En kontroversiell teori om allt

Människans metafysiska behov är omättligt, eller som Immanuel Kant skulle ha sagt: det är ett naturligt anlag. Den klassiska metafysikens och religionens förlorade auktoritet har därvidlag inte förändrat någonting. När sådana traditionella meningsskapande instanser förbleknar, vänder sig det metafysiska behovet till andra auktoriteter.

Under 1800-talet var det vanligtvis konstnären som framstod som den sanna människan. Många, däribland Richard Wagner, åtnjöt ett sådant anseende. Han skapade ett allkonstverk vars uttalade syfte var att ersätta religionen. Dessutom skrev han en mängd filosofiska avhandlingar. I dag är man rörande överens om att hans kompositioner är lika genialiska som hans filosofiska skrifter är tomma och utan substans, vilket är anledningen till att ingen längre läser dem.

Under 1900-talet fanns det fortfarande konstnärsprofeter (exempelvis Stefan George, Hermann Hesse och Bertholt Brecht), men det verkar som om publiken nu för tiden hyser större förtroende för naturvetenskapens främsta företrädare. Genikulten kring Albert Einstein var dess början och det anseende som Stephen Hawking i dag åtnjuter tyder på att den ännu är vid god vigör.

I den bok som Stephen Hawking skrivit tillsammans med Leonard Mlodinow gör han anspråk på att besvara människans metafysiska grundfrågor – det vill säga frågor som: 1) Varför finns det någonting snarare än ingenting? 2) Varför finns vi till? 3) Varför finns just denna uppsättning naturlagar och inte en annan? Författarna tar sig för att besvara dessa frågor icke-teologiskt – inte heller filosofin tas i beaktande, ty den är numera död, vilket man upplyses om redan på första sidan.

Det förhåller sig emellertid så att empiriska vetenskaper a priori aldrig kan ge svar på sådana frågor. Anledningen är mycket enkel: empiriska vetenskaper grundar sig på ”om – så”-utsagor; de är hypotetiska som Karl Popper skulle ha sagt. De empiriska vetenskaperna uppnår sin exakthet och kontrollerbarhet just genom att de inte besvarar några eviga frågor. Något sådant skulle nämligen inbegripa en yttersta förklaring till allting, vilket står i motsättning till naturvetenskapens hypotetiska tillvägagångssätt. Författarna måste därför ha begått något slags misstag.

Vad detta misstag består i är inte svårt att se. Kant varnade för att tillfredsställa människans naturliga metafysiska längtan genom att upphöja empiriskt-vetenskapliga ”om – så”-utsagor till ”ting i sig” eller självständiga väsen. Men å andra sidan har författarna redan från första början spärrat den väg som skulle kunna leda fram till denna torftiga metafysik. De utgår nämligen ifrån en ”modellavhängig realism”, det vill säga det faktum att vi aldrig förmår att uppfatta verkligheten objektivt, så att säga i sin nakenhet. Detta går så långt att de till exempel anser den ptolemaiska beskrivningen av planetbanorna vara lika meningsfull som den kopernikanska.

Men när man behandlar den empiriska erfarenhetens beroende av subjektet så lättvindigt har man inte längre någon grund att stå på för att kunna tala om ”världen i sig”. Men det är emellertid just vad de gör.

1) Varför finns det något snarare än ingenting? Frågan kan inte besvaras genom att man hänvisar till spontana vakuumfluktuationer, som frambringar materia och antimateria, ty ett vakuum som besitter sådana egenskaper är precis av den anledningen inte ett intet. Creatio ex nihilo kan inte inrymmas inom de empiriska vetenskaperna eftersom de alltid förutsätter en redan förefintlig verklighet.

2) Varför finns vi till? Denna fråga besvaras (som en följd av att de fysiska vetenskaperna inte handlar om människor) på blott åtta sidor genom att författarna åberopar John Conways ”livsspel”. Detta spel är en datorsimulator för livsprocesser och hör inte hemma i fysiken eftersom de matematiska algoritmer (medlet för att lösa problem) som den använder sig av har utvalts på ett sådant sätt att resultatet överensstämmer med vad man redan har iakttagit hos verkliga livsprocesser. Sådana algoritmer är inte detsamma som naturlagar. Av den anledningen förklarar de heller inte någonting. Det finns inga simulationer som är i stånd att förklara något; det rör sig om två helt olika saker. Slutligen är påståendet att man genom sådana simulationer skulle kunna förklara uppkoms­ten av frihet, medvetande och ande bara ett påstående utan minsta försök till motivering.

3) Varför finns just denna uppsättning naturlagar och inte en annan? Naturlagarna skulle ju kunna vara helt annorlunda än vad de är. De kan inte fastslås med hjälp av logiska överväganden. Författarna försöker bevisa naturlagarnas nödvändighet genom att stödja sig på den så kallade m-teorin. Den är egentligen inte en deduktivt stringent, axiomatisk teori, utan en blandning av olika teorier och författarna medger att den i denna form inte är allmänt erkänd och att den inte heller är en verkligt lyckad förening av kvantteorin och de allmänna relativitetsteorierna. Men just denna preliminära teori påstås vara ”den enda kandidaten för en fullständig och slutgiltig teori om universum.” Men även om den vore det, skulle den ändå inte kunna erbjuda ett svar på den tredje frågan. Något sådant omöjliggörs av alla empirisk-vetenskapliga teoriers provisoriska natur och därför skulle även en fullständig teori aldrig kunna förklara varför den är såsom den är. Inom de empiriska vetenskaperna sammanfaller explanans aldrig med explanandum.

Hawkings och Mlodinows nya gemensamma opus är en häpnadsväckande bok. Till största delen utgörs den av populärvetenskapliga redogörelser på studieförbundsnivå. Man får veta vad ett dubbelspaltexperiment är för något, att det finns obestämbarhetsrelationer, att ljushastigheten är oberoende av rörelsetillståndet och mycket annat av liknande slag. På samma nivå behandlas även den mänskliga existensens grundfrågor, och i grund och botten går det ut på att visa att religionen har fel. Som en följd av att författarna obekymrat bortser från årtionden av reflektion kring relationen mellan religion och vetenskap, framstår nämligen religionen för dem som en konkurrent till fysikens kosmologi.

Vad beträffar detaljer är boken full av enkla fel. Om Aristoteles påstås de mest fantastiska saker, så som att han skulle ha förkastat atomteorin som en följd av att han inte kunde acceptera att människan skulle kunna vara uppbyggd av döda ting; att han härledde naturlagarna ur den formella logiken och att han inte använde sig av den egna erfarenheten. Författarna skriver ”verifikation” när de rimligtvis torde mena ”falsifikation”; de förmår inte hålla isär den starka och den svaga antropiska principen, de påstår att flervärldsteorin impliceras av Feynmans stigintegraler och så vidare.

Världen vill bli lurad. Det metafysiska behovet är inte mindre trängande än det sexuella och leder i båda fallen till tabubeläggning och surrogathandlingar. När ett helt samhälle intalar sig att man inte längre har behov av religion eller metafysik så blir detta resultatet. Därmed inte sagt att det inte finns stora penningsummor att tjäna i sammanhanget, ty böcker av det här slaget säljer bra. Stephen Hawking är genial inom sitt eget område. Men det var även Richard Wagner, vilket dock inte på långa vägar rättfärdigar hans privatfilosoferande.

Översättning: Stefan Jarl

Artikeln publicerades ursprungligen i Stimmen der Zeit 1/2011.

Hans-Dieter Mutschler är professor i naturfilosofi vid Jesuitordens högskola för filosofi i Kraków.