Om hoppet 30 år efter 1989

Under två dagar, den 21–22 februari 2019, stod Newmaninstitutet i Uppsala värd för en mycket välbesökt konferens, där Berlinmurens fall utgjorde utgångspunkten för panelsamtal, föreläsningar och reflektioner om hoppet i världen för 30 år sedan och om hoppet i dag. Under konferensens gång bjöds åhörarna på tillbakablickar, nutidsanalyser och framtidsfunderingar från sakkunniga, som anknöt till hur Berlinmurens fall har präglat världen under de 30 år som nu har gått sedan dess. Bland de medverkande i konferensen märktes bland andra författaren Lena Andersson, kardinal Anders Arborelius, docenten i statsvetenskap Katarina Barrling och professorn i historia Yvonne Maria Werner.

Raseringen av symbolen för människoföraktets system

I sitt inledningsanförande talade Newmaninstitutets rektor Philip Geister S.J. om sina personliga och geografiska minnen från den 9 november år 1989, då nyheten spreds om raseringen av det han kallade för ”symbolen för människoföraktets system”. Geister berättade även att behovet väcktes – mitt i den glädje och eufori som uppstod efter Berlinmurens fall – att förstå den dramatiska händelseutvecklingen ur ett teologiskt perspektiv. Den omvärldsanalys som till exempel den amerikanske författaren Francis Fukuyama gjorde efter murens fall med hjälp av begreppet historiens slut framstår i dag som naiv, men enligt Geister gäller det motsatta för hoppet om det är teologisk förankrat. Hoppet är realistiskt och ett medel mot naivitet, eftersom det påminner oss om det som ännu finns kvar att uträtta.

Knappast slutet på historien

Det av Fukuyama använda begreppet historiens slut var också utgångspunkt för Svante Nordins – professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet – konferensbidrag ”Den europeiska revolutionen 1989: idémässiga rötter, historiska skeenden och filosofisk betydelse” (se detta nr av Signum s. 12). Fukuyama, sade Nordin, lyckades fånga den stämning som bredde ut sig efter Berlinmurens fall genom begreppet historiens slut. Detta begrepp, som återfinns redan hos Friedrich Hegel (1770–1831) och Karl Marx (1818–1883), signalerar alltså framkomsten vid historiens slutmål, men till skillnad från de avsedda slutsynteserna om Guds rike (Hegel) eller det klasslösa samhället (Marx) utropades, strax efter murens fall, i stället seger för den liberala demokratin och den globala marknadsekonomin.

Nordin menade dock att detta synsätt var problematiskt, eftersom de krafter som verkade mot kommunismen inte enbart var liberala. Här nämnde Nordin att påven Johannes Paulus II (sed. 1978–2005) inte är att betrakta som en förkämpe för liberaldemokratisk ideologi. Detsamma gäller USA:s dåvarande president Ronald Reagan (1911–2011) och Margaret Thatcher (1925–2013), Storbritanniens premiärminister mellan åren 1979 och 1990. Fukuyamas perspektiv är således, enligt Nordin, alltför ensidigt inriktat på liberalismen seger. Icke desto mindre, sade Nordin, har ingen annan ekonomisk modell efterträtt marknadsekonomin, och demokratin har inte heller utmanats av någon ny universell ideologi. Men tanken på liberalismens och globaliseringens självklara seger tar inte hänsyn till olika länders vilja till förverkligande av nationell särart. Behoven av individuellt erkännande och tillhörighet till ett land, ett språk och en gemenskap var ingenting som den liberala utopin om globaliseringen hade plats för. Nordin påpekade slutligen att upproren mot globaliseringen, som har gjort sig gällande i många kulturer under senare år, har riktat uppmärksamheten mot andra konflikter än de som var förhärskande för 30 år sedan. Vilken vändning konflikterna kommer att ta sig i framtiden var dock något som historikern Nordin inte ville sia om. Måhända är just detta en historikers prejudikat.

Johannes Paulus betydelse för samvetets revolution

I Nordins konferensbidrag omtalades påven Johannes Paulus II:s stora betydelse för att muren föll. I detta instämde även ärkebiskop James Patrick Green, apostolisk nuntie till Norden. Green talade under titeln ”The Catholic Church, the Hope of 1989 and the Hope Today – Achievements and Challenges for Catholic Contribution to the World” och lyfte särskilt fram två punkter: Johannes Paulus II:s betydelse för murens fall och den kristna religionens bidrag till mänskligt hopp i dag.

Ärkebiskop Green inledde med att berätta att han i egenskap av sekreterare till kardinal John Krol (1910–1996), ärkebiskop av Philadelphia, överlämnade dödsbudet om påven Johannes Paulus I (sed. 1978) till Krol. Green beskrev hur kardinalen bekymmersamt tog emot nyheten och hur problematisk han föreställde sig att den kommande konklaven 1978 (den andra det året) skulle bli. ”Kompromisspåven” Johannes Paulus I:s bortgång banade dock vägen för valet av ärkebiskopen av Kraków, kardinal Karol Wojtyla, till ny påve. En utnämning som kom att få stor påverkan på det politiska landskapet i Europa.

En markant skillnad mellan Johannes Paulus II och flertalet andra kardinaler var, enligt Green, dennes tolkning av Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution om kyrkan, Lumen gentium. När andra kardinaler betonade modernisering kom påven, enligt Green, att understryka religionsfrihet och mänskliga rättigheter. Enligt Green kom Johannes Paulus II, med sina många resor världen över, sin ständiga uppmaning till folket att inte vara rädda och sin uppmuntran till liv i enlighet med Guds kallelse och inte statens vilja, att inspirera till en samvetets revolution som ersatte Marx med Kristus. För sin gärning fick han både Reagans och Thatchers erkännande för att ha bidragit till raseringen av Berlinmuren år 1989.

Efter att ha diskuterat Johannes Paulus II:s inflytande för Berlinmurens fall fortsatte Green med att reflektera kring hoppet. I kontrast till föreställningen om hopp som en känsla citerade Green påven Franciskus, som har sagt att hoppet inte bör likställas med mänsklig optimism, eftersom hoppet då reduceras till en attityd. Hoppet i kristen mening är i stället personen Jesus Kristus och en gåva från den helige Ande. Green valde även att påminna att påven Benedictus XVI (sed. 2005–2013) i sin encyklika Spe salvi från 2007 betonar att evangeliet måste vara både informativt och performativt. Informativt i egenskap av att vara budskap och performativt i bemärkelsen att vara omsatt i handling. Dessa två aspekter av evan­geliet, sade Green, måste ha sitt mål i Kristus, som är det enda hopp som består.

Slutligen går det bara att instämma i ärkebiskop Greens hyllning till Newmaninstitutet för dess bildningsinsats, då de två konferensdagarna med säkerhet lockat det besökande auditoriet – och möjligen även konferensdeltagarna själva – till vidare reflektioner kring effekterna av Berlinmurens fall och hur dessa relaterar till hoppet i dagens värld.

Delar av konferensen går att se på https://www.youtube.com/user/newmaninstitutet/feed.

Andreas Mazetti Petersson är doktorand i kyrkohistoria vid Uppsala universitet.