En flod av Dostojevskijböcker

Hela fyra Dostojevskij-titlar har givits ut på svenska inom loppet av ett kvartal. Utgivningen tycks inte ha att göra med någon särskild händelse, även om perioden sammanfaller med 130-årsminnet av författarens död. Det handlar huvudsakligen om mindre kända verk som gjorts tillgängliga i nyöversättning. Genomgående är också att volymerna utgivits av relativt små bokförlag. Det är länge sedan Dostojevskij presenterades av ett större etablerat förlag.

Vinteranteckningar om sommarintryck hör till författarens mer undanskymda texter. Det är en ganska tunn skrift, drygt ett hundra sidor, som nu för första gången utges på svenska. Dessa reseintryck representerar den journalistiska delen av författarskapet, en sida som annars är mest bekant genom En skriftställares dagbok (på svenska senast 1994).

Någon ordinär reseskildring är detta dock inte. Texten svävar ut i många riktningar, i olika utvikningar och associationer, och vissa passager har karaktären av pamflett. Intressant är den ändå, speciellt när Dostojevskij – här på sin första resa till Västeuropa (1862) – redovisar intryck från London och Paris. Han beskriver fransmannens kärlek till vältaligheten, borgarens girighet, de rika prästernas passivitet. Med vaken blick fokuserar han larmet under lördagsnätter i centrala London – vanmakt, dryckenskap, slagsmål, prostitution, misär. Det rör sig om läsvärda intryck, ofta skarpt utmejslade bilder, somliga med polemisk udd. Mellan varven görs också kopplingar till den europeiska civilisationen – dessa avsnitt visar att skildringen även har skönlitterära ambitioner. Överlag speglar raderna språklig lust och ett ivrigt tilltal, om än också en dos kverulans. Samtidigt återkommer Dostojevskij till frågeställningar kring friheten och den egna viljan, ett område som han sedan inte skulle släppa. Frågorna kom att tillspetsas i Anteckningar från källarhålet, som skrevs ett par år senare och nu åter gjorts aktuell på svenska.

Denna centrala roman har tryckts i flera utgåvor, senast i förträfflig översättning av Ulla Roséen. Nu utges den under titeln En underjordisk dagbok, i en moderniserad språkdräkt som gör texten väl värd att återvända till. Barbara Lönnqvists översättning fångar författarens ton, och prosan flyter genomgående väl. Samtidigt har en del nyanser gått förlorade i nyöversättningen, särskilt i berättarens inre monolog, och vissa meningar har kortats ned. I några partier blir texten oklar. Som helhet är denna nyöversättning därför mindre lyckosam.

Romanen tillhör hur som helst Dostojevskijs allra främsta, och den föregriper nästan alla de problemställningar som skulle prägla hans följande stora verk, speciellt vad gäller förnuftet, lidandet och den religiösa tron. Källarmänniskan talar också med en kraft som kanske saknar motstycke i Dostojevskijs hela produktion. Här ekar ropet från en sargad existens som både söker och skyr en gemenskap som han inte kan nå. Få av författarens porträtt griper ett så starkt tag om läsaren. Man fångas framför allt av hjältens självinsikt, mitt i tragedin, och hans obetvingliga drift att pendla mellan känslomässiga ytterligheter.

Romanen består av en längre monolog följd av en omskakande berättelse om kärlek, skam och förnedring. Själva berättelsen utspelar sig i huvudpersonens ungdom, i kretsen kring tidigare kamrater, och den utmynnar i ett dramatiskt möte med en ung prostituerad, vars ärlighet och rena tilltal ristar in en tydlig kontrast mot källarmannens beteende. Den unga blir till en spegel över vars yta han söker tyda skärvor av sitt eget liv – hon får på så vis en roll som erinrar om furst Mysjkin i Idioten. Mötena mellan de båda blir allt intensivare. En djupare insikt och försoning tycks för ett ögonblick ligga inom räckhåll, men tids nog förtätas mörkret, och tragedin tränger då fram desto skarpare. Berättelsen kan läsas som en gestaltad version av bokens inledande monolog.

Liksom i sina tidiga verk uppsöker Dostojevskij här människor i samhällets marginaler, men det sociala perspektivet skuggas av mer filosofiska frågeställningar. Frågorna ställs av en ensam existens som enligt författarens synsätt ”med nödvändighet” framtvingas av det samhälle där han lever – orden återfinns i bokens uppmärksammade förord. Romanen är en kärnfull prolog till verk som Onda andar och Bröderna Karamasov.

Ett betydligt lättare anslag präglar Farbrors dröm, som tidigare figurerat i novellsamlingar. Denna satiriska småstadskrönika omspänner ett par hundra sidor, men den har ändå med rätta förr karakteriserats som längre novell. Texten tillkom när Dostojevskij bodde i Kazakstan, efter sin tid i sibiriskt tukthus, och den öppnar gott om plats för hans humoristiska ådra. Samtidigt är prosan mångordig, och själva intrigen känns knapp. Läsaren får intryck av att skrivandet fortlöpte hastigt, också efter författarens mått. Jämfört med tidigare översättning utvinns klarare nyanser, och röståtergivningen är säkrare.

Storstadens diktare uppehåller sig alltså denna gång vid livet ute i provinsen. Handlingen kretsar kring en societetsdam av rang, Marja Aleksandrovna, spindeln i stadens nät – och hennes vackra dotter Zinaida. De båda hamnar i särskilt fokus när en glömsk och förvirrad äldre furste plötsligt kommer till staden och då ser ut att vilja anhålla om dotterns hand. Rykten och skvaller tar fart, och strax är ett myller av intriger i gång. Larmet får extra skjuts av att fursten anses vara rik.

Detaljerna i detta drama kan kanske lämnas därhän. Det behöver väl inte heller sägas att den unga hunnit bli uppvaktad från andra håll och att vissa scener därför innehåller svartsjuka. Förvecklingarna är talrika. Texten avklingar sedan ganska snabbt, så snart den värsta uppståndelsen lagt sig. Societeten får vila och småstaden går till ro. Farbrors dröm framstår mest som en bagatell – munter, frejdig, roande, kanske litet tunn.

Mitt i den ryska societeten utspelar sig handlingen också i En liten hjälte. Texten tillkom när Dostojevskij satt fängslad i Peter-Paulsfästningen, i isolering, felaktigt anklagad för uppvigling mot tsaren och i väntan på förvisning till Sibirien. Berättelsen har tidigare tryckts i Ur en drömmares memoarer (Bonniers 1920). Bengt Samuelsons nyöversättning är stilsäker, men den har trots det tappat något i rytm och atmosfär; den gamla tolkningen står sig mycket väl.

Här möter alltså den unge Dostojevskij, den hyllade realist som redan hunnit fånga så mycket från samhällets botten. Miljön kunde knappast ha förändrats mer. Sidorna befolkas av sysslolös överklass. Novellen har samtidigt en sagoton som skiljer sig från klangen i författarens andra tidiga verk. Det är svårt att spåra något tydligt syfte bakom denna scenförskjutning. Intrigen är mager och formatet knappt (50 sidor).

Bokens hjälte är en elvaårig pojke som förälskar sig i en ung vacker dam. Det är en omtyckt men olyckligt gift kvinna som i sin tur dras till pojken. Kärleken är ömsesidig, på det vis som villkoren nu medger. Den är stum, dold, ibland förklädd. Under ytan glöder den desto mer. Skildringen kläs gärna i symboler, varav vissa oväntat djärva.

Naturligt nog gestaltas en del laddade scener. Blickarna talar ofta genom tårar. Barnets perspektiv ger lidelsen ett drag av oskuldsfullhet, vilket kanske är textens egentliga poäng. Särskilt gripande blir de bådas möte ändå inte. Deras porträtt känns alltför vaga. Trots det romantiska anslaget saknas också den dramatiska nerv som genomsyrar nästan alla Dostojevskijs verk.