”.

Frågan är emellertid hur präglad den här svenska modellen i grunden ändå är av den långa period av socialdemokratisk statsbärande dominans, som nu förmodligen tillhör historien. I Fredrik Reinfeldts första regeringsförklaring från hösten 2006 finns en intressant perspektivförskjutning i synen på det civila samhällets organisationer. Det offentliga ska framöver bara göra det som inte organisationerna klarar av. Det civila samhället ska vara första samhällsinstans eller ”första statsmakt”. Politik och det offentliga andra. Subsidiaritetstanken har kommit till Norden.

Hur långt detta ska gälla och drivas vet vi ännu inte. Avreglering och privatisering har pågått också under socialdemokratiska regeringar. Men intressant nog är det än så länge mer marknad och privata företag än den ideella, civila sfären som ersatt statlig och kommunal förvaltning.

Motvilligt kommer någon form av avdragsrätt för gåvor till ideella ändamål att föreslås i höstens budgetproposition. Förslagen är än så länge blygsamma. Men konsekvenserna skulle på längre sikt kunna bli stora – både ideologiskt och för samhällsförvaltningens organisation. Med avdragsrätt får individen större möjlighet att styra pengar till de verksamheter hon själv väljer. Det gemensamma med kollektivt ansvar blir mindre.

Vissa organisationsföreträdare, exempelvis från mer konservativa kyrkor, ser en frihet i detta att inte få pengar från det offentliga. Man hoppas så löpa mindre risk att styras i verksamheten och komma undan majoritetssamhällets syn i olika frågor. Men så enkelt är det inte. Oavsett om man får statsbidrag eller ens anhängare åtnjuter avdragsrätt, har den politiska makten möjlighet att i någon mening styra genom att bestämma vilka ändamål och organisationer som är värdiga stöd.

All avreglering verkar leda till starkare styrning i form av tydliga krav på redovisade mål och utvärdering av verksamhet. Skulle det civila samhället få större förvaltningsansvar enligt en svensk subsidiaritetsprincip kommer styrningen och kontrollen från anslagsgivare i stat och kommun att öka. Det kommer inte – som på 1970-talet – att räcka att man bedriver ”bra verksamhet”.

Här ligger den sannolikt största utmaningen för detta svenska offentligstödda civilsamhälle. Vad som är politiskt korrekt eller acceptabelt, vilka kriterierna ska vara för vad som är ”bra verksamhet”, har blivit mer omstritt i takt med att Sverige blivit mindre homogent. Intresset för att tydligt fastställa vad som är svensk värdegrund, som finns både på kulturradikalt och konservativt håll, slår igenom som krav på vem som ska vara bidragsberättigad, något som just nu särskilt syns i bedömningen av religiösa samfunds inställning i HBT-frågor. De grundläggande gemensamma värderingarna om demokrati, moral, kultur och frihet är på ett delvis motsägelsefullt sätt snarare svårare att fastställa och upprätthålla i det öppnare och mer spretiga Sverige som vi har i dag jämfört med för 40 år sedan.

Den pluralism, som Krister Stendahl saknade i Tällberg, har vi nu fått i Sverige. Och då talar vi inte om att Örebromissionen har blivit Evangeliska frikyrkan.

Anders Mellbourn är docent i statsvetenskap, journalist, chefredaktör för Sändaren och adj. professor vid Högskolan i Halmstad.