Evig fred i Sveriges närområde?

Signum skall inte endast orientera om kyrka och kultur utan även om samhälle. En samhällsverksamhet som årligen lägger beslag på 40 miljarder av skattebetalarnas pengar kan resa anspråk på att någon gång bli behandlad även i dessa spalter.

När recensenten gjorde sin första krigsförbandsövning på 1970-talet fick han veta, att Sverige kunde mobilisera något över 800 000 man. Nu är siffran nere i något över en procent av denna mängd. För några dagar sedan gick genom pressen uppgiften om att försvaret kan rekrytera mindre än hälften av den styrka på 5 000 som nu behövs. Vad är det som har skett under tiden? Det beskrivs av Wilhelm Agrell, lundensisk professor i underrättelseanalys, i denna bok. Till den omfattande decline and fall-litteraturen är den ett tankeväckande bidrag.

Källmaterialet är mycket omfattande. Statens offentliga utredningar, ÖB-rapporter, betänkande av försvarsberedningar i långa banor. Om Sveriges försvarsmakt inte längre kan producera förband, så nog kan den producera papper. Allt är genomläst, analyserat och presenterat av författaren på ett läsvärt om än inte alltid lättläst sätt.

Historien börjar under andra världskriget. Försvaret höll just på att avsluta den upprustning som börjat i mitten av 1930-talet och som alltså tog tio år. Den var nödvändig efter 1925 års försvarsbeslut med åtföljande regementsnedläggningar. Sedan går Agrell igenom historien översiktligt fram till slutet av 1980-talet, då intressanta saker börjar hända. Försvarsledningen talade om att vi skall ha ett ”litet men vasst” försvar och föreslog omfattande strukturella omdaningar. Krigsplanläggningen hade till dess omfattat 31 brigader, som nu i det närmaste halverades. En viss ekonomisk press förelåg, men det är ändå anmärkningsvärt att denna process skedde utan påtryckning från statens sida. Den initierades av försvaret självt, men när den väl kommit igång påskyndades den av regering och riksdag.

En viktig förutsättning var Sovjetunionens upplösning. Därmed menade man sig ha fått en time out under vilken det svenska försvaret kunde reorganiseras och under tiden hållas på en låg nivå. Det nya Ryssland uppfattades inte ännu som ett militärt hot. Vad som i verkligheten hände var emellertid, att det bortre parentestecknet avlägsnades och att man definitivt inrättade sig för att Ryssland aldrig skulle återkomma militärt. Som bekant har detta skett och Georgienkriget var en tankeväckare.

Agrell förtecknar en lång rad av beslut som, vart och ett för sig, kanske inte var ödesdigra men som tillsammans ledde till något förödande. Återigen: flera av dessa beslut kom från försvarsmakten själv. 1998 avskaffades försvarsgrenscheferna (alltså cheferna för armén, marinen och flygvapnet) och därmed en av de få konserverande krafter som kunde hålla tillbaka ÖB:s experimentlusta. Militärområdena avskaffades likaså och därefter militärdistrikten. En avsevärd makt samlades hos ÖB som i en krympande organisation oemotsagd representerade militärt kunnande.

Den svenska arméns stolthet, mobiliseringsförråden, lades ner i början av 2000-talet. Ironiskt nog hade den senaste större påfyllningen skett med materiel som inköpts från den nerlagda försvarsmakten i DDR, sådant som förbundsrepubliken inte ville ha. Men värre än den omfattande (och kostsamma) materielförstörelsen var att hela det finmaskiga nät av kunnande och förtrogenhet som var förenat med mobiliseringsorganisationen samtidigt försvann. Detta drabbade särskilt de nationella skyddsstyrkor som var ena delen av den nya organisationen tillsammans med de operativa insatsstyrkorna.

Redan på 1990-talet började regeringen att ensidigt prioritera de internationella insatserna. Tillsammans med stödet åt försvarsindustrin (i många fall ett rent industristöd eftersom det inte längre fanns några svenska förband som kunde använda produkterna) urholkade dessa dyra och svårrekryterade enheter ytterligare ekonomin. Det gällde att uppehålla den tekniska kompetensen, hette det, för att vid behov kunna upprusta. Men kompetensen kan till nöds uppehållas med ett enda förband, medan upprustning inte sker så lätt från ett personellt nolläge.

Från 2005 fanns inte längre någon nationell försvarsförmåga kvar. Och det märkligaste av allt: ingen har positivt drivit på denna utveckling. Det är som Agrell skriver med aforistisk skärpa: ”Det nationella försvaret lades inte ner, det var bara en dag nedlagt.” Alla verkar vara lika häpna över det. Och nu sitter Sverige med en organisation som kostar 40 miljarder om året och som på sin höjd kan användas till att påvisa territoriella kränkningar och göra internationella polisinsatser i en mycket begränsad omfattning. Den rekryteringsbas för sådant, som den allmänna värnplikten innebar, har försvunnit och därmed försvarets folkliga förankring. Resultat: ett folk utan försvar – ett försvar utan folk.

Sverige har inrättat sig för en evig fred. Att hävda något annat är politiskt inkorrekt, ja, närmast pinsamt. Krig kan inträffa i Kosovo och Afghanistan, men inte i vårt närområde. Vi kan endast hoppas att omvärlden inser sitt ansvar och godhetsfullt inrättar sig därefter.