Den glömda sånggudinnan

År 2009 avhölls ett symposium i Lund om ”Sapfo i Sverige”. Hon som kallades Sapfo hette Sophia Elisabet Brenner, levde 1659–1730, var under sin livstid vida känd, även utanför Sveriges gränser men har sedan fallit i total glömska ända tills för 15 år sedan, då Carina Burman gav ut sin roman Den tionde sånggudinnan med Sophia Elisabet Brenner i centrum. Symposiet har resulterat i en mäktig volym på nära 600 sidor med alla deltagarnas föreläsningar, där skaldinnan men även hennes man, Elias Brenner, och deras liv och samtid belyses.

Vem var då Sophia Elisabet Brenner? Hon föddes år 1659, bodde hela sitt liv i Stockholm, fick en god uppfostran och behärskade franska, tyska, holländska, italiens­ka och latin och skrev tillfällighetsdikter till bröllop och begravningar på alla dessa språk, samt givetvis på svenska. Hon brukar kallas för den första kvinnliga diktaren i Sverige och den första feministen. Hon utnyttjade exempelvis bröllopsdikter till att plädera för kvinnans rätt till utbildning och för större jämlikhet mellan könen. Tidigt blev hon känd som en lärd kvinna och skald, långt utanför Sveriges gränser och omnämns i hyllningsdikter omväxlande som den svenska Sapfo och den tionde musan. Förutom tillfällighetsdikter skrev hon fromma, religiösa dikter. Hon var även en framstående brevskrivare, bland annat på latin till den danske professorn Otto Sperling i Köpenhamn, som arbetade på en bok om betydande kvinnor i samtiden. Det förefaller som om Sophia Elisabet Brenner haft sinne för att göra reklam för sig själv och sin egen insats. Olika så kallade kvinnokataloger fick stor spridning, och en framstående kyrkans man som Haqvin Spegel nämner henne i brev 1711.

År 1680 gifte hon sig med den 12 år äldre Elias Brenner och antog efter några år hans efternamn (i stället för sitt flicknamn: Weber), vilket inte var det vanliga på 1600-talet. En anledning till detta kan ha varit att de båda makarna kom att idka en sorts team-work och ömsesidigt framhävde varandras insatser vid kontakter med inhems­ka och utländska institutioner. Då var det praktiskt att ha samma efternamn. I äktenskapet föddes 15 barn, men flera av dem dog i späd ålder. Makarnas hem blev en viktig kulturell mötesplats i Stockholm under sent 1600-tal och tidigt 1700-tal. Det framhävs i boken att Elias Brenner försåg sin hustru med litteratur och på alla sätt uppmuntrade hennes språkstudier och hennes författarskap. Elias Brenner ägnas flera kapitel i boken. Han var född i Österbotten och hade två döttrar i ett tidigare äktenskap. Han var numismatiker men också hovmålare av miniatyrporträtt och makarna hade kontakter inte bara med hovet utan också med flera högadliga familjer men kanske framför allt med lärda kretsar i Uppsala, vilka Elias Brenner hade kontakt med genom sin verksamhet inom numismatiken. År 1717 avled Elias Brenner.

År 1716 utbröt en strid om rättstavningsprinciper mellan Jesper Swedberg och Urban Hiärne, av nordisten Adolf Noreen kallad ”den hätskaste af alla våra ortografiska fejder”. Bråket gällde bland annat Urban Hiärnes åsikt att man av det skrivna ordet skulle kunna utläsa hur det skulle uttalas. Lång vokal borde sålunda dubbelskrivas: ”huus”, ”taal”, ”stoor”; andra kontroversiella ord är exempelvis ”giöra”, ”kiär”, ”skie”, eller bokstaven h i ord som ”jagh”. Hiärne lyckades få igenom sina ortografiska principer i den nya bibelöversättningen, Karl XII:s bibel 1703. Jesper Swedberg ville ha en enklare stavning: ”hus”, ”göra”, ”jag” etc. och tillämpade den i sitt psalmboksförslag 1694. Detta psalmboksförslag blev inte godkänt, huvudsakligen eftersom det inte ansågs tillräckligt renlärigt, men en bidragande orsak torde ha varit just den ”moderna” ortografin. Det märkliga är att Sophia Elisabet Brenner tillämpade den enklare ortografin, när hennes samlade dikter gavs ut år 1713, detta trots att den som hjälpte henne vid utgivningen var just Urban Hiärne, som var god vän med makarna Brenner.

Sophia Elisabet Brenner beskrivs som en handlingskraftig dam, som tyckte om att styra och ställa och som förstod att utnyttja sina kontakter. Hon blev den svenska stormaktstidens svar på de lärda kvinnor som exempelvis Frankrike kunde visa upp under 1600-talet. Samtidigt levde hon ju i en brytningstid. Den svenska stormakten blev ett minne blott och Frihetstiden bröt in, ungefär samtidigt som Elias Brenner avled. Efter hennes död 1730 föll hon förvånansvärt snabbt i glömska. Dels berodde det förmodligen på att tillfällighetsdikter är just dag­sländor, dels och kanske framför allt på att en annan kvinnlig skald av annat slag framträdde, nämligen Hedvig Charlotta Nordenflycht.

I litteraturhistoriska handböcker har Hedvig Charlotta Nordenflycht i allmänhet behandlats tämligen utförligt, medan Sophia Elisabet Brenner på sin höjd har vederfarits ett par rader. Henrik Schück skriver i sin Illustrerad svensk litteraturhistoria, 3:e upplagan från 1927 om hennes goda vers men skriver samtidigt att dikterna var ”fyllda av tämligen alldagliga reflexioner, vilka genom sin bredd verka ganska avskräckande på en modern läsare. I allmänhet utmärka de sig för sin snusförnuftiga torrhet, om hon ock i de religiösa dikterna förfaller till en viss svulst”, men han kallar henne också rörande och ”barnafrom”. Carl Fehrman skriver i Ny illustrerad svensk litteraturhistoria, 2:a upplagan 1968, att hennes diktning har ”en förnuftsmässig resonerande karaktär” och han förvånas över att hon i sin syn på ”Kvinnofrågan” tycks anse att män och kvinnor är olika (ordet särartsfeminism hade då ännu inte dykt upp). Kurt Johannesson ägnar henne sju rader i Den svenska litteraturen (1987) och poängterar då särskilt att det brennerska hemmet stod öppet för poeter och konstnärer, medan Stina Hansson ger henne en hel sida i Nordisk kvinnolitteraturhistoria (1993). Men år 1996 förefaller vinden att börja vända. Förutom Carina Burmans ovan nämnda roman publicerar också Valborg Lindgärde detta år sin doktorsavhandling om svenska passionsdikter under 1600- och 1700-talen, där Sophia Elisabet Brenner får stort utrymme. Mycket tyder alltså på att denna lärda och vittra kvinna går mot en renässans. Svenska Vitterhetssamfundet är i färd med att ge ut hennes diktning, och hennes brevväxling på latin med den danske professorn Otto Sperling har publicerats år 2006 av Elisabeth Göransson: Letters of a learned Lady.

Det är ett praktverk, som givits ut efter symposiet. Ett stort antal forskare har bidragit med att belysa olika aspekter inte bara på Sophia Elisabet Brenners liv och verk utan också på hennes mans och på den omvälvande tid som de levde i. Det är bara synd att denna vackra bok förfulas av mängder av avstavningsfel.